Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 26. 27 juni 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 319
Striden om hjärtan.
Ur ett kvinnolifs historia
af
Johan Nordlmg.
XI.
Skogsäfventyr.
(Forts.).
S
lere dagar gingo, under hvilka Karl Stjärne
ej återsåg sin bror. Sonjas redan förut
starkt frestade krafter hade efter det upp-
skakande mötet med Käthe Bentson alldeles svi-
kit henne, och hon hade måst intaga sängen.
Fadern vek knappast en timme från hennes
sida.
Hon led icke af någon särskild sorts sjukdom,
hade läkaren sagt; hon behöfde blott sinnesro och
hvila, och han hade på det strängaste förbjudit
grefve Stjärne att föra något på tal, som det min-
sta kunde irritera henne.
Ehuru således Karl Stjärne inom sig brann af
otålighet att lära i detalj känna den scen, som
utspelats mellan den främmande kvinnan och
Sonja, bekämpade han sig därhän, att han till
och med ängsligt afböjde ämnet, när Sonja själf
ett par gånger sökte föra det på tal.
Emellertid gjorde denna absoluta hvila Sonja
godt, och på den femte dagen förklarade läkaren,
att, om vädret hölle i sig, hon dagen därpå kunde
försöka lemna sängen och till och med göra nå-
gon kortare promenad i vagn.
Karl Stjärne hade under dessa långa sjukvakts-
dagar beständigt haft mötet med brodern i tan-
karne och det edliga löfte, han därvid gifvit ho-
nom.
Det låge ju dock ett hopp häri! Kunde han
blott, därom var han viss, för en lid förmå bro-
dern att skiljas från den kvinna, han hotade att
göre till sin hustru, skulle nog förtrollningen bry-
tas, Axel Stjärne glömma, komma på bättre tan-
kar, allt blifva godt igen!
Och om verkligen hon älskade — åh, då skulle
hon ej kunna neka ; hon skulle ej lida att se ho-
nom förlustig ställning, gods, fränder — allt!
Han skulle bestorma henne, han skulle tala
till hennes hjärta, han skulle i så vägande ord
måla det tunga lif, ett äktenskap måste bereda
dem båda, att hon måste inse det enda rätta.
Och gång efter gång planlade han för sig själf
hela sitt tal, vägde hvarje ord, formade och for-
made åter om hvarje mening. Han tyckte dock
aldrig, att han fick det nog öfvertygande, nog
genomtänkt. . .
Med många och långa böner hade Sonja ändt-
ligen förmått fadern att den sista aftonen för ett
par timmar lemna hennes bädd för att taga sig en
uppfriskande promenad i det strålande glada som-
marvädret.
Han hade först gått ned i societetsparken, där
de ståtliga franska alléerna hvimlade af prome-
nerande och konverserande skaror: uppvaktande,
redingotklädda herrar, unga damer i ljusa som-
martoaletter och lekande barn, som likt yra fågel-
flockar spriddes och samlades i kapplopp öfver
de sammetsmjuka gräsmattorna efter rullande bol-
lar och band.
Rundt om honom brusade det glada lifvet;
otaliga skiftande tungomål nådde i hvar sekund
hans öra som det oafbrutna surret från ett jätte-
likt fluster.
Men detta oroliga lif behagade honom ej i dag,
alla dessa främmande, likgiltiga ansikten plågade
honom.
Utanför staden, en fjärdingsväg vid pass utom
södra tullen, låg vid eu uttorkad ravin med yp-
pig vegation ett litet anspråkslöst utvärdshus, som
bar det klingande namnet Kaiserschloss ; det var
en förtjusande, fast litet enslig promenad dit ut,
och han hade vid föregående besök å orten alltid
plägat göra en visit därute. Han styrde nu ock
sina steg ditåt.
Vid tullen passerade han den väl kringmurade
villan, där brodern hyrt, och han tvekade ett
ögonblick utanför Knecht Ruprechts portlucka, om
han skulle göra ett besök.
Men nej — det stora, beramade första mötet
med Käthe Bentson ville han hafva mellan fyra
ögon. Och nu skulle han helt visst riskera att
träffa dem tillsammans.
Han fortsatte utom tullbommen. — —
W- Den behagliga promenaden i den ljumma som-
markvällen satte hans blod i friskt omlopp. Han
andades djupt och tog ut stegen.
Luften var mättad af den söta doften från klöf-
verfälten, som, rodnande af blom, bredde sin
matta på ömse sidor om vägen,
Då och då mötte han en ensam vandrande, all-
mogekvinnor mest och barn, som helsade med
ett vänligt guten Abend.
Han började gnola för sig själf; så glad och lätt
till sinnes hade han ej känt sig på länge.
*
Han hade väl promenerat vid pass en half-
timme och hade ej långt kvar till sitt mål, då han
efter en svängning af vägen, som nu skuggades
af rik löfskog å ömse sidor, ett stycke framför sig
upptäckte en kvinlig gestalt, som ensam promene-
rade framåt,
Den främmande damen väckte hos honom ge-
nast ett visst barnsligt nyfiket intresse. Det var
ej en kvinna af allmogen, det upptäckte han
strax. Den smidiga, eleganta gestalten, hufvudets
ledigt käcka hållning, den spänstiga gången — allt
berättade hans vana öga, att han hade framför
sig en ung dam af värld.
En ensam svärmerska, ute att njuta af den
ljumma aftonen liksom han, på denna samma, föga
kända väg, liksom han — det var ju alltid något,
tyckte han, som förenade dem.
Den unga damen gick raskt, och han vann endast
långsamt och obetydligt på henne. Men han skulle
hinna henne.
Han ville se hennes ansikte — hvarför, det
kunde han ej rätt klargöra för sig själf, och han
log i skägget åt sin egen barnslighet — men det
intresserade honom, och han roade sig med att i
fantasien göra dess bild.
Var hon vacker eller ful; var hon blond eller
mörk?
Det kunde han ej ännu se på detta håll; men
en smula kvarglömd romantik i hans gamla hjärta
— hur kunde han väl ha tänkt sig, att där fanns
något kvar af den varan, — svarade honom, att
hon var yacker, mycket vacker till och med, och
blond, gyllene blond! Det var ju så det bäst pas-
sade till den ljusa kvällen, till ramen af bokarnes
mörkt saftiga grönska, till hela det lilla äfven-
tyrets poesi...
Skulle hon då aldrig vända sig om? Han kom
henne allt närmare och närmare; han sökte göra
buller med sina steg, sin käpp. Men nej — hon
var omöjlig, hörde intet, gick endast på med denna
utsökt spänstiga gäng, dessa halft dansande och
dock graciöst värdiga steg, dem han i hvarje se-
kund beundrade.
*
Till sist vek hon plötsligt af från stora vägen
och tog upp på en smal, föga upptrampad gång-
stig, som slingrade sig in mellan skogens stammar.
Hvart ämnade hon väl sig? Hans intresse växte
för hvarje steg. Han vek ock i sin tur af och
följde henne.
Skulle hon icke vredgas, bli skrämd, tro sig
förföljd, när hon till sist upptäckte honom? Ack
bevars; han log — han såg väl dock icke ut som
en stigman med onda planer, och en ung flicka
borde väl kunna upptäcka detta, vore det så ock
midt i en sjumilaskog.
Den oländiga stigen var allt annat bekväm, där
den klättrade upp för den tätt trädbevuxna höjden
mellan snaror af försåtligt slingrande rötter, mellan
ogenomträngliga busksnår och mossbelupna sten-
block.
Detta måste vara en genväg till ravinen, som
han förut icke kännt; på andra sidan höjden, om
ej hans lokalminne bedroge honom, borde man
skymta Kaiserschloss.
Lyss — ett plaskande, ett brus! Från den täm-
ligen höga bergvägg, som styrde lodrätt ned åt-
minstone till en god manshöjd, kastade en oför-
vägen liten fjällbäck sig ned i sandbädden nedan-
för, kringyrd af ett stoftfint, i solskenet skimrande
skum. Där nedom ledde en spång öfver, en enda
smal, vacklande planka, som låg tämligen osäkert
uppgillrad från sten till sten.
.1: *
Han var nu blott några alnar bakom henne,
men den mjuka mossan förtog ljudet af hans steg.
Vig och lätt satte hon just sin lilla fot — en för-
tjusande fot i en högklackad chagrinsko — på
plankan, som ledde öfver bäcken. En yfvig pil-
kvist, som hängde ut öfver vattnet, gaf stöd åt
hennes hand.
Han stannade andlös-
Den smala spången vaggade på de kullriga ste-
narne. Allt tycktes dock gå bra, då vid sista ste-
get hennes ena fot slant, och med ett förskräckt
litet rop gled hon ned i vattnet, som stänkte upp
rundt omkring henne.
Karl Stjärne sprang fram. Men innan han ens
hunnit sträcka sin hand till hennes hjälp, var
hon med ett vigt språng åter uppe på det torra,
våt visserligen till knäen och djupt rodnande vid
den oväntade upptäckten af ett manligt vittne.
»Ni skadade er väl ej», frågade han ifrigt.
Hon såg upp på honom med ett par stora blåa
ögon af en underbart djup färg; den af sinnes-
skakningen ännu skälfvande öfverläppen drogs
till ett bedårande, halft blygt litet leende, och hon
svarade med en stämma, full af musikaliskt väl-
ljud :
»Jag tackar er, min herre, icke alls. Det är
endast rätt åt mig, att jag blir litet våt, när jag
kan bära mig så klumpigt åt.»
Grefve Stjärne stod slagen af den lifligaste be-
undran.
Hon var blond, gyllene blond, han hade rätt;
och skön, ja, mer än skön! Ett så strålande fa-
gert ansikte hade han aldrig förr mött i allt sitt
lif, det medgaf han inför sig själf, miedan han
kände sitt blod värmas af en underlig värme.
Den unga damen kunde helt visst ej undgå att
läsa den stumma beundran, som så lifligt^ lyste
ur grefve Stjärnes ögon, ty hon rodnade på nytt
och böjde ned sitt hufvud, medan hon slätade de
våta vecken af sin tunna spetsldädning med en
handskklädd liten hand.
»Min fröken, ty jag får väl säga fröken» — (hon
nickar lätt till svar), »det duger på intet vis, att
ni går vidare, så våt som ni nu är. Ni skulle
ovilkorligen förkyla er», sade Stjärne och steg ett
steg,, närmare.
»Åh, min klädning torkar snart, och fotterna
håller jag nog varma, så länge jag går. Jag tac-
kar för ert vänliga intresse, men det är alls intet
att tala om.»
»Jag tillåter det ej, ej på vilkor, min unga frö-
ken, att ni begår något så oförståndigt. Jag är
en gammal man, och ni får därför förlåta mig;
jag kunde ju godt vara er far. Värdshuset ligger
här nedanför; jag springer dit, medan ni tar af
edra våta strumpor och skor. Ett par torra sko-
don står väl alltid att få låna, om de ock ej
komma att såväl passa er fot, som de ni nu bär»,
sade han med en blick ned på de högvristade
små fötter, som stucko fram nedom den våta
klädningsfållen.
Den unga skogsvandrerskan sökte ännu göra
motstånd, men grefve Stjärne var redan^ långt
iväg på utförssluttningen, mellan hvars blågröna
bokkronor man på litet afstånd skönjde Kaiser-
schloss, röda tegeltak.
Tio minuter voro knappast gångna, då han, åt-
följd af en ung tjänstflicka från värdshuset, på
nytt triumferande stod inför henne.
(Forts.)
Familjen är i närvarande brytning af mänsk-
liga samhällens fall och återbyggnad åter det
viktigaste element, på hvilket allt beror, lik-
som all odling med den begynte; hvarför alla
jordens nationer ock vördat den såsom en gu-
domlig stiftelse. Och roten af denna rot är
åter äktenskapets helgd, modern för all sedlig-
het på jorden. Där äktenskapet är förderfvadt,
är allt förderfvadt hos ett folk. Där det är
rent, eller renar sig, där befäster sig, genom de
ljufvaste, heligaste band, mänsklig ordning, midt
under den hotande upplösningen af alla bor-
gerliga förhållanden. E. G. Geijer.
Dagen uppgår öfver kvinnans lif på jorden,
den trånga dalen vidgas och stigarne bli allt
flere ; det skall bli rum, arbete, lefnadsglädje
nog för alla, som redligt söka och vilja.
Fr. Bremer.
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0327.html
