Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 26. 27 juni 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318 I DUN 1890
landtliga skönheten fyller allt omkring sig med
doften af New-Mown-Hay — — —
* %
*
Det är säsongens stora bal hos grefve X.
Juveler, siden, sammet. Frackar, kraschaner,
uniformer. Blixtrande kvinnoögon, bländhvita
skuldror — vridna, vaxade mustascher, vadderade
uniformsbröst. Det är jubel, glädje och cham-
pagne.
Blott den oförliknelige löjtnant Z. går om-
kring, grubblande, nervös — —
Hvad är åt löjtnant Z., balsalens Napoleon,
kotiljongernas Moltke?
Ack! Hans rykte hänger på en tråd! Hans
storhet, hans ära, hans snille skall pröfvas i
afton. Han skall, han måste, göra en ny kotil-
jongstur!
Han darrar af ångest och bekymmer. Stun-
den nalkas!
Då — i sista ögonblicket får han en idé,
en lysande idé.
Kotiljong! Kotiljong! Löjtnant Z. fram, ge-
neralen, nu med segerviss min.
Hans befallningar lydas under stum förvå-
ning. Balsalen utrymmes! Alla dansande må
gå i angränsande rum. De icke dansande pla-
ceras på stolar i fonden, en parkett af åskå-
dare. Så rusar löjtnant Z. in till de dansande
och ordnar dem — med näsan. Och trium-
ferande ropar han ut i salen : Blommornas
dans! Musik!
Och in i den stora salen hvirflar först ett
led af doftande rosor. Ah! hvilken doft! hvilken
idé! De följas af liljeconvalj, förgät mig ej,
jasmin och heliotrope.
Det är ett helt orangeri, ett lefvande oran-
geri, som hvirflar omkring och försvinner, ersatt
efter hand af nya blommor, nya dofter, reseda,
geranium, lilas, verveine, wood flowers oeh wild
flowers, mossrose och violette de Parme — —
Parketten applåderar, gamla stelbenta hofmän,
själfva doftande af bouquet de Boi, diplomater,
som andas bouquet impérial, miel d’Angleterre,
extrait d’Esterbazy eller Jockey-Club. I form-
lig entusiasm är Mr le Vicomte som på länga
vägar doftar Extrait de Portugal — —■ —
Löjtnant Z. har vunnit en lysande — eller
en doftande seger. Hans rykte som kotiljongsnille
är ännu i zenith —■ tack vare den fyndige pa-
risprofessorn — — —
Hvad säger du nu, kära Ellen? Ar det icke
en revolution? Ack, jag kan icke ens antyda
allt nytt, som blir en följd af parisprofessorns
sekularuppfinning.
Vi lefva, säger man, i guldets tidehvarf —
det skall bli parfymernas.
Vi lefva, säger man också, i en pappersål-
der — tidningarnas tidehvarf, men äfven här
skall det revolteras, och man skall hädanefter
icke tala om tidningarnas färg, utan om deras
lukt. Ty kemisterna skola nog finna medel
att tillämpa uppfinningen äfven på pappers-
massa — •— -—
Ja, på allt. På konstens alla områden, tea-
ter, måleri, musik.
Bidån går upp — ett skogslandskap, och
salongen fylles med ens af en doft af Brise
de Mai eller Summer Blossoms. Eller sce-
nen är en trädgård, och allt doftar Extrait
triple des fleurs!
Hvilken illusion ! Hvilket lif i det hela !
Det svindlar för min näsa — vid blotta
tanken.
Hvilken omstörtning på alla områden––– -
*
* *
Men nog, kära Ellen! Jag känner mig
berusad vid tanken på all denna vällukt,
dessa näsornas kommande orgier. Jag måste
svalka mig — jag griper efter min gamla kära,
ännu ej omoderna Eau de Cologne och tecknar,
återväckt från blomsterdrömmen,
Din trogne
Masque de Fer.
Brudkransen.
vilken ljuf, poetisk fläkt omsväfvar ej det enda
ordet brudkrans, hvilken värld af dolda, in-
nerliga önskningar, glada förhoppningar och
härliga luftslott innebär icke denna enkla prydnad
för det unga, älskande hjärtat, hvilken rikedom af
vemodigt glada minnen anknyter sig ej till desamma
för den silfverlockiga matronan ! Min brudkrans !
Hur mycken ljuf, hemlighetsfull lycka innebära ej
dessa ord för den unga varelse, som står i begrepp
att träda öfver barndomens, flicktidens tröskel »för
att lefva för honom, för att helt och hållet tillhöra
honom», och hvilket obeskrifligt förklarande ungdoms-
skimmer breder sig ej öfver mormors skrynkliga an-
sikte, huru stråla ej de lefnadströtta ögonen åter vid
minnet af den skönaste, den lyckligaste dagen i hen-
nes lif! Skilsmessan från fädernehemmet, från för-
äldrar och syskon, afskedet af alla kära förtrogna
platser i hembygden, huru förljufvas och förmildras
ej alla dessa smärtor af den oemotståndliga troll-
kraft, som bruddräkten, brudsmyckningen utöfvar
och skall utöfva på hvarje kvinna, så länge världen
består.
Likväl är det ej den glänsande atlasen eller det
mjuka sidenet, icke de dyrbara brudsmyckena, som
af kvinnans största hedersdag lernna ett sådant out-
plånligt intryck i hennes hjärta •— nej, det är den
enkla, gröna kransen, brudkransen, som blott en
gång i lifvet omger ungmöns panna. Må silfver-
krans eller guldkrona pryda det hvitnande håret,
minnet af brudens myrtenkrans kan hvarken tid el-
ler rum utplåna ur den åldrades sinne.
Den vackra seden att på brudens hedersdag trycka
denna doftande, lätta prydnad på hennes panna har
gått i arf till oss från hednatiden. Länge stred det
kristliga samvetet mot detta såsom hedniskt föraktade
bruk, och de gamla kyrkofäderne ifrade med all
makt mot dess införande. De gingo till och med
så långt, att de nitiskt förklarade bärandet af en
krans för afguderi.
Kransen i och för sig var redan i allra gråaste
forntid en mycket bruklig prydnad, ett hederstecken
för sin bärare. Med kransen såsom höghetens och
oförgänglighetens symbol smyckade hedningarne sina
gudar. Afrodite, skönhetens och kärlekens gudinna,
pryddes med myrtenkransen, medan Apollo hyllades
med lager- och palmbladskransar. Hos de gamla
grekferne ansågs myrtenkransen dels som ett tecken
till osårbarhet, dels som en utmärkelse af ämbets-
mannavärdigheten, medan åt borgare, som utmärkt
sig genom särskilda förtjänster, eller åt krigare, som
vunnit ära i fält, räcktes kransar af olivträdets gre-
nar. Äfven hos de gamla romarne var kransen
ärans, glädjens och lyckans tecken. Då ett barn
föddes, hängdes på dörren till föräldrarnes hus en
krans af olivkvistar, om det var en gosse, af lin,
om det var en flicka. Vid stora gästabud och an-
dra festliga samkväm buros kransar, icke blott på
hufvudet, utan äfven om hals och bröst, så att man
äfven kunde fröjda sig åt blommornas doft. Men
framför allt var det likväl hos de gamla egyptierne,
som kransflätningskonsten stod i högt anseende och
uppnådde en betydande fulländning. Hos dem gällde
icke blott bestämda regler för kransarnes form,
utan äfven beträffande blommornas färg och doft.
Den naturliga kransen af blad och blommor till-
fredsställde likväl snart ej längre våra förfäder, och
man började då imitera den af guld och andra me-
taller. Äf den gyllne kransen (corona), som många
gånger betingade ett högt värde och mycket vex-
lade till formen, har äfven under tidernas lopp
uppstått furstekronan. Den gyllne lagerkransen
(Corona triumphalis) gafs åt den segrande tfiumfa-
torn. Likaså belönades vapenbragden med gyllne
kransar. Framstående skådespelare smyckades liksom
i våra dagar med blommor och äfven med gyllne
kransar. Gästabudskransen (Corona convivalisj bars
vid glada måltider och festsamkväm. Äfven i bibeln
finnes den gyllne kransen, kronan omnämnd: »Gån
ut, I Zions döttrar, och skåden konung Salomo i
den krona, där hans moder honom med krönt haf-
ver på hans bröllopsdag och på hans bjärtas fröjds-
dag», heter det i Salomos Höga Visa, kap. 3, v. 11.
(Corona natalicaj, födelsedagskransen, har liksom
brudkransen vidmakthållit sina traditioner ända till
våra dagaT.
Det var i början af fjärde århundradet, som brud-
kransen småningom accepterades af den kristna be-
folkningen och med den brudslöjan, som likaledes
är af hedniskt ursprung. Likväl valde man af de
tre förut brukliga färgerna, rödt, citrongult och hvitt
endast den sista. I allra äldsta tider saknades slöjan
nästan helt och hallet. Löst utslaget, långt nedåt
ryggen hängande hår, den bevarade renhetens sym-
bol, ersatte då denna.
Medan israeliterne bekransade brudgummen, gre-
kerne och romarne bade brudgum och brud, är det
hos oss blott bruden, som på sin bröllopsdag pry-
des med kransen. Blommorna i brudkransen äro
olika pa olika trakter. Hos oss liksom i Tyskland
är det särskildt myrten- och myrtenblommor, som
anvf?^as ^ denna prydnad, orangeblommor äro
särskildt omtyckta i England och Frankrike, medan
ater i Spanien och Italien mera brukas rosor, röda
och hvita, samt nejlikor.
Pa manga trakter bäres i stället för brudkrans
äfven krona af guld eller silfver. I Altenburg i
Tyskland bära bondkvinnorna en rund sammets-
mössa, som allt efter brudens förmögenhetsvilkor be-
sättes med mer eller mindre dyrbara sifverknappar.
I_ Schweiz äro på vissa trakter kransar af konst-
gjorda blommor med långa brokiga band mycket
omtyckta. Bruden i Athen bär en med ädelstenar
och pärlor rikt prydd filigramskrona, medan i det
gamla Grekland den gröna kransen mera användes.
Likväl väljes vinranka i stället för myrten.
Halfårs- o. kvartalsprenumeranter
påminnas att nu ofördröjligen förnyapre-
numerationen. på det att intet afbrott i
tidningens ordentliga expedition må be-
höfva ega rum. Sent ankommande pre-
numeranter löpa risk att gå miste om
ett eller annat af de första numren i det
nya kvartalet, alldenstund upplagans
storlek bestämmes efter antalet abonnen-
ter, som tecknat sig vid utgången af näst
föregående kvartal.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Kvinliga läkare i England. Icke mindre än 73 da-
mer äro i England redan berättigade att verka som
läkare. Af dessa bo 22 i London, 16 på andra orter
af de förenade konungarikena, 17 i Indien och resten
spridda i olika länder. Den mest framstående är
Mrs Scharlieb, en kvinna på omkring 40 år,
hvilken tog doktorsgraden vid universitetet i Lon-
don, 1883 grundade i Indien Koyal-Victorial-Hospi-
tal för kvinnosjukdomar och sedan återvände till
London, där hon innehar lärarstolen i medicin vid
det nya kvinnosjukhuset. Bredvid henne har Mrs
Garett-Andersson tillkämpat sig ett vida kändt namn.
Hon tog doktorsgraden i Paris 1870 och har i Lon-
don inlagt stora förtjänster för grundandet af det
nya kvinnosjukhuset. Vid detta verka endast damer
såom jourhafvande läkare, under det manliga läkare
endast tillkallas för konsultation. Äfven apoteket
förestås af en ung fröken. Den medicinska skolan
har 18 lärare, däribland 4 kvinliga. Eleverna måste
vid inträdet vara fyllda 18 år. 1888 studerade här
91 damer, af hvilka de flesta med utomordentlig
framgång aflagt examen vid universitetet i London.
De öfvervinna alla hinder för att kunna egna sig
åt sin själfvalda bana. De kvinliga läkarne kunna
uträtta mycket godt icke blott i England, utan äfven
och framförallt i Indien, där omkring 40 millioner
af befolkningen utgöras af kvinnor, hvilka det är
förbjudet att taga en manlig läkares tjänst i anspråk.
De kvinnor, som hafva förmånen att ännu
vara unga, tala om de andra så, som om ål-
derdomen vore en synd . . . Det är ej livar
och en gifvet att dö lägligt.
Comtesse Diane.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0326.html
