Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 25 juli 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 IDUN 365
kande sälta. Men för länge få ej därför
de unga najaderna glömma sig kvar i vatt-
net; det vore ej nyttigt. Och »upp» lyder
kommandot.
Det går ej fullt så raskt att få kläderna
på som af. Knutiga kängremmar och bak-
knäppta lifstycken erbjuda oanade svårigheter
för sex-, sjuåriga fingrar. Men de mera för-
sigkomna hjälpa de yngre, och snart nog är
den unga skaran färdig till hemmarsch genom
den gröna skogen.
Om sjön suger! ? Fråga dessa tjugutvå barna-
magar, om icke tankarne löpt iångt före dem
hem till den stora middagsgrytan,’ där jungfru
Anna arbetar i spiselvärmen med uppkaflade
ärmar.
:j: *
#
Mellan ett och tu, vid återkomsten från
badet, ätes middagen, och följes därvid samma
ordning som vid frukosten. Om vädret är
hyggligt, dukas i det fria. Maten är god och
kraftig och har naturligtvis strykande åtgång.
Färskt kött, köttpudding, fiskpudding, fläsk
med bruna bönor, pannkakor, salt kött, sill,
någon gång fisk, köttsoppor, mjölksoppor, bär,
krämer, fruktsoppor, filmjölk — se där en
liten profplockning ur fru Falks diarium,
där hon så ordentligt som trots någonsin Idun
själf registrerar matordningen »för hvarje dag
i veckan».
I taktmessig ifver gå de små gaffiarne och
skedarne sin jämna gång, och den gifmilda
stora slefven uppe på förstubron får mången
gång skrapa bra djupt i grytan, innan alla
munnar belåtet torkas och händerna dras från
bordet.
Den långa eftermiddagen användes till lekar
och utfärder i det fria: ett skogsparti i dag,
i morgon en rond till bärställena för inbrin-
gande skörd, en annan gång till »ängen»,
den präktigaste leksal i hela vida världen.
Smultronen lysa lockande röda i backarne,
och att blåbären ej lidit missväxt i år, därom
vittna tydliga inskriptioner kring röda läppar,
förkläden och blusar.
Och att »leka kungarike» på ängen —
vore blott striden om herravälden alltid så
nöjsam som i dessa lekar!
fiundt om står den höga susande skogen;
den är främmande land, och dit in går ingen.
Men ute på ängen ligga två stridande ri-
ken, och gränsen går fram där emellan öfver
tufvor och blom. Elfva soldater i hvardera
armén, och nu gäller det konungen och foster-
landet. Hvita och brokiga näsdukar på käp-
par och spön bli till flygande fanor.
Ye den, som går öfver fiendegräns och låter
sig fångas. Där längst borta i rikets oåtkom-
ligaste hörn ligger statsfängelset. En bred
klack har ristat mur omkring det, och de
olyckliga krigsfångarne bevakas därinne.» Fräls
mig — fräls mig», ropa de i bevekande ton-
arter, när någon djärf vän lyckats oantastad
spränga öfver gränsen, och en hel rad af if-
riga händer sträckas befriaren till mötes.
Men blott en kan frälsas åt gången, och de
andra få ännu förbida . . .
Yapenhvila! Jungfru Anna skymtar mellan
träden med aftonvardskorgen på armen, och
land och rike och eröfringar glömmas. Yän
och ovän sluta i fredlig krets i den mjuka
mossan, och osten och brödet langas ur hand
i hand. Förunderligt — klockan är nyss
blott fem, men af middagen förnims ej mera
någon känning. Väl att subsidierna kommo
och räddade från hungersdöd !
Men snart tas leken upp på nytt, åter |
fylles den ljumma luften af skratt och muntra
rop, och än stå de unga krafterna bi till
mången dust, innan kvällen skymmer.
Allt längre och längre bli de mörka fu-
rornas skuggor öfver ängen, och liten fågel,
som dagen om från morgonens första ljusning
flög fram med sin sång däröfver, har tidigt
tröttnat och stuckit hufvudet under vingen.
Så händer ock, att när den muntra barna-
flocken, mätt af dagens längd, till sist vänder
åter hem, ett eller annat gulyfvigt litet huf-
vud lutas en smula trött mot bröstet, någon
liten fot slinter efter lekens yra språng. Rö-
sterna äro icke längre så högljudda, skratten
ej så gälla.
Hufvudet under vingen — den sköna, lif-
gifvande sömnen väntar att taga dem i famn.
Men först ännu ett sista, rikligt mål, för
hvilket alltid finnes god plats. En aptitlig
gröt, nysilad mjölk med bröd eller bär där-
till, om tillgång gifves, och så kan man motse
färden öfver drömmarnes sjö med en god bar-
last i det lilla skrofvet.
Innan dess samlas de dock, flickor och
gossar i brokig krets, till aftonbön i den rym-
liga salen. Händerna knäppas, den lilla or-
geln * tar upp, de späda rösterna förenas i
en kort psalm, hvars klara toner ljuda långt
ut genom de öppna fönstren i sommarkvällens
fridfulla tystnad.
Utanför vid logen såg jag den gamle bon-
den stå, som rår om gården. Andäktigt
lyssnade han till tonerna från dessa unga
stämmor, och när den sista förklingat och
endast björkarnes sakta sus förnams som ett
fint genljud, torkade han med den grofva
näfven i ögonvrån, när han vände sig om
och gick.
Nu blir det stormlöpning mot madrass-
barrikaden i salshörnet, och hvar och en drar
ut sin till platsen i raden, skakande den, så
att den gula halmen rasslar. Flickorna en
trappa upp, gossarne här nere. Beskäftiga
händer stryka ut de hvita lakanen, kuddarne
puffas upp, filtarne bredas. De stackars sko-
donen, som slitit värst af dagens tunga,
marschera upp i led till »på stället hvila» i
förstugan.
Snart äro alla de unga i sina bäddar. De
båda föreståndarinnorna gå en sista rond ge-
nom rummen, önskande sina små protegéer
en god sömn och riktigt vackra drömmar.
Och det få de, det veta vi nog. Ty John
Blund lär ha lånat ett af sina allra roligaste
paraplyn till Iduns skollofskoloni.
Nu bytas ej många ord, och förmaningar
tarfvas föga. Ögonen falla så lätt igen,
sen de sett den klara solen och den gröna
jorden hela dagen. Om en stund är allt så
tyst, så tyst. . .
Kolonien sofver.
Jag betraktar min klocka. Hon är nio.
* %
%
Hemma i den stora staden, i de skumma
rummen vid gränderna på Söder, i de otref-
liga hyreskasernerna på Kungsholmen och Norr,
där sitta många fattiga, bleka mödrar böjda
* Den välkända firman J. Ludv. Ohlson & komp.
härstädes har haft den godheten att afgiftsfritt ställa
en liten prydlig kammarorgel till koloniens disposi-
tion.
vid sitt arbete, medan ömma tankar dag för
dag vandra hit ut till de kära små, som de
sändt på »sommarnöje». Ibland blir längtan
dem för stor att höra något från dem, och
en vacker dag ta de mod till sig och skrifva
dit ut. Ofta komma till de små sådana kära
bref, suddiga, svårtolkade stackars bref, naiva,
rörande bref! Det är ej på vältaligheten
eller den korrekta stafningen man behöfver
röja modershjärtan.
Då få barnen själfva svara. Äfven där-
emellan skrifva de till sina hem. Det är en
mycket högtidlig stund denna, då en dag —
därute plaskar måhända regnet mot alla rutor
— bläckhornen och pennorna komma fram
och de stora hvita arken, som skola bära
helsningar till far och mor, syskon och kam-
rater. Det händer nog, att där förbrukas
mera bläck på de oskickliga små fingrarne
än på typerna i brefven; men många rena
och goda tankar ta på sig den svarta uni-
formen, och de som dock alltid bli nöjda,
det är mor och far.
Och det är hufvudsaken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
