Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 27 juni 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316
bifall vi alla ansågo som den största lycka
och ära.
Att dessa två bevekelsegrunder, intresse
för saken och kärlek till en annan person,
öfverallt i lifvet äro af mera värde och äd-
lare än sträfvan efter personligt beröm och
utmärkelse, torde ingen med sanning kunna
bestrida.
Huruvida för öfrigt examen och andra
yttre bevis på barns flit äro nödvändiga, an-
ser jag mig ieke kunna bedöma. Jag berät-
tar endast om, huru min första lärarinna be-
traktade saken. I denna fråga liksom i allt
annat gick hon ut ifrån att så mycket som
möjligt låta allt stå fram i sin sanning, och
bland alla människor, jag har lärt känna,
kan jag ännu minnas henne som en af dem,
hvilken på det klaraste och mest bevekande
sätt lät mig och oss alla förstå, hvad san-
ning är.
Ingenting afskydde hon mer än aflektation.
All slags »pose», vare sig den bestod i ko-
ketteri eller i tillgjordt kvinligt pryderi, var
henne lika mycket emot.
Hon själf hade ett så rent hjärta, att det
icke fanns någonting naturligt, som hon skäm-
des för att tala om.
Jag har sett henne tillsammans med fat-
tigt folk och mottagande enkelrottningen af
Danmark, och hon var alltid sig lik. — Hon
neg djupt för drottningen, men icke för de
fattiga gamla gummorna, det var den enda
skilnaden. Hennes väsen, hennes röst, hen-
nes uppriktighet voro desamma, därför att
hon aldrig kunde förneka sig själf. Hon
tänkte godt och humant om alla och ville
gifva en hvar allt det goda hon kunde.
Hon var aldrig förlägen, aldrig orolig, därför
att hon aldrig önskade att visa sig bättre
eller för mer än hon var.
I sin dräkt var hon bland de enklaste,
och hon hade uppfunnit ett särskildt snitt på
sina klädningar, som klädde henne utmärkt,
och efter hvilket hon äfven klippte de dräkter,
hon bar, då hon ibland var ute i stora värl-
den. Det var ett bluslif med nedhängande
skulderstycken, ärmarne sutto i ett särskildt
underlif, så att hon med stor lätthet kunde
röra armarne. Hon påstod, att alla andra
klädningar stramade henne i ärmhålet, och
jag minns, hur hon visade, hur de flesta da-
mer buro sig åt, när de t. ex. skulle taga
ned något från en hög hylla; längre än till
armbågen blef icke armen fri. På klädnings-
kjolen bar hon aldrig garneringar eller draperier,
huru moderna än vexlade, utan hade den slät
nedhängande med skärp om lifvet, stängdt
med ett spänne. Då det i denna dräkt all-
deles icke var något påfallande, gick hon
med den hela sitt lif. Man sade om henne,
att hon var allt för enkel, men aldrig att
hon såg besynnerlig ut.
Hon rörde sig och befann sig bäst i denna
dräkt, den kostade blott litet, och hon ville
använda det minst möjliga på sin egen per-
son. Men för oss var ingen vackrare än hon,
då hon kom i sin tarfliga, svarta klädning,
och när vi sägo henne i högtidsdräkt, som t.
ex. vid ett bröllop, då hon var klädd i hvitt
med en krans på håret, fördunklade hon i
vårt tycke alla eleganta och modernt klädda
damer, som voro närvarande.
Hon undervisade oss »små» i skrifning och
teckning, vissa tider i handarbete och moders-
målet. Det var i synnerhet under dessa dan-
ska språktimmar, hon meddelade oss så myc-
ket af sig själf och gaf oss kärlek till
och beundran för så mycket af det bästa i
I DU N I»!tO
Mrs. Susanne M. Salter.
Världens första kvinliga borgmästare.
Vi framlägga i dag för våra läsarinnor bilden af
en trettioårig amerikanska, besittande heder och
värdighet af borgmästare i den lilla staden Argonia
i Kansas, där hon, gift med en borgare, åtnjuter
ryktet att vara en duktig husmoder och god moder.
Hon är ifrig medlem af en kvinnoförening mot miss-
bruk af spritdrycker. Före henue beklädde hennes
far, mr. Kinsey, borgmästareembetet, men när nytt
val skulle ega rum, uppställdes fem namn på listan,
och i stället för en man blef fru Salter föreslag’ n
till borgmästare. Man skrattade åt skämtet, som
man uppfattade som ett förlöjligande af kvinnoför-
eningen. Mrs. Salters vänner beslöto då att slå
fienden med egna vapen. De agiterade för valet, i
det de berömde mrs. Salters intellektuella och mo-
raliska fördelar och detta med sådan framgång, att
hon erhöll tre fjärdedelar af alla röster. Fru Salter
mottog denna underrättelse vid tvättbaljan och för-
klarade sig beredd att antaga valet, om man ärligt
ville hjälpa henne att verka för stadens bästa. Detta
lofvades, och fru Salter sköter sitt ämbete med för-
stånd och ej utan värdighet. Samhället är helt litet,
och borgmästaregöromålen lemna den rörliga kvin-
nan tillräcklig tid att sjä.f sy alla kläder åt sig och
sina barn, att se om sin man och väl uppfostra
barnen. En intenvievare skildrar henne äfven gan-
ska noga: »Mrs. Salter är mera smärt än korpulent,
med mörkgrå ögon och vågigt, blondt bår ; hon är
af ett lifligt, energiskt temperament och talar sak-
rikt och med värdighet.»
Oaktadt hon själf blott var danska till mö-
dernet, hade hon dock alldeles gått upp i
sitt nya fädernesland, där hon vistats sedan
hon var barn, och hon återsåg aldrig mer
Italien. Hennes fosterlandskärlek var en del
af hennes religion, ocli alla Danmarks histo-
riska minnen, dess själfständighet och frihets-
strid mot Tyskland voro henne en helig sak.
Hon hade förlorat två bröder i kriget mot
Tyskland 1848, och jag minns, att hon un-
der en timme, då hon talade om Danmarks
försvar, sade: »Jag har förlorat två bröder i
sista kriget mot Tyskland. Ännu har jag
två kvar, men jag skulle med glädje gifva
dem för fäderneslandets sak.» — Medan hon
talade, runno tårarne utför hennes kinder.
(Forts.)
Hvilka kvinnor är det, som bittrast draga
i härnad mot männen? Det är de, som inga
män bafva. W. Wiener.
m
Bref från kolonien.
,ed den tröga postgång, som råder till
dessa trakter, ha ännu ej några när-
mare och mera detaljerade underrättelser
från våra unga skollofskolonisters sommar-
hem hunnit oss än de rader angående ut-
resan och de allra första dagarne, som före-
ståndarinnan, fru Falk, sändt oss, hvilka vi
här för dagen meddela våra intresserade
läsarinnor. Fru Falk skrifver:
»Boda, den 20 juni.
Härmed vill jag underrätta, att vår resa
gick lyckligt, ehuru vi hade regn ett par
gånger. Alla barnen uppförde sig mycket
väl och voro vid godt mod. Fröken Liss
och jag voro uppe hos dem hela natten.
På samma båt voro 2 andra kolonier, hvar-
för vi voro på öfre däcket omkring själfva
ångmaskinen, där vi hade varmt. Jag lät
barnen få en kopp kaffe, och hade jag i
staden köpt smörbröd därtill. Kapten Wancke
var särdeles tillmötesgående på allt sätt, och
hela besättningen var mycket vänlig emot
barnen.
Vi landade vid Skärsta, där vi möttes af
en löfklädd höskrinda. Då vi framkommo,
hade vi varmt kaffe i ordning åt oss, hvi-
ket fröken Lagerstedt med sin vanliga om-
tänksamhet hade beställt åt oss.
Bostaden, hos Olof Petter Mattson i Boda,
äfven förhyrd för vår räkning af fröken L.,
är utmärkt passande för en koloni, stor
och rymlig, omkring 10 mims väg till sjön,
så att ingen af de små obevakad och ensam
springer dit ned. Gossarne ligga i salen,
flickorna på den rymliga vindskammaren.
Första morgonen fmgo barnen sofva ut
efter resan, men i dag voro vi i ordning
med frukosten kl. 8,30. Efter förrättad mor-
gonbön med sång vid vår lilla orgel, gingo vi
kl. 11,30 ned till badstället, och kl. 1 intaga
de sin middag. Kl. 5 aftonvard och kl. 7
gröt och mjölk eller hvad man kan finna
på. — — —»
Härefter följa nu några rent privata med-
delanden, hvilka ej kunna intressera våra
läsarinnor. I stället meddela vi här nedan
afbildning af en liten plankarta at själfva
bostadsbyggningen, som följde brefvet. Den-
na omfattar nu blott den nedre botten,
hvarlill kommer, som syntes, den rymliga
vindskammare, i hvilken flickorna ligga.
Björkhage.
Fru F. Falks rum
r i
Sal
Kök
!
För- 1 Fröken A. Liss
stuga rum
1 i
Gårdsplan.
I mod äro kvinnorna männen underlägsna;
i tålamod däremot öfverlägsna. Men deras
passiva mod är ej så mycket styrkans, som
bär och trotsar; utan fastmer undergifvenhe-
tens, som bär och böjes.
W. E. H. Lecky.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
