Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 4 juli 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328 IDUN 1890
satte oss längtansfullt till rätta, som när man
hör sin bästa väns steg: »där är Susette!»
och dä visste vi, att något gladt och godt
skulle börja: Hon trodde alldeles särskildt
på glädjens goda inflytande, och därför ka-
stade hon solstrålar öfver allt, hvar det stod
i hennes makt.
Under historietimmarne läste hon för oss
stycken af de bästa författare och ville då
alltid veta vår mening om saken och få klart
för sig vår olika smak och karaktär. Under
sångtimmarne fingo vi ofta själfva välja, hvad
vi helst ville sjunga. Den enda täflan, som
anställdes i skolan, var under välskrifnings-
timmarne. Då,gick hon rundt i klassen vid
slutad lektion och utvalde de tre eller fyra,
som skrifvit vackrast, och så drogo vi lott
om småsaker, som hon hade fört med till
oss. Hvar och en drog en liten lapp, och
på den, hvarpå vinsten utföll stod; »den
lyckliga». Man måste påminna om, att vi i
denna klass endast voro små barn, och ordet
»den lyckliga» passade alldeles in på dens
känslor, som blef den utvalda.
Om julen hade vi alltid julgran i skolan,
och jag kan ännu i dag icke säga, hur det
var möjligt, att hon med sina inkomster kunde
skaffa julgranspresenter till denna mängd barn.
När det led mot julen, fingo flickorna i de
högre klasserna tillåtelse att under handar-
betstimmarne utföra åtskilliga saker till »de
små» och till julgranen. Där syddes arbetspå-
sar, små förkläden och halsdukar, ja, till och
med dockkläder, hvarmed dockor styrdes ut.
Det var några kvällar före den riktiga jul-
aftonen. Då strax därefter jullofvet inträdde
och enhvar firade julen i sitt eget hem, ville
vår lärarinna, innan vi skiljdes, högtidlig-
hålla denna vinterns största fest med sina
barn.
I den stora skolsalen stodo tre höga gran-
träd med ljus och konfekt. Däromkring
dansade vi alla och sjöngo alla slags gamla
julvisor, som vi hade lärt oss i skolan. Där-
efter fördes vi till de långa skolborden, som
nu voro betäckta med hvita dukar och strå-
lade af ljus. Här lågo julgåfvorna: tre, fyra
saker i hvar hög, med en lapp som angaf
namnet på den, åt hvilken de voro ämnade.
Med en ofattlig ömhet och omtänksamhet
hade vår lärarinna tagit hänsyn till hvart
af barnens smak och fallenhet. Man skulle
kunnat tro, att hon gissat våra innersta tan-
kar. Där fanns naturligtvis inga dyrbarhe-
ter, men en förvånande omvexling och en ri-
kedom i uppfinningsförmågan af alla de olika
småsaker, hvarmed vi lyckliggjordes.
När hvar och en hade funnit sina gåfvor,
började lekarne, — Susette höll mycket på
gamla traditioner, och hennes kunskap om
alla slags glada och uppfriskande jullekar
var outtömlig. Också tyckte hon mycket om,
ifall något af barnen kände och föreslog en
ny lek. Utklädningar och öfverraskningar af
alla slag utgjorde också en del af glädjen,
och jag minns särskildt en jul, då jag själf
och en annan liten flicka blefvo fångade i
trappan af Susette, måste kläda af oss våra
kläder ooh klädas ut till två små tomtar
med grå blusar och dito underkläder, röda
toppmössor och lyktor i händerna. Den an-
dra flickan, som skulle föreställa den äldsta
tomten, fick dessutom ett långt skägg af lin,
som jag minns att jag var glad att slippa.
Dessa julfester voro så innehållsrika, att
de starkt täflade med den riktiga julaftonen
hemma. Den enda lärarinna, som var när-
varande, var Susette själf. Icke ens skolans
rektor, »professorn», som vi endast kallade
honom, som då och då gjorde ett inspektions-
besök i skolan, fick lof att visa sig vid dessa
glada tillfällen. Alla andras närvaro skulle
ha lagt ett band på vår glädje och frihet,
hvaremot vi alltid blefvo i vårt allra bästa
lekhumör, när Susette stod i spetsen.
Ibland bjöd hon en klass i sänder hem till
sig i den lilla våning, där hon bodde med
sin gamla mor. Hufvudnöjet bestod då i att
»laga mat», som småflickor ju ofta svärma
för vid en viss ålder. Vi fingo ingen annan
kvällsmat, än den vi själfva lagade, och där
rådde en mycket munter brådska med att
breda på smörgåsar, grädda pannkakor, röra
till tekaka och koka te. Vi dukade själfva
bordet och måste göra det så nätt som möj-
ligt, och sedan blef det en måltid, som sma-
kade oss bättre än något, som andra kunde
ha tillagat åt oss, och det herskade en stäm-
ning med tal och hurrarop, som säkert kom
grannarne att undra, hvad som försiggick i
den lilla, annars så tysta våningen.
(Forts.)
Undertecknad
är nu återkommen och träffas å byrån säk-
rast onsdagar och torsdagar kl. 10—11 f. m.
Stockholm den 1 juli 1890.
Frithiof Hellberg
Bed. och utgifvare af Idun.
Småbarn på resor.
Ngjet är inte så alldeles lätt att ha småbarn med
sig på långa resor, och det torde därför kanske
ej vara öfverflödigt att här säga några ord till
råd för många mödrar. En moder med en sådan
liten planta på ett eller två år skall, om hon är
någorlunda öm och omtänksam, kanske i ofvan-
nämnda fall stå villrådig, om hvad hon skall ge
den lilla att äta, hälst om hon t. ex. skall resa
långt på järnväg. En sådan liten mage är ej
betjänt med att få till lifs det första bästa, som
kan bjudas under vägen, och varar resan ett helt
dygn eller flere, är saken vansklig nog.
Uppfödes den lilla med flaska, är komjölk,
tillblandad på vanligt vis, det bästa näringsmed-
let. Men isynnerhet under den varmare årstiden
låter det sig ej göra att taga med någon större
kvantitet däraf, emedan den alltför lätt blir sur.
Att köpa mjölk under vägen är visserligen en ut-
väg, men den är ej säker, då man ej har någon
garanti, för att den är ren och oförfalskad. Den
lilla magen tål ej att få en dryck, som den ej
är van vid, och ett sådant experiment slutar en-
dast alltför lätt med oro för modern, skrik, sjuk-
dom och olyckliga följder- Ett riktigt sätt är att
under resan medtaga en liten spritapparat; på
hvarje station där tåget håller minst tio minuter
skall man i så fall kunna bereda en dryck, som
har den för barnet mest passande värmegraden,
liksom man genom kokningen kan tillintetgöra de
smittsamma partiklar, som kunna finnas i mjöl-
ken. Emellertid är det naturligtvts omöjligt att
göra mjölk, som löpnat under vägen, normal och
sund igen.
Af dessa skäl är riktigt att tillråda mödrar, som
med sina småttingar måste göra långa järnvägs-
resor, att såväl under vintern som sommaren icke
taga med sig vanlig komjölk och ej häller köpa
sådan under vägen, utan anskaffa mjölkpreparat
— kondenserad mjölk — i bleckdosor eller fla-
skor. Denna mjölk skall väl tillsluten hålla sig
längre, och då man kan blanda den med varmt
vatten, skall man alltid ha en sund dryck åt de
små. Socker tager man äfven med sig, och om
man, som sagdt, vid hållstationerna skaffar kokt
vatten, kunna de små passagerarne få sin föda
lika god och regelbunden som hemma. Vattnet
kan hållas länge varmt, om man lindar in flaskan
i ylle eller lägger den i en med filt fodrad pappask.
Dr. G. C.
«
Goda gåfvor.
an gifver ofta bort gåfvor, utan att
först hafva gjort klart för sig deras
verkliga värde. Synnerligen är detta för-
hållandet, då man gifver något åt barn.
Mången gång få dessa emottaga rätt dyr-
bara saker, hvilka blifva dem mera till
skada än gagn. Vi vilja härmed påpeka
ett slag af gåfvor, som aldrig gärna kunna
blifva till annat än nytta och glädje. Vi
mena lifräntor.
Ehuru lifränteanstalter länge funnits i
vårt land, är det dock ännu jämförelsevis
få, som anlita dem. Detta beror kanske
mycket därpå, att man i allmänhet endast
känner dem till namnet. Det skulle blifva
för långt, att här lämna en utförlig redo-
görelse för desamma, men vi vilja ändock
genom några rader framhålla deras värde-
fulla verksamhet, i hopp om att därigenom
kunna gifva en fingervisning åt dem, som
vilja skänka de små nyttiga och varaktiga
gåfvor. -— Lifränteanstalterna hafva till
ändamål att på grund af gjorda insatser,
som förkofrats genom ränte- och arfsvinst,
bereda delegarne l:o den högsta möjliga
lifränta — årlig utdelning, — 2:o det största
möjliga kapital, att vid bestämdt år lyftas.
Den årliga utdelningen kan börja vid hvil-
ken ålder som hälst. Dock måste denna
liksom ock den tid, då kapitalbildning får
lyftas, på förhand bestämmas, och får med-
len dessförinnan icke uppsägas. Aflider
den försäkrade före tiden för penningarnes
utfående, återgå de insatta medlen till den
dödes arftagare med undantag af räntan,
som tillfaller de i anstalten kvarstående.
En och annan anstalt låter dessa äfven dela
den dödes insatta kapital. Härigenom växa
de kvarlefvandes medel i otrolig grad.
Några exempel må här anföras:
En faddergåfva af 100 kr. att lyftas vid
45 års ålder bör hinna växa till 1,164 kr.,
men finge beloppet stå orubbadt till 55:te
året hunne det till 2,316 kr. Den, som bör-
jar vid 20 år att insätta 10 kronor årligen,
kan därigenom från det 55:te lefnadsåret
bereda sig en pension af 100 kr. Vore
insatsen 50 kr. blefve pensionen 500 kr.
Om ett 3 års barn får ärfva 1000 kr.
och dessa af förmyndaren insättes på lif-
ränteanstalt, har barnet vid 25 års ålder
att lyfta 3,535 kr.
Om någon från ett barns födelse börjat
insätta 12 kr. och detta sedan själft fort-
sätter med insättningarna till det 55 året,
så vinnes därigenom en summa af 4,000
kr. eller en pension af 400. Samma re-
sultat kan nås genom insats en gång för
alla vid födelseåret af 192 kr. Dessa och
många andra exempel, som framgå ur de
olika ränteanstalternas prospekter, tala till-
räckligt.
Mången torde nog finnas, som bland de
unga har vänner, åt hvilka han vid lämp-
liga tillfällen såsom namns- och födelsedagar
brukar gifva några gåfvor. Ville man då
gifva en lifräntebok med en måttlig insats,
kunde man ej komma med något bättre.
Ty det vore icke någonting, som bragte
glädje endast för stunden, utan den bure
välsignelse med sig till en aflägsen framtid.
Ofta händer, att den första insatsen i lif-
ränteanstalten år efter år efterföljes af andra.
Därigenom kan den bli en grundsten för
ålderdomens ekonomiska oberoende.
Lifränteanstalter finnas nu i hvarje län.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
