Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 25 juli 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366 ! DU N 1890
Iduns panoptikon.
Fruntimmersveekan.
Litet kallprat i sommarvärmen.
S
edan långliga tider tillbaka har Kungliga
Vetenskapsakademien visat er, mina
damer, en artighet, som dock helt säkert va-
rit omedveten. Den har nämligen ej gjort
några inkräktningar på det område, som,
med undantag för Jakobus, beherskas af
Margareta, Johanna, Magdalena, Emma, Kri-
stina och Marta.
Det torde kanske vara en nyhet för många
bland er, att denna »fruntimmersvecka» icke
är något uteslutande »privilegium» för Kung-
liga Vetenskapsakademien, utan att den före-
kommer äfven i Finland. Där ha vi vår
egen fruntimmersvecka oförändrad, endast med
det undantag att vår Emma fått maka ät sig
for den ryska Olga.
Fransmännen äro, skam till sägandes, oar-
tigare. De ha gjort eftergifter endast för
Magdalena —- Madeleine — Kristina och Anna,
hvilken råder öfver samma datum som vår
Marta. Värst äro ryssarne. Bland manliga
namn, sådana som de älskliga Prokopius,
Pankratius och Procleus, framskymtar endast
ett kvinligt — Euphemia.
Jag vet inte, hur länge fruntimmersveekan
varit ett föremål för »skapelsens herrars» iro-
niska utfall. Men jag tycker — och det
skulle jag tycka äfven i andra spalter än
Iduns — att dessa angrepp äro obefogade.
Och jag hoppas, att åtminstone den »kvicka»
idéassociationen mellan fruntimmersvecka och
regnväder i år måtte komma belackarne på
skam, i synnerhet som karlveckorna redan ut-
märkt sig så bedröfligt som helst i ofvan-
nämnda riktning.
* #
De flesta af fruntimmersveckans namn stå
icke i synnerligen hög kurs i vår svenska
dopmarknad. Och likväl äro de nästan alla,
hvart på sitt sätt, märkliga namn.
Allra först möta vi Margareta, i den ur-
sprungliga, grekiska formen margarita,, som
betyder perla. Detta namn lyser ofta i nor-
dens häfder. Alla minnas vi väl den Mar-
gareta Fridkulla, hvilken år 1101 i egenskap
af fredspant skänktes den norske konungen
Magnus Barfot till gemål. En af de mest
framstående kvinliga typer, historien företer,
är väl unionsdrottningen Margareta, som er-
höll tillnamnet Nordens Semiramis. Och Gu-
staf Vasas andra och högst älskade gemål,
Margareta Leijonhufvud är den tredje per-
lan i detta radband.
Europas skönaste och älskvärdaste drott-
ning lär vara Margherita af Italien.
Johanna låter onekligen en smula prosaiskt,
men försvinner icke all tanke därpå, då vi
erinra oss den odödliga Johanna af Orleans,
hvilkens odödlighet om möjligt befästats af
Schiller i hans odödliga drama — och hvil-
kens namn skändligt släpats i smutsen af hen-
nes egen landsman Voltaire? Mod tyckes
för öfrigt ha varit en utmärkande egenskap
för historiens Johannor. En Johanna, drott-
ning af Navarra, vann i egen person ett
fältslag. En annan ryktbar Johanna lär väl
emellertid höra till legendens område. Jag
syftar nu på den Johanna, som skulle ha
varit påfve åren 855—858.
Den musikaliska diktningen har äfven be-
gagnat sig af Johanna af Orléans’ personlig-
het. En af Verdis mindre bekanta operor
bär nemligen titeln Giovanna Darco — Jo-
hanna Darc.
Magdalena har fått sin betydelse som en
af nya testamentets mest poetiska typer, en
typ, hvilken ofta möter oss så väl i litera-
tur som konst. Särskildt torde väl Correggios
framställning af den läsande Magdalena vara
allmänt bekant för sin brist på det som man
väl bort vänta sig i ett dylikt alster — näm-
ligen uppbygglighet.
Historiskt har detta namn blifvit genom
den olyckliga Magdalena Rudensehöld.
Emma, som har den föga afundsvärda för-
månen att inleda rötmånaden, för dock min
tanke på en af de täckaste vintersagor. Den
stammar från gråaste medeltid och utgör en
vacker illustration till den gamla satsen om
trogen kärleks belöning. Har ni lust att
höra sagan, så låter hon i korthet så här:
Bland Karl den stores många döttrar fanns
en med namnet Emma. Hon bevärdigade
med sin kärlek faderns sekreterare, den unge
Eginhard. En vinternatt satt den store kej-
saren vid det, som på den tiden gällde för
fönster. Men han var ej den ende, som va-
kade i slottet. I prinsessans jungfrubur sutto
nämligen de unga tu och talade om sin hopp-
lösa kärlek. Det blef tid att skiljas. Men,
o, ve! Den förrädiska naturen hade spelat
de unga ett fult spratt — marken hade höljts
af ett tunnt snötäcke! Och om en stund
skulle man få se manliga fotspår, ledande
från Emmas jungfrubur! Men om kärleken
ofta är blind, så är den minst lika ofta fint-
lig — eller hur skulle eljes skön Emma kun-
na ha fallit på den tanken att hära sin äl-
skade på ryggen?! Ett starkt kärleksbevis i
sanning! Och antagligen tyckte kejsaren,
som bevittnade hela uppträdet, att en sådan
kärlek borde ha sin belöning. Ty han lär
ha tillåtit de ungas förening.
Kristina är ett af vår historias mest lysande
namn, men ett namn som äfven väcker ve-
modiga tankar. Jag syftar naturligtvis på
henne, som var »sin store fadérs dotter» och
i många hänseenden en psykologisk gåta, en
natur af idel motsatser, ett så tacksamt ämne
för dikten, att icke mindre än tre franslea
författare dramatiskt behandlat hennes person-
lighet. Med »Kellgrens Kristina» har ju en
spirituel författare låtit Iduns läsarinnor nyli-
gen göra bekantskap.
Och nu ett hopp öfver Jakobus till den
ljufva Anna. Ett gammalt namn, som enligt
legenden lär ha burits af jungfru Marias mo-
der. Måhända kunna vi i denna omständig-
het se en förklaring till den ofta förekom-
mande sammanställningen Anna-Maria? An-
na är, och det med rätta, ett af våra och
alla civiliserade nationers populäraste namn,
ett namn som burits af otaliga framstående
kvinnor i historien, och hvilket som oftast
möter oss i dikten.
»Prinsessan Anna kom,
tyst gick en guldsmidd sven bakom
med ljus i sina händer — —»
Denna Anna, som förekommer i Nikanders
sköna dikt, var en dotter af Johan den III
och Katarina Jagellonika. Hon behandlades
i dikt äfven af sin egen farbroder, Karl den
IX, hvilken i sin rimkrönika nedsvärtade
hennes minne. Anna af Österrike är oss be-
kant, om icke från annat håll, så åtminstone
från »De tre musketörerna». Och hvem kän-
ner icke den sköna Anna Boleyn’s öde, hon,
som halshöggs på befallning af sin egen ge-
mål, den blodtörstige Henrik VIII af
England? Donizetti har rest henne en vac-
ker minnesvård i operan Anna Bolena.
Martas »bekymmer» finner jag ingen an-
ledning att öka, utan afslutar mitt anspråks-
lösa kåseri med en komplimang åt föräldrar-
nes smak. Är hon icke belåten därmed —
nå ja, då låtsar jag, som om det regnade!
karl Bentzon.
Barnkammaren.
marnkammaren bör först och främst inrättas
(Jp? efter helsans föreskrifter, ty den inrymmer
det bästa vi ega, och det är ömtåligt gods, som
gömmes där.
Människan insveper sig i flere lager liksom lö-
ken. Det innersta lagret är huden eller skinnet.
De andra två äro verk af människohänder, näm-
ligen kläderna och bostaden.
Det yttersta lagret, bostaden eller rummet, har
den fördelen framför klädedräkten, att vi fullstän-
digt sitta inne i det, till och med med näsan och
munnen, som af dräkten lemnas fria. Visserligen
bära vi ej vårt yttersta lager med oss, men största
delen af dygnet sitta vi i det. Häraf följer, att vi
taga den luft vi inandas af den luftmängd, som be-
finner sig mellan oss och lagret, och att vi lika-
ledes afgifva den luft vi utandas till denna luft-
mängd. Vi få således åter inandas en del af den luft,
som vi förut nyttjat. Då emellertid andningspro-
cessen består i, att vi upptaga ur luften en del
syre, som finnes i den, men afgifva dess andra be-
ståndsdel, kväfve, följer däraf, att ju längre vi
uppehålla oss i ett tillslutet rum, dess fattigare
blir luften på syre och dess rikare på kväfve.
Vore ett bebodt rum lufttätt tillslutet, skulle
den tidpunkt inträffa, då dess invånare af brist
på syre måste kväfvas.
Tänka vi oss åter ett mellantillstånd, skall det
alltför rikligt förekommande kväfvet snart alstra
sjukdom och svaghet, som kommer smygande,
men därför ej är mindre farlig.
Lyckligtvis äro väggarne till våra rum icke luft-
täta lika litet som fönstren och dörrarne, och ge-
nom vårt byggnadsmaterials fina porer utbyter
luften innanför och utanför sina beståndsdelar.
Men denna slags gasvexling är icke tillräcklig för
att i tillstängda rum bibehålla en luft, som är
tillräckligt god, särskildt för barn, som utandas
relativt mera kväfve än fullvuxna, liksom deras
finare organisation är mycket ömtålig för dålig
luft.
Genom denna uppstå våra barns farligaste fien-
der: skrofler, tvinsot, engelska sjukan med kro-
kiga ben och platt bröst, nervsvaghet och andlig
slöhet — alla dessa ha sin upprinnelse från
dåligt ventilerade eller för små eller icke till-
räckligt rena barnkamrar.
Den, som har råd därtill, bör skilja barnens
sofrum från lekrummet. Båda böra vara rym-
liga. Ett sofrum för två barn och en barnjungfru
bör hafva ett rymdinnehåll af 70 kubikmeter d. v, s.
vara 5 meter långt, 4 meter bredt och 3| meter högt
(5 x 4 x 3 \ = 70). Om dagen bör fönstret alltid
stå öppet. Om natten kan man under sommaren
insätta en gasruta i stället för en glasruta, men
om vintern är detta ej rådligt. Man finner ofta,
att sofrummet hänger fullt af kläder, att där fin-
nes stoppade möbler, mattor och sängomhängen.
Alla dessa ting uppsamla damm och orena den
luft, som skall inandas.
I lekrummet bör det följaktligen likaledes luf-
tas flitigt. Af konstgjord ventilation äro glasjalou-
sier, som kunna ställas på olika sätt, den bästa.
Golfvet bör vara fernissadt. För belysningen bör
hälst brännas olja. Den orenar luften mindre än
alla andra belysningsmedel.
Men äfven rummets läge är af stor vikt för bar-
nens hälsa. Solsken icke blott torkar och renar
luften, utan tycks äfven verka direkt på barnets
hjärta. Ljus verkar ödeläggande på utdunst-
ningarna i bebodda rum och förhöjer munterheten.
Barnens rum böra därför ligga åt solsidan, aldrig
åt norr. Hälst bör det ligga i första eller andra
våningen, emedan bottenvåningar ofta äro fuktiga
och rummen högst upp mycket varma och alltid
utsatta för stark temperaturvexling.
I fråga om bostäder kan i fullaste mått tilläm-
pas, hvad som gäller om taflor och böcker: »För
barn är det bästa knappast godt nog.»
Dr. P. R. Koch.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
