Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 4 juli 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330 ! DU N 1890
liga tid, som följde på den där dagen. Hur
glad och sorglös hon var, hur lifvet log emot
henne, och hur de älskade hvarandra, hennes
mor och hon — de voro alle för hvarandra.
Och nu? Sjukdom och död hade nått hennes
hem och tagit hennes älskling ifrån henne, och
den hulda gifvarinnan af de små violerna
slumrade nu därute på kyrkogården. Det hade
kommit så oväntadt och hastigt och lemnat
henne så ensam och föga beredd att möta lif-
vets hårda strid. Åh, hvad hon var trött, och
hvad lifvet var jäktande ! Hvad det plågade
henne att höra barnens skratt och sorl. Ah,
att få hvila ut därborta i ro och lugn, långt
från stojande barn och lexor och larm ! ■—
Hon förde den lilla vissna buketten ömt till
sina läppar och lade den varsamt tillbaka i
lådan i skrifbordet, där hon satt med en hög
skrifböcker framför sig. Sedan gick hon lång-
samt i den ljumma sommaraftonen att smycka med
friska violer den kulle, uuder hvilken hon
hvilade, som en gång prydt henne själf med
dessa blyga blommor.
4^-
Det första missförståndet.
S
ela deras bekantskap hade hittills blott
varit historien om en växande lycka.
Bägges känsla hade varit en, de tu hade verk-
ligen för en tid varit ett.
Han hade aldrig kommit att reflektera öf-
ver, att hon också vore en personlighet med
åtskilliga individuella förutsättningar, som ej
vore hans. Men så hade konflikten kommit;
och de älskade hvarandra för innerligt för att
kunna dröja med förklaringen.
Han hade fått henne med sig hit ut i bersåen.
I början hade han nästan kännt sig ängslig
inför hennes främmande ton och skygga blick.
Sittande på hvar sin stol, hade de först reso-
nerat likt tvä diplomater. Deras replikskifte
var den första drabbningen mellan två makter
■— två personligheter, som aldrig skulle kunna
bli ett annat än i en union, grundad på ömse-
sidigt erkännande af inbördes likaberättigande.
Men det var ej vintern, som hade öfverraskat
deras hjärtan ; det var blott en hagelskur, och
den smälte snart för den sommarvarma marken.
Nu voro de komna till klarhet. Hennes röst
hade mist sin plötsliga hårdhet. Och då hans
forskande öga upptäckte en skymt af den gamla
värmen i hennes blick, drog han en suck, djup
och befriande liksom efter spänningen under
ett hotande åskväder, som gått förbi, utan att
ha gjort skada.
De reste sig, och då han tog hennes arm,
kände han, att hans kärlek till henne under-
gått en modifikation, fått en tillsats, nästan
som af vördnad. Och det var honom därvid,
som om hans eget väsen hade blifvit förstoradt,
fördjupadt.
Och dock insåg han, att han ej längre vore
eröfraren : sådana konflikter skulle nog komma
flere. Men visste också, att allt kan försonas.
Göran Björkman.
Wt
Kvinnorna borde förenas med män af be-
släktad natur, och alla sysselsättningar, både i
krig och i lifvet för öfrigt, borde tilldelas
dem alla gemensamt med männen.
Platon.
Striden om hjärtan.
Ur ett kvinnolifs historia
af
Johan Nordling.
XI.
Skogsäfventyr.
(Forts.).
f
en unga damen tackade honom hjärtligt, me-
dan en skär rodnad af lätt förlägenhet för-
höjde ansiktets fägring och de blåa ögonens milda
eld gick den gamle kavaljeren direkt till hjärtat.
»När skall jag någonsin kunna gälda er för er
vänlighet och er omtänksamhet! Endast en enda
sak vågar jag nu ytterligare bedja er om; er ut-
märkta artighet skall ej vägra min bön. Lemna
mig nu åt mig själf och besvära er ej mera med
den obetydliga skogvandrerskan, vare sig i hand-
ling eller ens i tankar och minne.»
»Ni förvisar mig således.»
»Förvisar! Nej, hur kan ni säga så,» skrattade
hon lätt; »men nu hjälper jag mig bäst ensam
med flickan här, som ni så vänligt skaffat, att få
de torra skodonen på; och ni, min herre, fortsätter
ostördt er promenad, som mitt missöde aldrig
bort afbryta.»
»Och jag får aldrig se er åter, känna ert namn ;
icke en liten glimt förhoppning för kommande
dagar?»
»Förhoppning! Kan min person ega något af
värde för er att hoppas? Ni skämtar.»
»Jag skämtar ej. Gärna skulle jag återknyta
en bekantskap, som börjat så angenämt. Ar ni
bosatt i Wiesbaden; är ni resande där; eller
bor ni här ute på landet? Ett enda vägledande
ord kan ni väl unna mig.»
»Jag är främling,» svarade hon, och han tyckte,
att det kom en klangfärg af underligt vemod öf-
ver hennes röst. »Ingen känner ..mig, och jag
känner ingen, vill ingen känna. Än en gång —
jag tackar er och ber: glöm den okända!»
’»Ni begär det omöjliga,» svarade grefve Stjärne,
som kände en oförklarlig sympati för hvarje ögon-
blick växa till för denna unga kvinna, som kände
trollglansen från hennes sällsynta skönhet värma
sitt blöd till längst förgäten ungdomsglöd ; »men
svara mig blott ett : ni älskar denna vackra väg
liksom jag, ni brukar ofta vandra den. Hur kan
ni då begära, att jag skall undvika den, därför
att jag nu först råkat er? Skall ej ett lyckligt
öde så kunna foga det, att jag åter, en vacker
kvällsstund som denna, träffar er här?»
Det blef tyst en stund efter hans sista ord.
Den unga kvinnan lyfte ej sina ögon från den
mossiga tufva, mot hvilken hon stödde sin fram-
sträckta, våta lilla fot.
»Kanhända...» sade hon till sist, långsamt,
hviskande.
Och utan att än en gång lyckas möta blicken
ur hennes strålande blå ögon, lyfte Karl Stjärne
sin hatt och gick med dröjande steg därifrån i
underliga tankar.
- XII.
Oväntadt återseende.
Den följande dagen tycktes för Sonja föra med
sig ett rikare mått af krafter och återvunnen spän-
stighet än förut hela den senaste veckan.
Läkaren, som strax efter frukosten infann sig
på sin vanliga morgonvisit, försäkrade, att hon
måste ha njutit af någon trollsömn under den
gångna natten, så förunderligt stärkt och kry fann
ban henne. Ögat hade återfått sin glans, kin-
den ett svagt återskimmer af helsans rosenfärg.
Efter en timslång promenad i vagn med fadern,
som kände sig öfversäll att åter ha dottern frisk
och välbehållen viel sin sida, återkom hon vid
lunchtimmen och drog sig strax efter måltiden
upp på sina rum för att njuta litet hvila efter
den ovanliga motionen och den friska luften, som
sökt henne.
Karl Stjärne hade beslutit att i dag om möjligt
förskaffa sig det afgörande samtalet med Käthe
Bentson, sedan nu bekymren för dottern gifvit
honom andrum att åter taga itu med det värf,
hvarför han egentligen var kommen.
Det vore ju godt att få allt visst så snabbt som
möjligt, och han hoppades förtröstansfullt på se-
ger, fastän han ej kunde förneka, att han kände
en egendomlig fruktan för det möte, som före-
stod.
Till den ändan hade han redan tidigt på mor-
gonen sändt hotellbudet till Schlüsselburg med
ett bref till Käthe Bentson, bvari ban i inträn-
gande ordalag bad henne förskaffa honom tillfälle
att snarast träffa henne mellan fyra ögon för en
synnerligen viktig angelägenhet.
När grefve Stjärne efter lunchen steg in i ho-
tellets tidningsrum, lemnades honom en rosafär-
gad liten biljett, som doftade af någon mild, ovan-
lig parfym. Huru det kom sig — men den för-
sta fläkten af den fina vällukten, som slog honom
till mötes, uppkallade för minnets öga bilden af
den unga okända från i går och det lilla skogs-
äfventyret.
Dock blott för ett ögonblick! Ty snart upptogs
all hans uppmärksanbet af brefvet, som han för-
stod vara från Käthe Bentson, och hvilket han
nu med ifrigt fubblande fingrar bröt.
Det innehöll endast dessa få ord, skrifna med
en mjuk och synnerligen elegant piktur:
»Herr grefve!
Ni träffar mig ensam i afton på slaget sex i
Schlüsseiburgs trädgårdspavifjong.
Käthe Bentson.»
Som de dofva sexs:agen upprepades från kyrk-
torn till kyrktorn i de omgifvande stadsdelarne,
lät Karl Stjärne klappen falla på den gamla träd-
gårdsporten.
»Knecht Ruprecht» var tydligen förberedd, ty
efter en hastig, argsint blick genom den lilla
luckan, öppnade han utan någon parlamentering
och utan ett ord.
»Hvar ligger trädgårdspaviljongen,» frågade
grefven.
Portvakten pekade med tummen öfver sin skul-
dra mot en tätt igenvuxen väg, som försvann mel-
lan yppiga löfkulisser inåt venster.
Efter några minuters promenad framskymtade
mellan trädstammarne en åttkantig litetff>aviljong,
hvars mögelsprängda väggar ännu buro spår af
att en gång fordom ha varit gulmålade.
Grefve Stjärne saktade sina steg. Några sekun-
der, några fjät ännu blott skiljde honom från att
ansikte mot ansikte för första gången möta den
kvinna, som under långa år så ofta spökat i hans
drömmar och vakna tankar. Han kände sitt hjärta
häftigt klappa; han tyckte sig höra hvarje dess
slag.
Allt stod nu på ett kort, och det gällde att spela
detta ut med skicklighet och kall beräkning. Han
började ifrigt, nervöst leta i sitt minne efter dessa,
vältaliga anföranden, han för det afgörande ögon-
blicket hoparbetat för sig själf — men nej, det
var honom omöjligt att minnas en enda mening
däraf, ett enda ord.
Så gaf han då saken tappt, i hopp, att orden i
rätt tid dock skulle gifva sig själfva, och med en
beslutsam ansträngniug tog han de sista stegen
fram till paviljongen.
Spjälluckorna voro igenskjutna om alla dess
fönster, och den hvita dörren, till hvilken en moss-
belupen stentrappa ledde upp, stod på glänt.
Han knackade sakta på.
»Stig in,» svarade en ungdomlig, klar röst in-
ifrån. vid hvars bekanta klang han ofrivilligt ryckte
till; i detsamma hördes lätta steg och siden frasa.
Dörren slogs npp emellan dem.
Förvånad tog Karl Stjärne ett steg tillbaka. Den
unga damen från gårdagens skogsäfventyr stod
framför honom.
»Ni — ni här — —» stammade han förbryllad,
medan han till sin oerhörda förvirring kände, hur
öfverraskningen dref blodet upp till panna och
kind.
»Ja, jag är här, grefve Stjärne, emedan ni så.
önskat det, och mitt namn är Käthe Bentson.»
Katbe Bentson — Käthe Bentson ! Det svind-
lade för hans ögon.
Var det väl möjligt: denna unga, blygsamma,
strålande sköna kvinna, hvilken redan till hälften
eröfrat hans hjärta, skulle hon vara identisk med
den intriganta äfventyrerskan, som lagt sina rän-
ker för brodera?
Spelade icke en afgrundsvilla gyckel med hans
syn, hans hörsel, lukt, alla sinnen?
Ty som han stod där, omsveptes han af denna
samma egendomligt genomträngande, narkotiska
parfym, som från biljetten i middags mött honom
och, utan att han då närmare dröjt därvid i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
