Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 11 juli 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 l DU N 339
de husliga sysslorna, äfven förrätta dem själf,
men â andra sidan tillhålla tjänarinnan att
ej lita på någon annan, om hon försummat
att göra sitt arbete i rätt tid. Så nödvän-
digt det är, att matmodern antingen själf el-
ler genom någon annan understödjer tjänarin-
nan vid oförutsedda fall, så nödvändigt är
det ock, att hon ej gör dennas arbeten, utan
lär henne att hjälpa sig själf.
Skulle tjänarinnan nu på inga vilkor vilja
böja sig för sin matmors vilja samt hvarken
ord eller lämpor hjälpa, då bör man byta och
försöka med en annan. Ett stort fel, som
många matmödrar begå, är att låta skrämma
sig af uppstudsiga tjänare och gifva vika för
deras pretentioner att få handla efter sitt
eget hufvud. Man har sagt oss, att det fin-
nes matmödrar, som knappast våga sätta en
fot i köket af fruktan att utsättas för sin
kokerskas vredesutgjutelser. Om detta verk-
ligen är sant, så kan det blott vara husfruns
eget fel, som ej från början ställt sig på en
rätt ståndpunkt gentemot den underlydande.
Visserligen kan här ock med fog framhållas,
att den stora lätthet, hvarmed nu för tiden nya
platser anskaffas under alla tider på året i
sin mån bidrager till att tjänarinnorna trotsa
på sina så kallade rättigheter och på sin vil-
jas genomdrifvande.
Skall en ändring till det bättre häri kunna
åvägabringas, så böra husmödrarna enas om
att aldrig, så vidt möjligt är byta i otid, al-
drig taga en tjänare, som har kortare tjänste-
betyg än på ett halfår (vid förkortad tjänste-
tid till följd af sjukdom eller annat giltigt
skäl intyg däröfver) oeh aldrig själf utlemna
betyg åt en flicka, som varit mindre än ett
halft år i tjänsten. Det är omöjligt att gifva
ett riktigt omdöme om en person, som vi blott
haft några månader i huset, och det är sam-
vetslöst att skicka bort henne med ett betyg,
genom hvilket hon återigen kan tillnarra sig
en tjänst och göra en annan stackars matmor
olycklig. Naturligtvis måste man, när flickan
tages, genast förklara, att betyg lemnas blott
för minst ett halfår, och att detta betyg kom-
mer att bli fullt öfverensstämmande med san-
ningen.
Sanning, det är häri det brister så mången
gång. Af rädsla, af falskt medlidande och
andra skäl lemnas ofta betyg, som ej alls
öfverensstämma med sanna förhållandet, och
detta är orsaken till, att så många tjänare
ljuga sig fram genom lifvet och aldrig be-
möda sig om att verkligen förtjäna ett godt
vitsord. Är det ej här den bildade kvinnans
plikt att inskrida och söka åstadkomma en
förbättring? Många tjänare skulle taga sig
väl till vara, om de visste, att deras betyg
komme att rätta sig efter deras kunskaper och
uppförande, och den trogna tjänarinnan skulle
hafva mera glädje af sitt goda betyg och lät-
tare få verkligt goda platser, om hon ej be-
höfde dela samma berömmande uttryck med
så mången hvarken duglig eller trogen med-
syster. För att underlätta den fatala betyg-
skrifningen, borde det finnas tryckta formu-
lär, som blott behöfde ifyllas, och där de
för en tjänarinna nödvändiga kunskaperna och
egenskaperna vore uppsatta och dessutom plats
lemnad för särskilda anmärkningar.
Om vi å ena sidan förorda konsekvens,
stränghet och sanning vid betyggifningen, så
måste vi å andra sidan betona och framhålla,
att husmodern bör vara god och rättvis emot
sina tjänare. Allt som blifvit utlofvadt bör
hållas och detta särskildt hvad beträffar fri-
tiden. Tjänarinnan bör åtminstone en gång
i veckan hafva tid att laga sina kläder, bör
minst hvarannan söndag få komma i kyrkan
och dessutom tid efter annan få gå ut en
söndagkväll, hälst den dag hon ej går i kyr-
kan, men -— detta måste särskildt betonas —
på inga vilkor få vara längre ute än till kloc-
kan 10 på kvällen. Här kunde ock nämnas
vådan af att låta unga tjänstflickor hämta
sina matmödrar eller husets döttrar midt i
natten, men utrymmet tillåter ej att denna
gång närmare ingå härpå.
Ehuru ännu mycket skulle kunna sägas i
den så viktiga tjänarinnefrågan, vilja vi blott
vidröra ännu en sak, där matmodern bör visa
intresse och med råd och dåd bistå sin tjä-
narinna, nämligen vid anskaffandet af kläder
och ett förnuftigt användande af lönen.
Slutligen skulle vi här vilja ställa ett upp-
rop till sådana husmödrar, som intressera sig
för saken att sammansluta sig och bilda en
förening, där hithörande frågor kunde disku-
teras och man enas om sättet att söka af-
hjälpa åtminstone en del af de öfverklagade
förhållandena. Enighet ger styrka, och det
är blott genom en fast sammanslutning mel-
lan husmödrarna, som det kan blifva möjligt
att åter bringa jämvigt i förhållandet mellan
husbondfolk och tjänare.
Från mitt fönster.
fönstret midt emot mitt eget ser
en syn jag ofta, som mitt sinne gläder:
små rosenkinder, liten mun, som 1er
och en gestalt så lått som fågelns fjäder.
Bak’ rutan sysslar hon med viktig min
med sina dockor, ofta hela dagen,
och ögons glans och läppars karmosin
ge engelns renhet åt de späda dragen.
Ibland det händer, alt en bilderbok
får plats bland dockorna i ljufförening,
och då blir hennes min så gammalt klok,
når hon försöker tyda bildens mening.
Och ser hon upp med hufvudet på sned,
och träffar blicken grannens stängdafönster,
då år hon strax tillreds att dela med
af egen glädje öfver bokens mönster.
—• När lifvet känns mig särskildt tungt och
armt,
då väljer jag min plats vid fönsterbågen,
och då blir hjärtat mig så sällsamt varmt,
och hopp ocli tro sig smyga in i hågen.
Arvid Åkerberg.
Det förefaller mig, som hade Gud i kvin-
nans natur förvarat en skatt af sparda kraf-
ter för att korrigera många af de brott, som
i våra dagar utgöra kristenhetens vanheder.
Th. Parker.
Min första lärarinna.
Ett minne
af
(Forts.)
fter kvällsvarden blef det så åter lekar af
alla slag, ordspråkslekar, gisslekar o. s.
v. Jag minns en afton, Jå vi »små» voro
hos Susette. Yi hade alla bedt om att få
en af »de stora» med, en viss Anna, som
var allas vår favorit, men Susette sade be-
stämdt nej, och vi måste nöja oss med klass-
kamraterna. Om kvällen voro vi delade i
två partier, som lekte gisslekar. Det ena
partiet skulle framställa något ord, ordspråk
eller föreställning, som det andra partiet skulle
gissa. Méd ens sade Susette, att nu ville
hon alldeles ensam gifva oss någonting att
gissa. Hon stängde in sig, och då dörren
åter öppnades, sägo vi midt på golfvet en
skepnad sitta orörlig under ett lakan. Vi
stirrade en stund förvånade på detta mystiska
föremål. »Nå, kan ni inte gissa, hvad det
är?» frågade Susette. — »Anna!» ropade
plötsligt en af »de små». — »Anna!» ropade
vi alla och klappade i händerna, lakanet
flög af, och alla barnen flögo om halsen på
vår efterlängtade Anna, ty det var verkligen
hon. —
Ibland hjälpte oss Susette med handarbe-
ten, som hon satte i ordning, och som skulle
skulle bli en öfverraskning för någon i hem-
met. Hennes sträfvanden gingo i allting ut
på, att hemmet och skolan så mycket som
möjligt skulle sammanfalla.
En gång i veckan blef alltid ett af bar-
nen inkalladt i hennes rum i skolan för att
tvätta alla hennes gröna växter. Hon hjälpte
själf till och visade, hur vi skulle taga på
blommorna, tvätta och borsta dem, binda upp
dem och flytta dem. Om den, som hjälpte
till med detta, försummade en lektion, fäste
hon sig icke vid — och vi ännu mindre.
Om jag skulle nämna alla de tillfällen hon
grep för att uppmuntra och glädja oss, skulle
denna lilla skildring af mitt skollif draga ut
till en hel bok. Jag vill blott nämna ännu
en sak; den stora sommarfesten. Liksom hon
•ville fira julen med oss, ville hon en gång,
innan sommarlofvet började, föra oss ut i na-
turen.
Skogen skulle vara alldeles utslagen, och
vädret stadigt, när den dag bestämdes, då
skolan skulle ut i skogen. Så vidt jag minns,
var det två sådana skogsfärder; en för de
äldre och en för de yngre i skolan. På ett
visst klockslag om morgonen skulle vi alla
mötas vid skolan, och där väntade då två
eller tre stora, så kallade Holsteinsvagnar,
som bestodo af flere säten efter hvarandra,
hvari det på hvart och ett fanns plats till
tre eller fyra barn. Vi voro hvar gång om-
kring en trettio barn, som begåfvo oss i väg.
Förut hade det varit stor spänning och för-
väntan om hvart vi skulle åka; den saken
afgjorde Susette, och hon valde då gärna ett
ställe ett par mil från stadeu, alltid i Dyre-
haven nära hafvet.
Yi makade oss tillsammans så tätt vi kun-
de, och rullade ut ur Kjöbenhavns gator.
Strandvejen, den långa landsvägen, som flere
mil följer hafvet norrut från Kjöbenhavn,
var den tiden icke så tätt bebygd med vil-
lor som nu. Inga spårvagnar och ångspår-
vagnar foro fram där och hindrade vagnarne,
utan de flesta, som ville ut i skogen, togo
Holsteinsvagnar, som alltid höllo vid stads-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
