Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 13 juni 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 IDUN 295
dä, skulle inte hennes unga kärlek kunna
ge dem, om ej lifvet, sä åtminstone doften
åter?
Så löper lifvets stora saga, med ring i ring,
från generation till generation ; — och hvarje
gång »syrenerna blomma», då smides en ny
ring in i en gammal rostig, som blänker ny
där lödningen skedt.
Teater och musik.
Kungi. Operan. Med denna vecka afslutas den
framgångsrika spelsäsongen å vår lyriska scen.
Repertoaren för dessa sista dagar är så uppgjord :
tisdag och torsdag Otello, fredag Mignon och lör-
dag Leonora.
K. Dramatiska teatern afslutade förliden lördag
sitt spelår inför fullsatt salong. Fru Betty Hen-
nings och hr Olaf Poulsen, de båda »gäster», som
spridt så stor glans öfver slutet af säsongen, voro
under aftonens lopp föremål för den mest entusi-
astiska hyllning, uttryckt i applåder och uppre-
pade inropningar, hvarjämte den förstnämnda
erhöll flere präktiga buketter och två lagerkran-
sar, den ena för öppen ridå å Dramatiska teaterns
artisters vägnar öfverlemnad af direktör Fredrik-
son och försedd med breda band i de danska
färgerna.
Såväl i glädje som i sorg utgöra alltid kvin-
norna avantgardet. A. Cunningham.
¥
Striden om hjärtan.
Ur ett kvinnolifs historia
af
Johan Nordling.
IX.
Första mötet.
(Forts.).
8
ill sist fick Sonja så mycken beherrskning
öfver sig själf, att hon förmådde sig till
att med handen göra en stum åtbörd, som inbjöd
den besökande till en af de stora hotellemmorna,
som voro placerade rundt om divansbordet.
Käthe Bentson slog sig dröjande ned, men sade
ännu ej ett ord. Hon tycktes beherrskad af nå-
gon underlig, nervös oro, som band hennes tunga
som med förlamning.
Strax därefter reste hon sig emellertid på nytt
och kastade en orolig blick mot dörren till det
yttre rummet. Ett sakta prasslande därutifrån
hade öfvertygat henne, att kammarjungfrun ännu
— enligt Sonjas befallning — dröjde därute.
Sonja förstod hennes rörelse och sade:
»Det är endast min kammarjungfru; hon är min
vän, och jag har för henne inga hemligheter. Jag
har tillsagt henne att stanna.»
»Jag ber er, fröken Stjärne,» sade den andra,
»jag skulle vilja tala med er utan något lyssnande
öra. Några minuter allenast — jag ber er varmt
därom — bönfall mig ...»
Det var ett underbart smekande välljud i denna
stämma, och det låg en sådan ton af enkel in-
nerlighet öfver hennes ord, att Sonja kände sig
egendomligt gripen utaf dem.
Hon tvekade ett ögonblick, men gick därefter
fram i dörren och tillsade Marie att lemna dem,
till dess hon ringde på henne.
Käthe tackade med en blick, när hon kom åter
och slog sig ned vid andra ändan af bordet.
Sonja kände en oförklarlig beklämning, en ta-
fatthet inför denna kvinna, den hon hade den
våldsammaste möda att bekämpa därhän, att hon
fick fram dessa ord:
»Och nu — hvarmed kan jag stå eder till
tjänst?»
Hon tyckte, att hennes egen röst föreföll henne
så hård och främmande, som om den icke utgått
från hennes egna läppar, utan från någon annan,
utomstående.
»Ni vet, hvem jag är,» började Käthe Bentson
tala, med en lågmäld, febril röst, under det hen-
nes hvita kind fick högre färg; »jag förstår det,
känner det, att er far har talat med er om mig.
Men ni vet dock icke, hvad jag är •— — de, han
kan icke förstå det, fatta det. Jag har velat kom-
ma hit för att säga det till er — kanske skall ni
kunna förlåta mig, som själf är en kvinna — en
älskande kvinna...»
Sonja ryckte till. En älskande kvinna — hur
kunde denna främmande känna historien om hen-
nes unga kärlek, oanad så nyligen, född — snart
sagdt — i går?
Men Kathe Bentson gaf henne icke tid att länge
förundra sig, att fråga.
»Ni har kommit, ni och er far, för att störta
mig, för att drifva mig bort från grefve Axels
sida» — fortsatte hon med alltjämt häftigare upp-
jagad röst. »Ni har kommit för att trampa mig
under edra fotter, mig, den ovärdiga, den besmit-
tade, äfventyrerskan, som ni föraktar som ett orent
djur! Är det icke så? Svara mig — är det
icke så?y>
Hon lutade sig långt fram mot Sonja öfver bor-
det; hon kände hennes heta andedräkt, hon kände
blicken bränna ur hennes ögon. Själf satt hon
orörlig, med nedslagna ögonlock, krampaktigt vri-
dande den tunna batistnäsduken mellan sina
fingrar.
»Ni svarar mig ej — lika godt, jag behöfver ej
veta mer. Grefven, er far, har redan funnit oss.
Redan i går kväll, helt sent, var han hemma och
frågade sig för hos portvakten i det aflägsna,
tysta hus, dit vi flyttade för några få dagar se-
dan. Och — jag trodde dock jag hade gömt oss
så väl! — Och nu, i detta ögonblick ha de åter
råkats, tala vid hvarandra — och allt, allt glider
ifrån mig!»
Dessa sista ord undsluppo henne med en pas-
sionerad våldsamhet, nästan som ett skri, en
drunknandes nödrop.
Så blef det helt tyst, och när Sonja efter nå-
gra sekunder såg upp, satt Kathe Bentson med
hårdt sammanknäppta händer i sitt knä, sakta
vaggande fram och åter på sitt vackra hufvud,
som marterad af en outhärdlig kroppslig smärta.
»Ni har ju dock själf telegraferat efter min
far,» sade Sonja.
»Jag själf? — Ja — tyvärr — i ett svagt ögon-
blick, under sjukdomens första förskräckelse, gaf
jag vika. Febern tog så häftigt i till en början —
och jag trodde, det var fara till lifvet — och själf
trodde han det ock — och så bad han mig —
bad mig, till dess jag måste lyda honom.
Men nu — han är ju så mycket bättre — och
efteråt, oh, hur gränslöst jag ångrade mig! Jag
skulle ha velat gifva allt, hvad jag egde, om jag
kunnat göra det gjorda ogjordt igen. Och själf
besinnade han sig också — Gud skall veta, att
han lika litet som jag önskat er hit — han vet,
att I skolen göra allt att skilja oss — —
Och så öfvertalade jag honom — och vi flyt-
tade från hotellet, där vi bodt, och ut till denna
tysta, gömda lägenhet, att ingen skulle finna oss.
Längre kunde han ej föras, ty han är ju ännu så
svag, så svag... Doktor Ström ville knappast gå
in på detta.»
Sonja reste sig upp och gick fram till fönstret.
»Hvad vill ni då mig med allt detta?» frågade
hon i en ton, som hon förgäfves försökte göra
lugn och kall. »Ni kan väl inse, att jag för vårt
namns skull, min fars, vår släkts, allt — icke
kan taga mer än ett parti i denna sak: emot er.»
Men Kathe Bentson störtar fram till henne, ka-
star sig ned på knä inför henne, omfattar henne
med sina armar och brister i konvulsivisk gråt.
»Ni är en kvinna — som jag —» pressar hon
fram mellan snyftningarna med skälfvande stämma
— »krossa mig ej •— hjälp —• hjälp mig — ty
jag älskar honom — älskar honom högre än mitt
lif — än allt i världen–––Jag skulle vilja gjuta
— min sista droppe blod, hellre än jag släppte
honom ifrån mig — — Aldrig — aldrig — skall
ni taga honom ifrån mig — hör ni det — så
länge mitt hjärta slår — min mun andas —- —
Lemn, »ss i fred — — vänd åter, dit ni kommit
ifrån — — glömmen, att vi finnas till — vi skola
dölja vår kärlek så långt, så oändligt långt ifrån
eder, att I aldrig skolen behöfva minnas den —
Jag besvär er — ni kan förmå er far därtill — en-
dast ni kan afvärja ofärden ifrån mig •— med ett
ord, ett enda...»
Sonja var våldsamt uppskakad inför denna oänd-
liga smärta; hela hennes gestalt darrade som af
en isande vind.
»Res er upp», sade hon med möda, »jag kan
icke se er ligga så framför mig. Jag är en svag
kvinna och kan intet göra — förutom min plikt.»
»Förutom min plikt» — de orden kommo så
tungt, så tyst, som en svag, döende hviskning.
Men den andra hör henne ej, hon sliter i hen-
nes klädnings veck, väter dem med sina tårar,
pressar hennes knän mellan sina armar.
»Jag släpper er icke — med mindre ni lofvar
mig — — ni bönfaller mig...»
»Aldrig — omöjligt — aldrig» — och Sonja pres-
sar händerna för sina ögon i själskampens kramp.
$ *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
