- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1890 /
343

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 11 juli 1890 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1890 IDUN 343
Skönheten: »Jag förbländar —»
Behaget: »Jag rörer hjärtat —»
Skönheten: »Att slata af det intryck, som
din första åsyn gjorde på mig, måste dina
tysta segrar vara ganska smickrande.»
Behaget: »Varaktiga påstår man. Dina
däremot äro utan tvifvel mera lysande–––- »
(vill gå.)
Skönheten: »Hvart går du?»
Behaget: »Jag skyndar tillbaka till Venus
som jag blott sällan lemnar, och srm nu be-
höfver mig i en angelägenhet, hvarvid hennes
ära står på spel. »
Skönheten: »Jag följer dig, fast Pallas och
Juno torde afhålla mig därifrån. Tillåter du
det ? »
Behaget: »Jag ämnade just föreslå dig att
göra mig sällskap.»
(De följas åt arm i arm till en liälla.)
Skönheten: »En källa! Här kan vattnet
tjäna oss till spegel. Kom och se — o, him-
mel ! »
Behaget: »Hvad fattas dig? Hvarifrån
denna förvåning?»
Skönheten: »Jag känner knappt igen mig.
Min färg är lifligare, mitt ansikte mera till-
talande, ur mina ögon strålar en ny eld.
Outsägliga behag, det är dig jag måste tacka
härför? Jag måste själf småle åt min egen
bild.»
Behaget: »Nu väcker du min afund.
Skönheten: »O, nej; hvem kunde bli af-
undsjuk på det goda, du sprider omkring dig.»
Behaget: »Du är ieke mindre skön än förr
— men du är älskvärdare.»
Skönheten: »Förtjusande vän -— lofva mig
att du aldrig öfverger mig.»
Behaget: »Aldrig, om du älskar mig.»
Kärleken (framflygande ur en rosenhuske):
»Behaget och skönheten tillsammans ! —- Ljuf-
va förening! Venus ska’ bli stolt öfver eder
förening. Kommen och pryden hennes hof.
Hon har i detta ögonblick Pallas och Juno
till medtäflarinnor. Om Paris finner min
mor emellan eder, kan han ej längre tveka,
hvem han skall gifva sitt äpple. Kommen !
Vi skola alla följas åt.»
(De gå arm i arm.)
Striden om hjärtan.
Ur ett kvinnolifs historia
af
Johan Nordling.
XII.
Oväntadt återseende.
(Forts.).
lätt hade han dock aldrig kunnat drömma
sin seger.
6)^9 »Ni är en ädel kvinna, Käthe,» sade han
‘’o’ rörd. »Och ni förtjänar, att ert lif välsig-
nas .med mycken lycka.»
»Ädel,» upprepade hon för sig själf eftertänk-
samt; »mycken lycka! Ack, jag är ett sorgebarn,
och jag är född till sorger.»
Det låg en sådan gripande klang af djupt ve-
mod öfver dessa hennes ord, att Karl Stjärne ej
fann svar. Det blef tyst en stund.
Men så började hon åter tala, nu i en lugn,
lidelsefri ton, som förvånade honom, och som han
tillskref den kvinliga offervillighetens själsstyrka.
»Det är således beslutet, att jag reser. När —
hvart — det får ni bestämma.»
»Ju förr, dess hellre. Rent ut sagdt skulle jag
helst önska, att min bror ej mer träffade er före
afresan. Det vore bäst, minst smärtsamt för er
båda. Allt hvad jag kan stå er till hjälp med,
vet ni att jag gärna uppfyller. Behöfver ni pen-
ningar, så .. .»
»Nej, nej,» afbröt hon häftigt; »jag har allt,
hvad jag behöfver. Det skall ni ej tänka på, ej
tala om.»
»Som ni vill. Men än en gång, jag ber er så
varmt och innerligt, tro mig — när helst ni be-
höfver en hjälpande hand, kalla då blott på min,
och så vidt i mänsklig makt står, skall jag be-
visa er, att den uppoffring, ni af kärlek gjorde,
förvärfvat en aldrig svikande tacksamhet.»
Hon böjde ödmjukt sitt hufvud till tack.
•k *
Det var följande morgon.
Klockan hade nyss slagit sex, då grefve Karl
Stjärne steg ut ur Nassauer Hofs portik. Ett eki-
page väntade honom utanför.
»Kör till Schlüsselburg,» sade han åt kusken, i
det han steg upp.
Då de ännu hade vid pass ett bösshåll kvar
till Knecht Ruprechts trädgårdsport, lät grefven
vagnen stanna och fortsatte till fots, ifrigt, oroligt
spejande framåt vägen.
I detsamma kom en smärt, kvinlig gestalt från
motsatt håll honom till mötes. En mörk, fotsid
kappa slöt sig tätt efter den ungdomliga figuren,
ansiktet doldes af ett tjockt flor.
Tysta tryckte de hvarandras händer. En half-
kväfd snyftning trängde fram bakom slöjan.
»Mod, mitt barn,» sade han blott, när de ge-
mensamt stego upp i vagnen.
Den stora staden hade ännu icke vaknat. Ga-
torna lågo ödsliga och tomma. En och annan
enstaka arbetare, hvars hårda steg gåfvo vidt gen-
ljud mellan husraderna, där han vandrade till sin
verkstad eller fabrik; någon gång en bullrande
bagarvagn, hvars åska förnams från aveny till
aveny ; i hörnet på post en polisman i glänsande
hjälm . ..
»Vet han något,» frågade Karl Stjärne efter en
stund.
»Intet,» snyftade det till svar. »Jag lät i går
kväll säga honom, att jag tidigt gått till sängs,
då jag ej kände mig rätt kry. Och mitt bref i
dag, som underrättar honom om min affärd, får
han först vid frukosten vid tiotiden.»
»Godt! Och hvart ni reser — det har ni na-
turligtvis ej sagt honom.»
»Jag har i allt följt edra föreskrifter.»
»Gud löne eder.» — —
När grefven ensam vände åter från järnvägs-
stationen, var han sänkt i djupa tankar.
Han hade nått sitt mål, så lätt, så snart, att
det nästan föreföll honom som en dröm. Och
dock kunde han ej känna sig glad. Det var en
egendomlig tryckande känsla af smärta, af tom-
het inom honom, den han ej kunde förklara. Det
var, som om något slitits från honom, som slagit
djupa rötter i hans själ; som om den ljusa, sol-
mättade sommarmorgonen skymdes för hans ögon
af en dunkel slöja.
Och åter och åter vände hans tankar tillbaka,
sjukligt ömmande, oafvisliga tankar, till ett blondt
litet hufvud och ett par tårfuktade blå ögon un-
der ett mörkt flor, som fördes längre ifrån honom
för hvar sekund, som gick, långt bort med den
brusande trainen mot fjärran, obekanta öden . . .
* *

*


Han hade sändt af sin vagn och gick nu ett
slag nedåt societetsparken, där några tidiga, omor-
nade brunnsgäster redan infunnit sig för att taga
sitt första glas.
Plötsligt hejdas han af ett slag på sin arm.
Han vänder sig om. Brodern står framför ho-
nom.
»Du här, Axel,» utbrister han förvånad; »hvad
vill detta säga ; hur kan du vara så oförsiktig att
anstränga dig med en promenad så kort efter din
sjukdom? Du är ännu inte stark nog. Du är ju
blek som ett lik.»
Men han svarar ej till hans förebråelser.
»Hvar har du gjort af Käthe,» ropar han med
en stämma, som skälfver af upprörd oro.
»Käthe — Käthe — —» upprepar Karl Stjärne
förvirrad.
»Ja, svara mig, svara mig genast! Jag vet, att
du träffat henne. Knecht Ruprecht har bekännt
allt. Du listade dig in i går, medan jag slumrade
efter middagen, och i dag på morgonen har hon
redan lemnat Schlüsselburg.»
»Hon har rest»
»Rest! Du ljuger! Det är omöjligt!»
»Var en man, Axel, och försök vara lugn. Man
uppmärksammar oss.»
»Uppmärksammar! Hvad bryr jag mig om dessa
nyfikna glopar! Du har röfvat Käthe ifrån mig,
och jag befaller dig, hör du, jag befaller dig att
genast gifva mig henne åter.»
»Du minns vår öfverenskommelse, minns ditt
löfte. Det är för bägges eder lycka, jag så
måst handla. Hon har afstått — och da år bun-
den af din ed »
„»Jag tror det ej ! Aldrig — aldrig skall hon af-
stå. Jag måste höra det af hennes egen mun.
Detta är ett svek. ett bedrägeri.»
»Hon har skrifvit till dig därom.»
Axel Stjärnes bleka ansikte hade blifvit hvitt
som snö. Han andades häftigt och lutade sig mot
den stora lindstammen, vid hvilken han stod, för
att ej falla.
»Har hon skrifvit, säger du? Kan det vara
detta! Man lemnade mig det nyss, men jag hade
ej tid se därpå.»
Han sökte nervöst genom alla sina fickor och
fick slutligen fram ett hopskrynkladt litet bref,
som han häftigt slet upp.
I detsamma föll ett föremål därur och hamnade
glänsande på marken.
Ett ögonkast på dessa rader, dessa smidigt ele-
ganta fruntimmerstyper, som han så väl kände,
som han förr så många gånger kysst i ensamma
drömmar — och med ett doft stönande föll han
sanslös till marken.
Bestört knäböjde Karl Stjärne bredvid brodern.
Han andades. Det var väl blott en svimning, som
snart skulle gå öfver. Den smärtsamma öfver-
raskningen hade kommit för plötsligt för hans
nedsatta krafter.
^Betjäningen kom springande och en af läkarne
från brunnshuset.
»Ingen fara,» förklarade han genast; »behöfs
endast hvila och lugn. En kort vanmakt — in-
tet vidare.»
Man fick i hast en vagn, och den sanslöse lyf-
tes upp. Brefvet höll han ännu, hårdt hopkra-
madt, i sin hand.
Som de just skulle köra, trängde sig en af de
nyfikna åskådarne fram till Karl Stjärne och räckte
honom ett litet föremål.
»Förlåt, min herre, jag fann detta i sanden, och
den sjuke har antagligen tappat det.»
Det var ett helt tunnt, starkt nött, litet kors af
silfver, hängande på en smal, svart snodd; ett
smycke, knappast ett smycke mera, hvars värde
en guldsmed nätt upp skulle gitta beräkna.
Men en häftig förvåning grep Karl Stjärne, då
han höll det i sin hand. Det föreföll så bekant,
detta anspråkslösa smycke, som hade han sett
det förut. Ja, helt visst — han hade sett det!
Men hvar, hoar ? — denna fråga reste sig inom
honom, hotfull nästan, pockande på svar, och han
kunde ej finna det.
Vagnen rullade iväg. Han log brefvet nr bro-
derns hand; kanske gåfve det någon förklaring.
Det innehöll endast några få rader.
»Älskade,» stod det, »jag har kommit till viss-
het om, att vi ej någonsin kunna få ega hvaran-
dra. Din lycka, och min (ty hvad är min lycka,
om ej ditt bästa?) fordrar, att vi ej ses åter. Sök
mig ej, begråt mig ej, glöm — endast glöm! EU
enda minne ber jag dig mottaga i det lilla silf-
verkorset, du så ofta kysste vid min hals ...»
Men ack — detta gaf dock ingen ledning!
I detsamma slog Axel Stjärne sakta upp sina
ögon och fick se brodern, som begrundande och
dyster stirrade på korset i sin hand. Häf-
tigt sträcker han ut sin hand och rycker det
till sig.
Och den öfvergifne mannen trycker det häftigt
till sina läppar, medan hans ögon fuktas af tårar,
och klagar med af smärta stockad röst: »Så är
då detta det enda — det enda min oändliga kär-
lek fick behålla ...»
* *
*


Grefve Axel hemtade sig snart, när han kom-
mit åter hem i lugn och ro på sin soffa, och
Karl Stjärne återvände strax därpå till hotellet.
Klockan var ännu ej mer än åtta, och Sonjas
kammarjungfru svarade, att fröken ännu sofve
»som ett godt barn».
Sakta på tå smög fadern in i hennes rum.
Med en skär rodnad på kinden och den hvita
armen under hufvudet, kring hvilken det utslagna
mörka håret ringlade sig i kokett nyckfull oord-
ning, andades hon långsamt och jämnt i en lätt
morgonslummer. Ett leende krusade de half-
öppna läpparne: helt visst reflexen af någon an-
genäm dröm.
Värmd af fadersstolthet och glädje böjde grefve
Stjärne sig sakta ned och kysste Sonja helt lätt
på den hvita pannan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0351.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free