Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 11 juli 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I D U N 341
tid att använda det, blef ovanligt uppspelt, styrde
och ställde och kom med så nya, pikanta och
origenella idéer, att Stefanie bief både förvånad
och förtjust.
»Du är tvungen att komma och hjälpa mig i
morgon, Minna, alldeles tvungen,» utropade hon.
»Jag tror inte jag har tid, vet du,» svarade
Minna tacksamt, »jag skulle sluta ett broderi, och
så har jag en lektion strax på eftermiddagen.»
»Asch då, bry dig inte om det där tråkiga bro-
deriet; till lektionen kan du ju åka i spårvagn
härifrån vet jag.»
»Ja, det förstås det, men — —»
»Jaha, nu är det afgjordt lilla hon, men kan
ni tänka er, ett så’nt enormt billigt pris jag fick
det här för, gissa om ni kan?»
Nej, det kunde de då inte.
»Femton kronor, ni, femton kronor för hela
surfven. Jag förstår att handla jag,» svarade hon
triumferande.
Minna smålog tvunget, femton kronor, tänk hvad
det var mycket för henne, och nu hade Stefanie
förstört det på litet onyttigt skräp, som hon om
en kort tid tröttnade vid. Om det ändå varit nå-
gon plan i hennes uppköp, så hade det väl gått
an, men ingen stil, intet sammelhang kunde åstad-
kommas af detta sammelsurium.
»Hör du, Minna, sade Stefanie, litet så’nt här
ska’ du skaffa dig, när du är så road af det, tänk
så trefliga era två små rum skulle kunna bli, du
som har en sådan smak att ordna det.»
»Ja, nog vore det roligt,» medgaf Minna, »men
vi ha inte råd till några extra utgifter.»
»Ack, kära du, du kan få det riktigt trefligt för
rakt ingenting, ja, nära på för en fyra, fem kro-
nor tror jag till och med, så du hör att det lig-
ger inom möjlighetens gräns,» Stefanie och Rose
skrattade båda, »det blir inte värre utgift, du lilla
snålvarg.»
Minna skrattade med, men sade ingenting.
»Om Stefanie ville ge mig det hon kasserar,»
tänkte hon, »så fint jag skulle göra med det!»
Minna var dock för stolt att sätta det i fråga,
Stefanie återhölls kanske af en falsk finkänslig-
het eller troligare — tanklöshet.
«Fyra, fem kronor, fyra, fem kronor,» ljöd det
i Minnas öron, när hon gick hem. »Ack, om
Stefanie och Rose visste hur mycket det är för
oss, men det veta de inte. och om de också visste
det, skulle de inte förstå det! —»
Men i salongen sutto fru X., »hennes nåd»,
som tjänstfolket sade, och hennes svägerska, fru
H., Roses mor. De talade om sina barn, deras
uppfostran, talanger och ovanliga egenskaper.
»Lilla Cecile tar musiklektioner för fröken —
nog är hon väl litet dyr förstås, men med de
ovanliga anlag, som det barnet har, så bör man
väl inte se på en krona mer eller mindre.»
»Nej det är ju klart, lilla Mary, så, du tror
verkligen att lilla Cecile har så stora anlag.»
»Tror, — ja, bästa du, det är tämligen påtag-
ligt, du skulle ha hört huru fröken berömde henne
när hon var här och tackade för armbandet hon
fick på sin namnsdag »
»Nå, det är ju bra roligt, jag riktigt gratulerar
dig, Mary lilla,» ett något ironiskt leende lekte
på svägerskans läppar, »men hvad är det för
människa där ute nu då, som spelar med henne?»
»Jo, ser du, jag tyckte att hon behöfde någon
som hjälpte henne litet med öfverspelningarna.
Nog hade det gått bra ändå, men hon har så myc-
ket att göra, stackars liten, så kan man lindra
hennes arbete något så är det en plikt.»
»Ja, det är naturligt.»
»De rekommenderade den där och jag tror nog
att människan är rätt beskedlig, men kan du
tänka dig hvad hon begärde, bara för att sitta
där när Cecile spelar, mer behöfves knappast.»
»Nej, hvad begärde hon? Jag behöfver just en
sådan där för lilla Elof nu.»
»Jo kan du tänka dig att hon var nog oför-
skämd att begära 75 öre timmen; jag blef ond
förstås, och det visade jag henne ganska tydligt.»
»Nåå?» svägerskan såg ytterst intresserad ut.
»Jo, jag sa’ att 50 öre skulle hon få, mera var
det alls inte värdt, och därmed var den saken
afgjord.»
»Ja, det var mycket rätt gjordt, mycket rätt,
men jag vet inte, om jag hade kommit mig för
med det.»
»Jo, ser du. lilla Julie,» svarade fru X. öfver-
lägset, »sådana där får man lof att säga ifrån åt,
annars blir de for oförskämda.»
»Nå, hvad svarade hon?»
»Ja, hvad skulle väl människan svara, hon visste
nog att det -var bäst att tiga, annars hade jag
kunnat få femton, tjugu stycken i hennes ställe.»
»Tänk om hon har hört oss du, dörren är inte
i lås!»
»Nå ja, det skadar inte, kära du, sådana där
människor äro inte finkänsliga, i alla fall kan
hon lära sig att taga sig till vara en annan gång.»
Halfårs- o. kvartalsprenumeranter
’påminnas att nu ofördröjligen förnyapre-
numerationen. på det att intet afbrott i
tidningens ordentliga expedition må be-
Jiöfva ega rum. Sent ankommande pre-
numeranter löpa risk att gå miste om
ett eller annat af de första numren i det
nya kvartalet, alldenstund upplagans
storlek bestämmes efter antalet abonnen-
ter, som tecknat sig vid xitgången af näst
föregående kvartal.
/rån dam-världen i /aris.
Studier för Idun
af Alvar Arfwidsson.
I.
Det »blåa blodets» damer,
n döende race . . .
Frankrikes aristokrati är den finaste i
världen, men den går sin undergång till mötes,
den liksom all annan bördsaristokrati.
Det »blåa blodet» utspädes, det utspädes
oafbrutet. Om femtio år har det välantagit den
vulgära, röda koloriten. Och om hundra år . . .?
Racen är döende, men just därför intresse-
rar den.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
