Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 25 juli 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I D U N 367
Sköna kvinnor i en s. k. viss
ålder.
jI r.em den moderna historien äro exemplen icke
•»SU sällsynta, att kvinnor, som redan lagt den
första ungdomen bakom sig, likväl ännu varit alls-
mäktiga genom sin skönhet. Sålunda var Diane de
Poitiers redan 36 år, då den blott 18-åriga Henry
II förälskade sig i henne, och ända till hans död
och Katarina af Medicis’ tronbestigning intog hon
obestridt första platsen vid det stora hofvet. AnDa
af Österrike beskrefs som Europas skönaste furstinna
och Buckingham och Richelieu rivaliserade om hen-
nes kärlek.
Ninon de 1’Enclos, denna lika mycket för sin skön-
het som sin esprit ryktbara personlighet, var under
tre generationer den gyllene ungdomens afgud, och
ännu då hon var 72 år, tände hon abbé Berais’ kär-
lek. Visserligen medverkade dock här Ninons själs-
gåfvor för att möjliggöra hennes framgångar vid
denna höga ålder.
Ludvig XIV gifte sig med m:me de Maintenon,
då hon var 43 år, och Katarina II af Ryssland var
redan 33 år, då hon bedårade den unge general Or-
lofi’. Ända till sitt 67 år bibehöll hon sina behag,
som endast utvecklades till större mognad, men till
och med vid hennes död fanns det ännu unge män,
som voro tröstlösa öfver hennes frånfälle.
M:elle Mars, den ryktbara franska skådespelerskan,
stod vid 45 års ålder på höjden af sin skönhet och
sin konst; särskildt voro hennes armar och händer
beryktade i hela Europa och oräkneliga konstnärer
bådo om tillåtelse att få modellera henne.
M:me Recamier förklarades vid 38 års ålder för
den skönaste kvinnan i Europa och åtnjöt denna
ära oförminskad i 15 år.
Mot flugor och mygg.
Hedersomnämndt svar å prisfrågan XXIII.
J^tt under »mygg- och flugtiden» bli alldeles kvitt
At) dessa plågoandar, låter sig väl svårligen göra,
men man kan någorlunda förekomma de objudna
gästernas inträngande i rum och bostäder genom att
sätta hårduksluckor för fönstren, då dessa öppnas,
och ställa till korsdrag, om dörrarne skola stå öppna.
Skulle fridstörarne, trots dessa försiktighetsmått, ändå
lyckas smuggla sig in, så kan man till deras utro-
tande använda något af följande medel:
Mot flugor.
1) Till 12 gram kvassia-extrakt tagas 6 deciliter
kokhett vatten, i hvilket lägges bra med socker eller
sirup och röres väl om, hvarefter blandningen hälles
på tefat, som placeras här och hvar i rummet. Då
flugorna, ätit af den för dem smakliga anrättningen,
dö de efter en stund.
2) Slå litet punsch i ett glas och sätt en strut
öfver detsamma, upptill så vid, att den ej sjunker
ned i glaset ända till punschen, utan står en half
tum öfver den. Struten måste i botten vara så pass
öppen, att en fluga bekvämt kan krypa genom öpp-
ningen och komma in i glaset, dit den frestande
punschlukten lockar henne, och väl inkommen i fäl-
lan, hittar hon ej ut igen, utan dör rusig i »vind-
lös sjö».
3) På eftermiddagen hängas i taket upp- och ned-
vända täta björklöfsruskor. Så snart det lider mot
kvällen, sätta sig de i rummet befintliga flugorna i
ruskorna, och man kan då fånga dem i klump, om
man försiktigt drar en påse öfver hvarje ruska och
genast knyter igen påsen, som sedan doppas i kok-
hett vatten, liksom man gör med flughåf efter väl
förrättad flugfångst.
På söndermosad flugsvamp, Agaricus (Amanita)
Muscarius, — denna svamp förekommer allmänt, sär-
deles i löfskog, har rödgul, ofta med regelbundet för-
delade vårtor försedd hatt, är mycket giftig, — slås
vatten eller mjölk jämte socker. Blandningen hälles
på tefat och ställes på sådant ställe i rummet, att
den ej kan nås af några barn.
Mot mygg.
För att slippa myggbett, bestryker man händer
och ansikte med nejlikolja, och för att om nätterna
slippa bli utsatt för dessa stingande vampyrer, hän-
ger man en våt handduk öfver en stolsrygg och
ställer stolen bredvid sängen, så vända myggen sina
anfall mot handduken, så länge den är genomvåt.
Ha myggen redan stungit och betten svullna, kan
man tvätta betten med söt mjölk eller väta en tvål
och sedan gnida på betten med den, så upphöra de
att svida, och svullnaden försvinner.
Berta.
Striden om hjärtan.
Ur ett kvinnolifs historia
af
Jchan Nordlmg.
XIV.
Bitter sanning.
(Forts.).
let otroliga var verkligen sannt.
Sonjas aningar hade träffat rätt. Det var till
Paris, grefve Stjärnes resa ställdes, och han före-
tog den för att råka — Käthe Bentson.
Gud skall veta, att han hade lidit och kämpat
under dessa gångna månader mot den onaturliga
lidelse, som så plötsligt väckts och därför ock
— det hade varit hans hopp — lika plötsligt borde
förgå.
Men han hade bedragit sig på sig själf, bedra-
git sig på arten af den sirénlikt lockande makten
i den unga kvinnans väsende, som med osynliga
band fjättrade hvarje hans känsla och tanke trots
skilsmessan och afståndets längd. Dessa under-
bara ögon, detta obeskrifligt kvinliga behag, denna
berusande skönhet — från den stund, då han för
sista gången omsveptes af deras magnetism vid
bangården i Wiesbaden, hade de aldrig lemnat
honom en vaken stund af ro, en natt, okvald af
underliga drömmar.
För hvarje dag kände han sitt sjuka sinne allt
starkare omsnärjas; i våldsam själskamp, i döds-
ångestens raseri arbetade han som det vilda dju-
ret att slita sig fri ur nätet — blott för att fastare
fängslas däri.
Hade han då med så mycket möda ryckt denna
farliga kvinna ur sin broders armar blott för att
själf läggas till föga för hennes fot!
Åter och åter förebrådde han sig själf sin svag-
het, befallde sig att glömma, glömma. Men hvem
skref någonsin lagar för tankens flykt, för en
våldsam svallande känslas böljeslag?
Och så var det dottern, hans egen, outsägligt
älskade Sonja. Han kände endast allt för bittert,
hvilken orätt han var på väg att göra henne ge-
nom denna ovärdiga kärlek.
I ensamma stunder åkallade han, förtviflad,
högt hennes namn, ropade det otaliga gånger för
att söka tvinga in hennes rena, jungfruliga bild
framför den andras, som likt ett spöke beständigt
förföljde honom. Men det var fruktlöst, fruktlöst
som de tårar, den starke mannen grät öfver sin
egen svaghet.
Genom denna månader långa, ojämna kamp,
började all hans själs spänstighet att svikta där-
hän, att han till sist tidtals fruktade för sitt för-
stånd. Till den öfriga bördan kom den ej min-
sta att så mycket som möjligt fördölja sitt till-
stånd för dottern, hvilket blott illa lyckades ho-
nom.
Ibland syntes det honom som den enda utvä-
gen till räddning att helt, oförbehållsamt anförtro
sig åt Käthe. Kanske skulle därigenom hans sinne
lättas, luttras; kanske gåfves i hennes rena, dot-
terliga deltagande den förlossande läkedomen
för den pestsmitta, som gripit honom.
Men det blef honom aldrig möjligt att få det
första förlösande ordet öfver sina läppar.
fullt tvifvel, hur Käthes svar skulle utfalla. Så
däremellan uppdök som ett stilla ringneradt hopp
den tanken, att hennes svar skulle beröfva honom
all illusion, för evigt skulle uttala ett förlamande
nej till hans åtrå, ett hopp, hvars uppfyllelse, det
kände han, skulle vara räddning för honom själf
endast därför, att det för honom vore döden.
Men Käthes svar kom och var bränsle på
elden.
Hon älskade honom, skref hon, hade älskat
honom från det första ögonblick deras ögon mötts
vid skogsbäcken vid Kaiserschloss. Hela hennes
själ var hans, hennes lif, hennes lycka eller un-
dergång.
Från den dagen brefvexlade de regelbundet,
och Käthe Bentson förstod så väl att spela den
allt offrande hängifvenheten i sina bref, att hvarje
ny rad bief en ny djup klunk ur giftbägaren för
den förvirrade mannen.
Till sist, när hon insåg, att han var andligen
bunden till både händer och fötter och åtminstone
ej själf kunde slita sig fri, började hon anslå en
mera fordrande ton: hur länge ämnade han låta
henne förtvifla; hennes hjärtas längtan skulle
snart komma det att brista.
Samtidigt styrkte hon honom på det bestämda-
ste i att ej yppa något för dottern, hycklande en
öm omsorg och kärlek för henne, som var »kött
af hans kött» ; hon kunde så väl fatta, hur »det
själfviska, kära lilla barnahjärtat skulle résonnera;
så gjorde de alltid». Därför vore det bäst och
lyckligast för Sonja själf att intet veta, förr än
allt vore fullbordadt. Hon skulle då lättast re-
signera, och hennes (Käthes) varma kärlek skulle
snart, måste snart öfvervinna dotterns motstånd.
Ocb nu — nu hade han rest! Hvad gällde
hans resa? Var kanske redan i denna stund allt
afgjordt, och skulle fadern återvända med Käthe
Bentson vid sin sida som sin lagligen gifta
gemål.
Därom upplyste ej med bestämdhet Käthes bref,
som Sonja i skälfvande vrede slet sönder mellan
sina fingrar. Det talade ej om någon afresa så
snart, men hvarje rad tydde på, att katastrofen
var nära.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
