Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 4 juli 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1390 I DU N 329
Lifräntor beredas ock af de flesta lifförsäk-
ringsbolag i vart land. Ofta ser man deras
annonser i tidningarna. Äfven i Idun kunna
våra läsarinnor finna tillkännagifvanden här-
om. De ytterligare upplysningar, som man
behöfver, erhållas genom prospekten, hvilka
från anstalterna tillställas en hvar, som där-
om anhåller. Deras agenter, som äro spridda
öfver allt i landet, kunna ock muntligen
lämna önskade upplysningar om denna be-
hjärtansvärda sak, som allt mera tilldrager
sig icke endast de enskildas intresse, utan
äfven blifvit uppmärksammad af de olika
ländernas regeringar.
O—r.
Iduns månadsrevy.
a
jjuni månads viktigaste politiska tilldragelse är
% den öfverraskande transaktion, hvarigenom
Tyskland för tillfället afstått från största delen af
sitt nyupprättade östafrikanska kolonialvälde samt
tydligen också från därmed förknippade vidare
anspråk och planer, för att i utbyte erhålla den
lilla ön Helgoland. Man kan därvid knappt undgå
att erinra sig den bibliska liknelsen om köpman-
nen som gaf allt hvad han egde för att komma
i besittning af en liten perla.
Tysklands kolonialvälde i Afrika är af helt
färskt datum ; det blef nämligen den sista skapel-
sen af Bismarcks djärfva, vidtfamnande försvars-
politik. Först öppnade denna politik åt sig ett
rätt vidsträckt operationsfält på Afrikas sydvestra
kust. I april 1884 togs under tyskt beskydd ett
hamnområde i Angra-Pequena helt nära gränsen
af det engelska kolonialområdet i Sydafrika. Den
bekante forskningsresanden Nachtigall, hvilken af-
sändes dit som kommissarie, afslöt skyddsfördrag
med åtskilliga höfdingar samt hissade den tyska
flaggan vid Kamerunmynningen samt i närheten
af den engelska guldkusten; kort därefter prokla-
merades tyska rikets öfverhöghet öfver nästan
hela kuststräckan från Oranjelloden till Cap Frio.
Tyskland tog sig ett ord med i laget äfven i fråga
om Kongostaten, hvars blifvande ställning afgjor-
des (1885) på en konferens i Berlin under Bis-
marcks presidium. Samtidigt började den tyska
politiken operera äfven på Afrikas östra kust,
der man ockuperade en till sultanatet Zansibars
område hörande landsträcka. England, som få-
fängt sökt hindra tyskarne från att fatta fast fot i
Angra-Pequena och därifrån vidare utsträcka sin
inflytelsesfer, verkade i Zansibar, där ännu dyr-
barare intressen stodo på spel, mer energiskt i
samma syfte, men ändå fåfängt. Sultanen för-
måddes, tydligen på engelsk inrådan, att afgifva
protest mot ockupationen och hotade angripa det
inkräktade området. Men då afsändes till Zansi-
bar en tysk pansareskader, och sultanen tvangs
sålunda att befalla afträdelsen samt med Tyskland
ingå ett vänskaps- och handelsfördrag (1886).
Här liksom vid vestra kusten hafva tyskarne
sedan tagit det förvärfvade landområdet till basis
för eröfringsföretag i flere riktningar. Men de
hafva här mött starkare motstånd, eröfringsföre-
tagen hafva kostat både blod och penningar, och
den tyska kolonialpolitiken har vid ett och annat
tillfälle visat, huru »grön» den är i jämförelse
med den engelska.
Med deltagandet för Emin pascha förband sig
erinringen, att den berömde doktorn och guvernö-
ren var född tysk, och i förväntan, att han helt
visst var utsedd att åt sina landsmän bereda fast
fot äfven i det inre af Afrika. Tyskland hade
sina förhoppningar, England sina farhågor i den
riktningen, såsom äfven de följande händelserna
utvisat. Stanley, förkämpen för det engelska in-
flytandet, företog sin sagolikt äfventyrliga färd
inåt det inre Afrika, fram till stränderna af Nyanza-
sjöarne, i uppgifvet ändamål att undsätta och »be-
fria» Emin ; men det egentliga syftet synes hafva
varit att bortföra honom från ett område där hans
närvaro ejo var ur engelsk synpunkt synnerligen
önsklig. Åtminstone förklarade sig Emin ej be-
höfva någon undsättning, och det var ej just af
fri vilja, utan snarare af tvång, som han följde
Stanley till Zanzibar. Sedermera har han skildrat
Stanleys förhållande till honom som allt annat
än sympatiskt, och i Tyskland har hans skildring
gjort den verkan, att en expedition under major
Wissman utrustats för att återföra Emin. Denna
expedition har nu företagits. Anländ till London
varnade Stanley samtidigt för Emins nya af Tysk-
land uppenbart understödda expedition, hvilken
kunde göra de britiska intressena stor skada,
samt uppmanade engelska folket att i Afrika icke
låta uttränga sig af tyskarne. Det vore, antydde
han, nu fråga om, huruvida det inre Afrika skall
sättas under tyskt eller engelskt inflytande.
Man hade sålunda vant .sig vid den tanken, att
Tyskland mäktigt rustade sig till en konkurrens-
kamp med England om besittningen af Afrik
Då underrättar oss plötsligt Reichsanzeiger i ett
extranummer af den 17 juni, att Tyskland afslu-
tit ett fördrag, enligt livilket England öfvertager
protektoratet icke blott öfver Witu och Somale-
landet, utan äfven öfver själfva sultanatet Zanzi-
bar, med undantag af den åt tysk-östafrikanska
sällskapet upplåtna kuststräckan, men däremot i
utbyte, med förbehåll af parlamentets bifall (hvil-
ket är att vänta), afträder Helgoland till Tyskland.
Hvad har Tyskland eftergifvit, och hvad har
det fått i utbyte?
Genom att åt England medgifva protektoratet
öfver Zanzibar har blifvit en följd, att mot sulta-
nen ej längre kan brukas det lörfaringssätt, hvar-
igenom de tyska landvinningarna hittills vunnits;
det tyska maktområdet är nu här inskränkt till
blygsamma dimensioner, hvilka ej, synes det,
kunna öfverskridas utan brytning med England.
Genom protektoratet öfver Somalelandet har Eng-
land vunnit en ställning, som säkrare tryggar
dess inflytande både vid Nyanzasjöarnes stränder
och i Abyssinien. Emin synes sålunda ej vidare
blifva någon anledning till farhåga för de britiska
intressena. Det ser sålunda ut, som om Tysk-
land kapitulerat för England i täflingsstriden om
det öfvervägande inflytandet i östra och mellersta
Afrika.
I vederlag därför har endast erhållits den lilla
klippön Helgoland i Nordsjön. Detta vederlag
kan synas löjligt ringa, men vid närmare efter-
sinnande torde man nog finna, att de affärskloka
tyskarne äfven denna gång vetat se sig väl till
godo. Både natur och konst hafva förenat sig
att göra den lilla ön till en örlogshamn, där en
rätt betydlig flotteskader kan stationeras och finna
skydd, helst om befästningarna förstärkas. Ön
är belägen på samma, ej synnerligt långa afstånd
från Eiders, Elbes, Wesers och Juhdes mynningar
och har fordom visat sig kunna med till hands
varande sjömakt beherska dem allesammans. Under
den napoleonska kontinentalspärrningen var Hel-
goland en engelsk smyghandelsstation, mot hvil-
ken den franska tullbevakningen stod vanmäktig,
och under det påföljande befrielsekriget förde en-
gelsmännen 2 gånger landstigningstrupper därifrån.
Under kriget mellan Tyskland och Frankrike 1870
höll den franska flottan, stationerad vid Helgoland,
de fyra nämnda flodmynningarna och mellanlig-
gande kuststräcka i blockad. Ända till öns afträ-
dande skulle en engelsk sjömakt i krigstid kunnat
ockupera Eiderkanalen, betvinga Hamburg och
Bremen, ja äfven hålla i schack den i Wilhelms-
hafen vid Juhde stationerade tyska örlogsflottan.
Från Helgoland kunde England med sin sjömakt
imponera på de nordiska rikena; man kommer
härifrån lätt både till Öresund och till Göteborg.
I själfva verket kan England sägas hafva afträdt
Nordsjön, på samma gång det afträdde Helgolands
sjöfästning och flottstatiou. I ett blifvande sjö-
krig, vare sig mot England eller mot Frankrike,
är Hamburg skyddadt mot öfverrumpling, och en
blockad af tyska kusten nästan omöjliggjord, helst
som man redan antydt den tillämnade anlägg-
ningen af fästningsverk, hvilka bebådas som rätt
kostsamma. Om än, såsom det berättas, Tysk-
land i någon hemlig fördragsartikel lofvat att ej
i större omfattning befästa Helgoland, lär väl ej
denna artikel, helst i krigstid, komma att tagas
så synnerligen strängt efter orden.
Man har tänkt sig, att uppgifvandet af Tysklands
östafrikanska herradöme skett i något hemligt
syfte att utplåna spåren af Bismarcks politik, men
detta är knappast troligt. Redan under den gamle
rikskanslerens tid yttrades i tyska riksdagen en
gång, att det för Tyskland vore önskligare att för-
värfva Helgoland än att jäkta efter besittningar i
Afrika, och han lät då i någon form förstå, att
det senare kunde blifva medlet för det förra.
Bismarck synes dock ej riktigt belåten med för-
draget och vill helst undvika att därom yttra sig.
Förmodligen menar han, att, om han fått afsluta
det, Tyskland skulle hafva vunnit samma resul-
tat med vida mindre uppoffringar, men helt visst
är han allraminst den, som ser med missnöje, att
Helgoland kommit i tyska händer. I en tid då
Englands vänskap för Tyskland betyder ganska
mycket, har för öfrigt detta fördrag varit synner-
ligen väl egnadt att befästa detsamma och af-
lägsna de tvisteämnen, som hittills medfört miss-
stämning. Det utgör då ett lyckadt schackdrag
i Caprivis fredspolitik.
Är det för öfrigt så säkert, att Tyskland för
alltid uppgifvit sina stora landvinningsplaner i
östra Afrika? Fullföljas de, kan det i alla hän-
delser ej ske utan en förr eller senare inträffande
brytning med England. Måhända har man i det
tyska kabinettet redan tänkt sig möjligheten af
en sådan brytning i en mer eller mindre aflägsen
framtid och just därför velat hafva Helgoland i
sitt våld, innan ett krig med England — och kan-
hända ett krig om öfverväldet i Afrika — kommer
till stånd. Köpmannen — för att återigen an-
vända den bibliska liknelsen — skulle i sådant
fall först vinna den äkta perlan och sedan vara
betänkt på att återtaga, hvad han gifvit ut för att
få den. — —
Från Bulgarien förmäles, att major Panitza den
2= juni arkebuserades i Sofia. Det skottet torde
få genljud i Petersburg och med sin verkan kän-
nas i Bulgarien, för hvilket delinkventen i döds-
stunden höjde ett säkerligen välbehöfligt : Lefve!
Otto Sjögren.
Halfårs- o. kvartalsprenumeranter
påminnas att na ofördröjligen förnyapre-
numerationen. på det att intet afbrott i
tidningens ordentliga expedition må be-
höfva ega rum. Sent ankommande pre-
numeranter löpa risk att gå miste om
ett eilet• annat af de första numren i det
nya kvartalet, alldenstund upplagans
storlek bestämmes efter antalet abonnen-
ter, som tecknat sig vid utgången af näst
föregående kvartal.
4»
Violer.
Skizz af Hi,
S
ioler! Det brukade vara hennes älsklings-
blommor förr. Hon köpte några knippen
af den trasiga lilla flickan, som bedjande stod
vid hennes dörr. Hon ställde dem i ett glas
på sitt skrifbord och inandades begärligt deras
fina vällukt. Men om hvad påminde henne
denna ljufva doft? Hvilket vemodigt minne
väckte dessa späda blomster? En bild dök
upp för henne, långsamt, i början oklar, sedan
allt tydligare. Hur en enda liten blomma, en
doft, en röst, en melodi kan framtrolla för oss
händelser från tider som flytt. Ah! — det var
den där dagen — deu stoltaste dagen i hen-
nes lif — då hon tagit sin examen och kom
hem strålande och öfvermodig med sin student-
mössa under armen, åtföljd af sina kamrater.
Och när hon öppnade dörren till sitt rum,
strömmade det emot henne en berusande doft
af blommor, och hon såg bordet öfverfyldt af
rosor och dyrbara buketter, och nästan skyld
af alla dessa skymtade där fram en liten
knippa violer. Deras fina doft smög sig fram
till henne genom all denna blomsterprakt, och
hon tog dem ömt och fäste dem vid sitt bröst
och bar dem där hela den lyckliga aftonen,
till dess de, vissna af ljuset och värmen,
hängde sina små hufvud och miste sin vällukt.
— Hon hade dem bestämdt kvar än! Ja,
där låg den lilla torkade buketten bland öfriga
minnen och småsaker från hennes skoltid.
Stackars små blommor! En gång hade äfven
de varit friska och sköna. Nu voro de för-
bleknade, utan färg, utan doft, och ingenting
i verlden skulle kunna gifva dem tillbaka de-
ras förlorade fägring — lika litet som hon
själf kan återfå den kära, som gifvit henne
dem.
Hennes ögon fylldes med tårar, och åter
igen stod den så lefvande för henne, den sorg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
