Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 23. 6 juni 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
Teater och. musik.
Kungl. Operan. Den senaste nyheten Verdis »Otello»
mottages fortfarande för hvarje uppförande med ode-
ladt bifall af en talrik publik.
På fredagen i förra veckan gafs tDen stumma»
med fru Betty Hennings som gäst i titelrollen.
Märkligt nog hade ej den enastående föreställningen
— i annonserna hade tillkännagifvits, att fru Hen-
nings endast en gång skulle uppträda i partiet —
förmått locka någon talrikare publik, men den be-
findtliga helsade med dess större entusiasm den snill-
rika skådespelerskans färgrika och gripande fram-
ställning.
K. Dramatiska teatern. Samtidigt med att fru
Hennings ännu från denna teaters scen gläder och
uppbygger vår teaterälskande allmänhet med sitt
rika konstnärskap, lånar oss broderlandet i söder
ytterligare en af sina bästa sceniska förmågor. r>Kung
Midass> gafs nämligen i söndags afton för tredje gån-
gen och för ganska väl besatt salong, nu med hr
Olaf Poulsen i Gerhard Hjelms roll. Hr Poulsen
skildes från sin uppgift på ett i ordets hela mening
öfverlägset sätt, som icke allenast lät denna, en af
styckets bäst tecknade och sannaste karaktärer,
komma till sin fulla rätt, utan äfven åt intrycket af
det hela och särskildt af den allt igenom roliga för-
sta akten förlänade någonting friskt och upplifvande,
som saknats vid de föregående föreställningarna.
Hr Poulsen, som vid sin första entré helsades med
en liflig applåd, hyllades under aftonens lopp med
flere, väl förtjänta inropningar.
I onsdags uppfördes »En skandal», skådespel i
4 akter af Otto Benzon, med hr Olaf Poulsen i
etatsrådet Hansens och fru Betty Hennings i Karen
Wahls roller, samt »Skvaller», bagatell i 2 akter af
Einar Christiansen, med fru Hennings i Caroline
Petersens roll, i måndags och torsdags »Den första
kärleken» och »Den osynliga». I morgon gifves
sista ordinarie föreställningen under terminen, då
»Kung ’ Midas» uppföres med de celebra danska
gästerna i deras respektive roller.
Striden om hjärtan.
Ur ett kvinnolifs historia
af
Johan Nordlîng.
VIII.
På främmande jord.
(Forts).
är han kommer in, ligger Berger ånyo med
slutna ögon.
Törne reser upp taflan mot sängstolparne vid
den sjukes fotter och går fram till hufvudgärden.
Ej en blick. Ej en rörelse. Månne han sofver?
Han lutar sig ned och lägger handen på hans
hjärta. Det slår ej. Han lyssnar vid hans mund.
Den andas ej. Han är död. Död!
Törne stod en stund och blickade den döde
vännen i ansiktet. Det var, som om han väntade,
att tårarne skulle komma; men där kommo inga
tårar.
Och när så en liten tid förrunnit, gick han fram
till fönstret och sköt ifrån jalousierna, En bred,
svällande knippa solljus vällde in som en våg i
rummet, göt sig ut öfver bordet, golfvet, taflan vid
sängfötterna och stannade med en glimt öfver den
dödes ansikte och hans svarta, lockiga hår-
Törne kastade en sista,, dröjande blick på vän-
nen. »Ett sländlif», mumlade han, och jag tror
snarare, att det var ett vemodigt leende än en
tår, som glimmade i hans ögonvrå.
Han gick ut, stängde dörren noga utifrån, stop-
pade nyckeln i fickan och gick, De gamla murkna
bräderna i trappan knarrade under hans fötter,
sen hörde man hans steg efter gångstigen, lätta
och hastiga, så dogo de bort efter hand i den
mjuka mossan under taliarne i skogen. Allt var
åter tyst.
Det var en märkvärdigt lugn afton. Ej en vind-
fläkt rörde sig i trädens löfverk, ej ett bi surrade,
ej en fågel sjöng. Solen var i nedgående. Den
höga eken, den dystra, mörka skogen göto sin
svala, tunga skugga allt vidare och vidare — öf-
ver staffliet och den lappade solskärmen, som än-
nu stodo uppställda på ängsbacken, öfver gärdes-
gården, öfver stättan, öfver kojan och genom fön-
stret in i kammaren, ända fram till den dödes
bleka ansikte.
^ 5*.:
*
I D U N
Innan Törne tillryggalagt ens hälften af den korta
fjärdingsvägen in till staden, föll en tung, våt
droppe på hans hals. Han spratt till. En, två,
tre, fyra droppar — en susning genom de höga
lindarnes kronor, som å ömse sidor kantade vä-
gen — och ett stridt regn började falla, Sänkt i
tankar, hade han ej anat dess annalkande, förr
än det redan var öfver honom.
Ett ögonblick tvekade han, huruvida han ej
skulle vända om. Men nej — det var väl dock
hans plikt att söka upp den svenske läkaren,
hvars bekantskap Berger och han helt nyligen gjort
inne vid brunnsorten; söka npp — visserligen för
sent! Men det låg alltid något lugnande i den
tanken, att få en tredje person med, en lands-
man dess bättre, att konstatera den sorgliga till-
dragelsen.
IX.
Första mötet.
Efter en lång, tung dvala vaknade Sonja med
något mellan sina händer — hvad det var? —
huru det kommit dit? — det var med att fatta
detta hennes första sömntyngda tankar kämpade.
Så fick då ändtligen Marie upp gardinen på
glänt; en strimma bjärt solljus föll fram öfver
hennes hufvudgärd. Papperet i hennes händer —
var ett bref, hon förstod det genast af stilen, ett
bref från Kurt!
Hennes hjärta började häftigt klappa.
Hur vänligt, hur kärleksfullt att så snart komma
ihåg henne. En innerlig tacksamhetens och den
ljufva hängifvenhetens känsla för den långt aflägsne
fästmannen värmde hennes blod; det var dock
icke allt så dödande tröstlöst, så trist, så tungt,
som det ännu i går syntes henne.
Hon hade ju honom, honom att lita sig till, i
alla lifvets skiften.
»Marie,» ropar hon glad, med af ifver vibrerande
röst; »hur har detta kommit? Hvem har lagt det
här på min bädd?»
»Herr grefven var uppe för en timme sedan och
hade det med sig från portieren. Han ville ej
väcka fröken, då fröken sof så godt och djupt,
utan han smög det mellan frökens händer och
gick lika tyst ut, som han kommit.»
Sonjas små ifriga fingrar ha redan slitit kuver-
tet ifrån, och hennes morgonklara ögon sluka med
begärlighet rad efter rad den manligt fasta, kor-
rekta pikturen.
»Mitt hjärtas ömt älskade barn —» så började
det.
Hvilken outsäglig rusande läkekraft för hennes
nedtryckta sinne i dessa ord: »mitt hjärtas — ömt
älskade barn» — hon upprepade dem halfhögt för
sig själf. Och när så Marie, som sysslade vid
toalettbordet, vände sig om — »sade fröken nå-
got?», blef hennes bleka ansikte så skärt och
varmt, och hon svarade med ett förläget litet
skratt :
»Nej ; jag bara läste högt ur mitt bref. Tycker
du inte, det låter härligt detta, när en man kallar
en — for första gången — sitt hjärtas älskade
barn ... ?»
* *
När Sonja slutat sin morgontoalett, gick hon
upp att söka fadern på hans rum, som lågo en
våning högre upp. Betjänten svarade, att grefven
hade trott, att fröken skulle sofva långt in på för-
middagen, och att han för en stund sedan gått
ut med helsning, att han skulle komma åter mel-
lan ett och tu.
Sonja kände sig ej hågad att ensam gå ned till
table d’hôten, utan sände Marie att rekvirera upp
smör och te på sina rum.
Som hon just hade slutat sin lätta måltid och
för tredje gången var fullt ifärd med att genom-
läsa Kurts kärkomna bref, steg Marie in och an-
mälde, att en främmande dam stod i korridoren
och frågade, om hon kunde få träffa fröken Stjärne.
»En främmande dam!»
Sonja ryckte till. Här — på obekant ort —
hvem kände hon — hvem kände henne — hvem
visste ens af, att hon anländt kvällen förut?
En obehaglig aning grep henne.
»Hvem är hon? Sade hon ej sitt namn?»
»Nej. Jag begärde hennes kort, men hon sva-
rade, att hon endast ville yppa sitt namn åt frö-
ken själf.»
Ett ögonblick satt Sonja tyst, med hårdt sam-
manpressade läppar. »Ja — det måste vara hon !»
Det var, som om hjärtat inom henne för en
minut, en lång minut, stannade, som om allt,
hvarje tanke, hvarje förnimmelse, hvarje känsla
af lif med ens upphört. Det var en fullkomlig
1890
kroppslig och andlig förlamning, som först slog
henne vid denna visshet.
Med förskräckt uppsyn sprang Marie fram till
hennes bistånd.
»Fröken är ej rätt frisk; fröken är ännu för
trött efter resan; fröken kan ej, får ej ta emot. Jag
går ut och säger henne, att det är omöjligt.»
Men då reser sig Sonja plötsligt upp från sin
stol, hennes ögon få nytt lif, en hotfull, mörk
trotsighet glänser till under deras långa fransar,
kinden färgas lätt.
»Nej,» säger hon med en röst, i hvilken ingen
tvekan, ingen skälfning förnimmes, »bed damen
stiga in. Och du, Marie, kan stanna i det yttre
rummet.»
Hon kände sig besluten och fast; ja, det var
nästan något af stridsbegärets våldsamma glädje-
yra, som grep henne vid tanken, att nu, i nästa
ögonblick, skulle hon möta ansikte mot ansikte,
öga mot öga, denna fiende, som förefallit henne
så förfärande hotfull, så öfvernaturligt fruktans-
värd, därför att hon ej kände henne.
De skulle mäta sina krafter, och hon skulle
visa, att hon var öfverlägsen . . .
■V- il:
*
Ett frasande af siden öfver mattan i det yttre
rummet, och dörrdraperiet vikes åt sidan för en
lång, smärt gestalt, som stiger in.
Det första intrycket slog Sonja med en mäktig
förvåning.
Hon hade svårt att undertrycka den flamma af
beundran, som hon kände tändas i sina ögon.
Det var omöjligt, hon kunde ej förneka inför sig
själf, att Käthe Bentson — ty hon visste, att det
var hon —■ var den skönaste kvinna, hon någon-
sin sett.
Det var något bländande i denna främmandes
fägring; hon egde öfver sitt ansikte, sin gestalt,
hela sin person utbredd denna underbara, trolska
tjusning, som man någon enda gång kan träffa
på hos en kvinna, och som omgifver henne som
med en strålande atmosfär.
Ansiktsdragen voro förundransvärdt ädla och
harmoniska; kindens rundning, den hvita, ej allt
för höga pannan, om hvilken det guldskimrande
håret vågade sig som en glänsande ram, den raka,
fina näsan med rosenröda näsborrar, skälfande som
blomblad för hvarje andedrag, den röda, bågteck-
nade munnen, hakans grop, de stora, mörkt blåa
ögonens svärmiska djup — allt förenade sig att
göra detta ansikte fulländadt.
Gestalten var medelstor och spänstigt smidig.
Hon bar en i sin elegant raffinerade enkelhet
utsökt toalett, som var ypperligt egnad att fram-
hålla naturens rika förmåner.
En svart sidendräkt af dyrbaraste stoff, men
slät, utan en garnering, en veckning, göt sig som
ett pansar om bysten; det enda smycket bestod
i en liten brosch, hvilken sammanhöll stånd-
kragen.
Efter den första, tysta inbördes mönstringen,
hvilken måhända varade några sekunder, men
föreföll Sonja som en hel evighet, drogos hennes
ögon liksom magnetiskt till detta smycke.
Det var en helt sällsynt pjäs; hon kunde al-
drig förr erinra sig ha sett något liknande.
Broschen utgjordes af en i spiralform hoplin-
dad liten orm, hvars fjäll skiftade i perlemors-
glans från grönt till violett. Efter rygglinien gick
en uddad teckning af små guldsköldar. I medel-
punkten reste sig hufvudet, ett rent obehagligt
mästerlig efterbildning med gröna, gnistrande ögon
af smagrad och en liten hvass, framspringande,
röd gadd af rubin.
Sonja kunde ej undertrycka en rysning af ve-
dervilja inför detta besynnerliga smycke.
(Forts.).
Vill ni lära känna ett folks politiska och
moraliska ställning, så fråga hvilket rum kvin-
norna där intaga. A. Martin.
Man fordrar fyra ting af en kvinna; att
dygden bor i hennes hjärta, att blygsamheten
lyser på hennes panna, att mildheten ström-
mar från hennes läppar, och att arbetet sys-
selsätter hennes händer.
J. J. Rousseau.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0290.html
