Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 11 juli 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 IDUN 343
Skönheten: »Jag förbländar —»
Behaget: »Jag rörer hjärtat —»
Skönheten: »Att slata af det intryck, som
din första åsyn gjorde på mig, måste dina
tysta segrar vara ganska smickrande.»
Behaget: »Varaktiga påstår man. Dina
däremot äro utan tvifvel mera lysande–––- »
(vill gå.)
Skönheten: »Hvart går du?»
Behaget: »Jag skyndar tillbaka till Venus
som jag blott sällan lemnar, och srm nu be-
höfver mig i en angelägenhet, hvarvid hennes
ära står på spel. »
Skönheten: »Jag följer dig, fast Pallas och
Juno torde afhålla mig därifrån. Tillåter du
det ? »
Behaget: »Jag ämnade just föreslå dig att
göra mig sällskap.»
(De följas åt arm i arm till en liälla.)
Skönheten: »En källa! Här kan vattnet
tjäna oss till spegel. Kom och se — o, him-
mel ! »
Behaget: »Hvad fattas dig? Hvarifrån
denna förvåning?»
Skönheten: »Jag känner knappt igen mig.
Min färg är lifligare, mitt ansikte mera till-
talande, ur mina ögon strålar en ny eld.
Outsägliga behag, det är dig jag måste tacka
härför? Jag måste själf småle åt min egen
bild.»
Behaget: »Nu väcker du min afund.
Skönheten: »O, nej; hvem kunde bli af-
undsjuk på det goda, du sprider omkring dig.»
Behaget: »Du är ieke mindre skön än förr
— men du är älskvärdare.»
Skönheten: »Förtjusande vän -— lofva mig
att du aldrig öfverger mig.»
Behaget: »Aldrig, om du älskar mig.»
Kärleken (framflygande ur en rosenhuske):
»Behaget och skönheten tillsammans ! —- Ljuf-
va förening! Venus ska’ bli stolt öfver eder
förening. Kommen och pryden hennes hof.
Hon har i detta ögonblick Pallas och Juno
till medtäflarinnor. Om Paris finner min
mor emellan eder, kan han ej längre tveka,
hvem han skall gifva sitt äpple. Kommen !
Vi skola alla följas åt.»
(De gå arm i arm.)
Striden om hjärtan.
Ur ett kvinnolifs historia
af
Johan Nordling.
XII.
Oväntadt återseende.
(Forts.).
lätt hade han dock aldrig kunnat drömma
sin seger.
6)^9 »Ni är en ädel kvinna, Käthe,» sade han
‘’o’ rörd. »Och ni förtjänar, att ert lif välsig-
nas .med mycken lycka.»
»Ädel,» upprepade hon för sig själf eftertänk-
samt; »mycken lycka! Ack, jag är ett sorgebarn,
och jag är född till sorger.»
Det låg en sådan gripande klang af djupt ve-
mod öfver dessa hennes ord, att Karl Stjärne ej
fann svar. Det blef tyst en stund.
Men så började hon åter tala, nu i en lugn,
lidelsefri ton, som förvånade honom, och som han
tillskref den kvinliga offervillighetens själsstyrka.
»Det är således beslutet, att jag reser. När —
hvart — det får ni bestämma.»
»Ju förr, dess hellre. Rent ut sagdt skulle jag
helst önska, att min bror ej mer träffade er före
afresan. Det vore bäst, minst smärtsamt för er
båda. Allt hvad jag kan stå er till hjälp med,
vet ni att jag gärna uppfyller. Behöfver ni pen-
ningar, så .. .»
»Nej, nej,» afbröt hon häftigt; »jag har allt,
hvad jag behöfver. Det skall ni ej tänka på, ej
tala om.»
»Som ni vill. Men än en gång, jag ber er så
varmt och innerligt, tro mig — när helst ni be-
höfver en hjälpande hand, kalla då blott på min,
och så vidt i mänsklig makt står, skall jag be-
visa er, att den uppoffring, ni af kärlek gjorde,
förvärfvat en aldrig svikande tacksamhet.»
Hon böjde ödmjukt sitt hufvud till tack.
•k *
Det var följande morgon.
Klockan hade nyss slagit sex, då grefve Karl
Stjärne steg ut ur Nassauer Hofs portik. Ett eki-
page väntade honom utanför.
»Kör till Schlüsselburg,» sade han åt kusken, i
det han steg upp.
Då de ännu hade vid pass ett bösshåll kvar
till Knecht Ruprechts trädgårdsport, lät grefven
vagnen stanna och fortsatte till fots, ifrigt, oroligt
spejande framåt vägen.
I detsamma kom en smärt, kvinlig gestalt från
motsatt håll honom till mötes. En mörk, fotsid
kappa slöt sig tätt efter den ungdomliga figuren,
ansiktet doldes af ett tjockt flor.
Tysta tryckte de hvarandras händer. En half-
kväfd snyftning trängde fram bakom slöjan.
»Mod, mitt barn,» sade han blott, när de ge-
mensamt stego upp i vagnen.
Den stora staden hade ännu icke vaknat. Ga-
torna lågo ödsliga och tomma. En och annan
enstaka arbetare, hvars hårda steg gåfvo vidt gen-
ljud mellan husraderna, där han vandrade till sin
verkstad eller fabrik; någon gång en bullrande
bagarvagn, hvars åska förnams från aveny till
aveny ; i hörnet på post en polisman i glänsande
hjälm . ..
»Vet han något,» frågade Karl Stjärne efter en
stund.
»Intet,» snyftade det till svar. »Jag lät i går
kväll säga honom, att jag tidigt gått till sängs,
då jag ej kände mig rätt kry. Och mitt bref i
dag, som underrättar honom om min affärd, får
han först vid frukosten vid tiotiden.»
»Godt! Och hvart ni reser — det har ni na-
turligtvis ej sagt honom.»
»Jag har i allt följt edra föreskrifter.»
»Gud löne eder.» — —
När grefven ensam vände åter från järnvägs-
stationen, var han sänkt i djupa tankar.
Han hade nått sitt mål, så lätt, så snart, att
det nästan föreföll honom som en dröm. Och
dock kunde han ej känna sig glad. Det var en
egendomlig tryckande känsla af smärta, af tom-
het inom honom, den han ej kunde förklara. Det
var, som om något slitits från honom, som slagit
djupa rötter i hans själ; som om den ljusa, sol-
mättade sommarmorgonen skymdes för hans ögon
af en dunkel slöja.
Och åter och åter vände hans tankar tillbaka,
sjukligt ömmande, oafvisliga tankar, till ett blondt
litet hufvud och ett par tårfuktade blå ögon un-
der ett mörkt flor, som fördes längre ifrån honom
för hvar sekund, som gick, långt bort med den
brusande trainen mot fjärran, obekanta öden . . .
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
