Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 11 juli 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
porten. En sådan vagn, som kunde rymma
en 12—15 personer, fylldes vanligen af gan-
ska olika personer; och när vagnen blef full,
körde kusken, Kjöbenhavnarne gåfvo dessa
vagnar det sentimentala namnet »längtans-
vagnar», för att skämta med den omständig-
heten, att man ofta i det oändliga kunde
sitta och vänta i en sådan vagn, innan ku-
sken tyckte det var nog passagerare för att
köra. Så snart man närmade sig porten, —
den gamla Österport, som nu är fallen —
omringades man af en skara kuskar med
långa piskor i händerna, som, hvar och en,
erbjödo en sin vagn, förespeglande en att
»köra alldeles genast». Man kastade en for-
skande blick omkring sig för att bedöma, hvil-
ken vagn, som redan var mest upptagen och
hade största utsikten att bege sig i väg, och
man upptäckte då ofta en eller annan, hvar-
ifrån ett eller ett par olyckliga offer kastade
längtansfulla och bedjande blickar på en, för
att man skulle komma och hjälpa dem att
snart få komma ut ur staden.
Kusken lofvade under heliga försäkringar
att »köra genast», men det hände rätt ofta
att han, när han väl hade en i fällan, icke
alls körde. Där kom en herre, som bestämdt
skulle med, där närmade sig en familjemoder
med åtskilliga barn, som skulle vara en önsk-
lig tillökning af passagerarne o. s. v. När
kuskens falskhet gick allt för långt, hände
det, att en annan kusk ropade från sin
vagn:
»Får jag alla herrarne och damerna öfver
på min vagn, så kör jag på eviga minuten.»
Hvarpâ alla kommo öfverens om att stiga
ned ur den första vagnen och upp på den
andra, hvarpå kusken triumferande körde förbi
den första kusken. Det var den tiden en
ganska tålamodspröfvande och långvarig sak
att köra i skogen.
Men vi, som kommo från skolan, hade
våra egna vagnar och körde stolt förbi alla
de längtansfullt väntande Holsteinsvagnarne
vid porten. I själfva porten, som var ett
långt, muradt hvalf, uppstämde vi ofta ett
ljudeligt hurra, emedan det var starkt eko
där inne.
Från de steniga gatorna kommo vi ut på
den dammiga landsvägen, och nu såg man
hafvet, blått och skinande, med den svenska
kusten långt borta och de röda dannebrogs-
flaggorna på skeppen. Man kom det allt
närmare, eftersom vägen beständigt går allt
längre ner mot vattnet, och nu kände man
hafsluften kring kinderna, kände doften från
klöfverängarna och såg skogen långt borta.
Från alla de vackra trädgårdar, man åkte
förbi, hängde klängrosor och kaprifolier ned
emot en. Vi tittade in öfver alla staket och
beundrade de förtjusande blommorna i ra-
batterna och de gröna gräsplanerna, ty i fyl-
lighet och rikedom öfvergår ingenting de dan-
ska trädgårdarne, om icke möjligen de engel-
ska. Men vi åkte förbi alla villor och alla
trädgårdar, och så svängde vi in i skogen
och voro riktigt ute på landet. Det var,
som sagdt olika ställen i skogen, som voro
målet för vår resa, Fileverket, Yedbek, ja,
ända bort till Rungsteds skogar åkte vi ibland,
och när då en riktigt skuggig plats blifvit
funnen i skogen för hästarne, stego vi ur.
Under de första ögonblicken voro vi som
lössläppta kalfvar. Yi rusade hvar sin väg
utan något mål, bara sprungo för att få så
mycket skogsluft i oss som möjligt, och så
började vi nästan genast att plocka blommor,
blommor, som naturligtvis voro vissna och
bortkastade långt innan aftonen. När det
I DU N
kommit litet lugn öfver oss, hjälpte vi Su-
sette att duka frukostbordet i det gröna, och
när frukosten var slut, böljade ströftågen om-
kring i skogen. Ibland hade vi en lärare
med, och denne lärare valdes af eleverna ge-
nom röstning. Det skulle ju icke ha varit
vidare roligt för oss att vid ett så gladt till-
fälle ha med oss en lärare, som vi icke tyckte
om, hvarför Susette alltid frågade oss: »Hvem
vill ni ha med i skogen?»
Jag tror nästan, att den lärare, som blef
vald så där, kände sig liksom litet smickrad
öfver denna utmärkelse, ty han gick alltid
in på alla våra lekar och visade sig så älsk-
värd som möjligt.
Susette älskade naturen och hade sitt eget
sätt att få oss, barn, att observera den. Hon
var aldrig docerande, aldrig en af dem, som
säga: »Ser du den där fågeln? Till hvil-
ken afdelning af djuren höra fåglarne?» eller:
»Ser du det där trädet! Hvilken belysning!»
Eller som några till och med fråga: »Kan
du se solen? Kan du se, att hafvet är blått?»
Hon gladde sig öfver allt hvad hon såg,
och denna glädje meddelade sig till oss an-
dra. Hon lärde oss känna igen de ätbara
och giftiga svamparne.
Hon band buketter af allt hvad hon såg,
och vi märkte med förvåning, att tistlar,
maskrosor och andra föraktade blommor egent-
ligen voro vackra och gjorde utmärkt effekt
i en bukett. Hon visste de danska namnen,
folkets namn på alla växter, — icke de la-
tinska, — och visste, hur de alla växte, och
då hon aldrig var rädd för, att vi skulle
göra oss illa, gingo vi på bräden ut i torf-
mossarne, klättrade upp i träden eller öfver
gärden och murar för att skaffa oss hvad vi
ville ha. Jag har aldrig sett henne trött,
och den dag vi voro i skogen, tror jag, att
vi sprungo åtskilliga fjärdingsväg härs och
tvärs, innan vi ansågo oss böra köra vidare,
för att vid en annan hållplats intaga den sena
middagsmåltiden. Det var för det mesta vid
något skogvaktarhus med en liten trädgård,
som vi dukade upp middagen, och alla hjälpte
då till. Ägg och potatis kokades, skinka och
kall stek serverades på fat, prydda med gröna
blad. Sedan kom kaffet, som dracks med
kakor och bröd, och under tiden höllos all-
tid tal och föreslogos skålar. På den vagn
där Susette satt, författades till och med ofta
en liten dikt, en visa eller ett skåltal på
vers, som föredrogs vid middagsbordet. Jag
minns särskildt en gång, då »de stora» hade
författat en visa till den lärare vi hade med.
Han skulle inom kort lemna skolan och blef
mycket rörd, då Susette utbringade skålen
vid middagen. Samme lärare dog kort där-
efter och sände då en helsning till oss alla.
Men vid middagen i skogen tänkte säker-
liden ingen på död och undergång, utan på
sommar och solsken. Det var först sent på
aftonen, då vi alla voro trötta och sutto i
vagnarne för att köra hem, som det kom en
viss vemodig stämning öfver oss. Dimmorna
stego upp från träsken, skogarne inhöljdes i
mystiska skuggor, hafvet bleknade först och
försvann sedan för oss, och högt på sommar-
himlen började stjärnorna tändas. Från än-
garna doftade blommorna dubbelt starkt, och
daggen började falla.
Vi svepte in oss i våra sjalar och kröpo
ihop på vagnssätena, och så sjöngo vi. Vi
sjöngo nästan hela vägen; kämpavisor, folk-
sånger och andra sånger, som Susette tyckte
om, medan den ena vagnen efter den andra
rullade oss förbi, fulla af folk, som också
hade varit i skogen, och som nu skulle hem.
1890
Småningom upphörde sången, då vi kommo
närmare staden, de minsta sofvo och vaknade
först, då vagnarne dånade under hvalfvet i
Österport, och så var man hemma i staden
igen, och sommardagen var förbi. —
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
Den stora pristlflinyen.
På fleres begäran har redaktionen beslutit
utsträcka inlemningstidenför täflingsskrifterna
till och med den 15 instundande augusti.
Obs.!
Ett pris om 500 kr., tre om resp.
75 kr. och ett om 25 kr.
Se utförligare härom i n:r 17 och 23 af
Idun.
4^
Hemlif.
Af Lisseg.
III.
f
rosshandlar X:s dotter, en vacker elegant, ung
dam på en aderton, tjugu år, kom smågno-
lande och leende in från en promenad i
staden.
»Ah, se både Rose och Minna,» utropade hon
gladt öfverraskad och kysste sina båda kusiner.
Kammarjungfrun fick hastigt befria henne från
hatt, parasoll m. m. och så slog hon sig ned för
att riktigt få språka med dem.
Rose var nog ofta hos henne; hennes far var
kapitalist, bodde vid Esplanaden och förde ett
fullt lika stort hus som hans svåger grosshand-
laren gjorde, där han bodde vid Strandgatan.
Minnas far var död, modern och hon bodde långt
upp i Vasastaden i knappa omständigheter. Minna
gaf musiklektioner, broderade m. m., men det var
mycket svårt att bli af med något arbete. Sina
rika kusiner brukade hon ej ofta helsa på, men
nu hade Stefanie bedt henne så vänligt att kom-
ma snart, och därför tyckte hon, att hon måste
gå dit.
»Det var då riktigt hyggligt af er, flickor sma,
till och med Minna gör mig den äran,» hon nöp
henne skälmaktigt i kinden. »Men hvarför har
du klädt dig i svart siden, kära barn? Ljusa
toaletter, isynnerhet för så unga som vi, äro mo-
derna i år ska’ jag säga dig, och en ljus vår-
toalett skulle klä’ dig bra mycket bättre också.»
»Ja, kära du, det tror jag nog, men det här är
den enda klädning jag har,» svarade Minna le-
ende; »den får jag lof att sätta på mig, bara jag
går ut, min hvardagsklädning är inte presentabel.»
Kusinerna smålogo litet besväradt, där de stodo
i sina ljusa, lätta vårtoaletter, men i detsamma
ringde det på på tamburklockan, och betjänten
kom in med åtskilliga paket, askar och kartonger.
»Nå men se där äro sakerna ändtligen,» utropade
Stefanie, »vet ni flickor, jag har gjort riktigt lyc-
kade affärer, hjälp mig nu att öppna, så ska’ ni
få se.»
De unga damerna sleto och refvo i kartongerna,
och snart syntes en brokig samling af solfjädrar,
makartbuketter, gamla schalar, statyetter, dansö-
ser, och alla både möjliga och omöjliga trasor.
»Men hvad i all världen skall du med allt det
här att göra?» utropade Rose förvånad.
»Dekorera mitt rum, söta du,» svarade kusinen.
»Men där är ju så fullt förut, så jag vet då
inte hvar det här skall få rum.»
»Nej, ser du, jag har alldeles tröttnat vid det,
som det nu är, det gamla ska’ ta’s bort, förstås,
det här blir efter en splitter ny idé, lite’ mera
originelt, jag såg något i den vägen häromdagen.
Hjälp mig, så få vi försöka. Lindgren och port-
vakten få sätta upp det i morgon, tapetserare ä’
så rysligt dyra.
Nu blef det ett lifligt meningsbyte, ordnande och
funderande. Minna, som af naturen hade smak
och skönhetssinne, fast hon aldrig haft råd och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
