Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 31. 1 augusti 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376 I DU N 1890
det spelas i 100,000 tal, och en lika vacker
dag som giftermålet blefvo de båda makarne
»skiljda till förmögenhet». Fursten bor nu i
Kue’Royaie-klubbens palats, där han är pres-
sident. Furstinnan sänder honom regelbun-
det hans »underhåll» och lefver för resten
glada dagar i sitt féslott vid Eue S:t Domi-
nique (midt emot erkebiskopen af Paris!) Där
arrangerar hon om vintern baler och om som-
maren garden partys, men hvilken årstid det
än må vara, går det alltid uppsluppet till
— alltför uppsluppet, hviskas det om.
Är furstinnan af Sagan typen för den nä-
stan öfver det konventionelt tillåtnas gräns
extravaganta världsdamen, så är hertiginnan
af Uzès en annan, en allt sällsyntare typ —
typen för den politiska salongskvinnan.
Hertiginnan af Uzès, en inom parentes
sagdt till åren kommen dam, blef världsbe-
kant från och med Boulanger-epoken, då hon
med penningar understödde »den tappre gene-
ralen». Hon drömde om att en dag få spela
första fiolen vid den blifvande kejsarens hof
— Louvren var redan bestämd därför —
och kanske också ... ja, hvem vet?
Hennes lilla hotell vid Champs-Elysées
var det provisoriska hofvet för framtidskejsa-
ren. Där rörde sig bland franska adelns
äldsta och mest lysande namn det nya par-
tiets män, radikaler och halfsocialister med
den unge Laguerre och den gamle Naquet i
spetsen ; radikaler och halfsocialister med glacé-
handskar och röda nejlikor — min Gud,
hvilka massor af röda nejlikor! Där stod
markisinnan af Trédern och »sjöng ’En reve-
nant de la revue’ med Marchesisk skola» och
därbakom satt, tillbakalutad i en fåtölj, den
blonde generalen med det ständiga sfinxartade
leendet. Han log mot alla, men mest mot
damerna. Damer fanns det godt om: där
sutto vicomtessorna Chaudon de Brailles och
de Yernault, grefvinnan de Bréteuil, m. fl.,
men husets värdinna var dock medelpunkten.
Där hon satt med hufvudet framåtlutadt och
ögonen smekande den man, till hvilken en
nation såg upp, och som alla kvinnor tillbådo,
då förekom det, som hennes läppar endast
velat hviska: »Mon empereur!»
Mon empereur! Stackars, gamla hertigin-
na! Nu är drömmen drömd till slut. Ack,
moderna äro efemära och — den röda nejli-
kan är ur modet!
*
Säsongens och nöjenas tid utgår med Grand
Prix, den stora kapplöpningen i början af
juni. Sommartoaletterna ha då exponerats,
och man beger sig till en annan nöjets mark-
nad: till bad- och brunnsorterna, till Trou-
ville, till Cannes, till Dieppe, till Spa, till
Biarritz.
Faubourg S:t Germain ligger då tyst och
öde, med sin tystnad och sin ödslighet erin-
rande om Pompeji.
Parkmurarne resa sig halflörvittrade med
frodig mossa och murgröna. Därinnanför,
under den svala, skuggande grönskan, råder
en sorgmodig stillhet. De gamla platanerna
susa och fontänen plaskar .. . det ljuder som
dämpad musik, ett eko från århundraden, som
slumrat in.
Ingen människoröst stör friden. Ingen
människa finns därinne utom den gamla, som
sitter och stirrar framför sig, stirrar så som
han gjort i långa år — en typ för denna
aristokrati, som hvarken emigration eller re-
volutionsgiljotin förmått böja, som anstolt och
tillbakadragen, oberörd af tidsandan, obekym-
rad om regeringsförändringar, blott lefver på
sina minnen och vårdar sina traditioner.
Därute — ett stycke därifrån — roar sig
den värld, som hon aldrig förstått, där bru-
sar ett lif, som hon söker ignorera — världs-
staden, jäktandet, nervositeten — massorna
som träla och släpa, och som ropa på jämn-
likhet.
Hon hör i sina tankar det ropet, den gamla,
och hon 1er ett matt leende . .. hon skakar
på hufvudet, och så sjunker hon tillbaka i
sina minnen . . .
Men det kommer en dag, när allt är till
ända, när festkandelabrarne brunnit ut och
slottets grindar öppnas och Faubourgens stolta
comtesse föres till den stora jämnlikhetsplats,
som heter Père Lachaise. Ack, där är blo-
det hvarken rödt eller »blått» !
Upplysningsskola för kvinnor.
Af Ave.
(Forts. o. slut frän n:r 30.)
allra flesta af oss bodde pä stället; alla
fingo vi vår kost där, och nu,första aftonen,
hade det sitt stora intresse att iakttaga, hur
vi blefvo fördelade på de många sofrummen.
Här var nu en flock kvinnor af olika åldrar,
samhällsklasser och bildning. Like söker gärna
like, ofta till föga fromma; här fördelades vi
så, att de mera andligt utvecklade fingo till
rumkamrater flickor, som behöfde en lifligare
inverkan af intelligenta kvinnor, och dessutom
måste all rangskillnad emellan oss kamrater
genast upphäfvas. I egenskap af främling
hedrades jag med utmärkelsen att få ett litet
rum med två sängar. Till kamrat erhöll jag
en jydsk tjänstflicka, som i hemlighet grät sina
modiga tårar, för det hon skulle bo samman
med en främling, hvilken hon förmenade sig
hvarken kunna begripa eller förstå. Hvarje
elev medförde sängkläder till »half säng», ty
enligt landbosed lågo två flickor och sofvo i
samma säng.
Afgiften för månad var, ett för allt, 30 kronor.
Hvilken maj ! Ute hven blåsten kall öfver
det skogfattiga landskapet ; inom skolan väcktes
det varmaste och rikaste lif. Slöa blickar
började tåras eller glänsa af vexlande känslo-
spel, slappa tankar grepo tag i förelagda upp-
gifter; surmulna ansikten klarnade, och tunga,
oviga kroppar rätade på sig och fingo mänsklig
hållning. Som yttre medel för att uppnå detta
senare mål användes visserligen gymnastik,
men man kan dock med sanning säga, att det
var det till oss talade ordets inneboende ljus,
lif och ande, som verkade det hela.
Här vankades ej några förmaningar eller
moralkakor, hvilka ju alltid fresta mottagarne
till tyst motsägelse ; inga bibelstunder höllos,
icke en gång andaktsöfningar förrättades. Man
förutsatte, att vi alla voro sedliga människor,
eftersom vi frivilligt och utan afsikt att där-
vid vinna något slags utmärkelse eller yttre
fördelar infunnit oss här. Men man antog
däremot ej som en gifven sak, att vi alla voro
kristna, att vi delade den allmänneliga kristna
församlingens tro och bekännelse, hvilka lågo
till grund för undervisningen, och man ville
undvika allt hyckleri och skenväsen. Före-
ståndarne höllo morgonbön med de sina, och
vi kunde, i fall vi så önskade, sluta oss till
vår vice husmor, då hon höll sin morgon- och
aftonbön. I skolan börjades doek dagens ar-
bete med en kristlig morgonsång.
De väckelse- och upplysningsmedel, som an-
vändes, utgjordes af dels en serie föredrag ur
världshistorien (»Människans lefnadslopp under
Guds styrelse»), dels nordisk mytologi, det
vill säga våra hedniska förfäders gudstro, med
dess sagor så underbart djupa och så rika på
sanningsglimtar i sitt gripande bilderspråk ;
vidare fäderneslandets historia i dess märkli-
gaste drag, uppläsning af danska skalders och
diktares verk samt icke minst sång, saga och
sägen.
Men här voro ej föredragen ängsligt utpric-
kade och inlärda ur tryckta böcker, ej heller
uppvaktades vi med föreläsningar ur skrifna
pappershäften. Ordet flöt fritt, lefvande och
varmt; bilderna ur de olika folkens historia
(börjande med gamla testamentet) målades för
oss i stora, tydliga drag ; händelserna, folkens
fel, missgrepp, väckelse och hjältedåd fram-
ställdes så, att orsak och verkan sprungo i
ögonen och läto oss i den stora världen med
dess strider, fall, ånger och upprättelse igen-
känna hvar sin egen lilla värld i hem och i
eget bröst. Skolans praktiska ämnen voro
dansk geografi, rättskrifning, räkneöfningar, hand-
arbeten och gymnastik.
Kamratlifvet var äfven en makt, som skolan
kunde påräkna, ty bland oss uppstod snart ett
så innerligt förhållande, just genom vår gemen-
samma kärlek till skolan och vår aktning och
tillgifvenhet för dem, som där meddelade oss
en hjärtevärmande och tankevidgande kristlig
lifssyn, att vi i allt bistodo och sökte glädja
hvarandra. Än var det vår stackars blinda
kamrat, som antingen önskade få höra de nor-
diska gudasagorna mera i detalj, eller ville
hon lära sig en sång eller ett stickarbete ; än
var det någon mera vetgirig tjänstflicka, som
sporde närmare om den eller den historiska
personen eller om något uttryck, som ej blifvit
klart uppfattadt, så att fristunderna upptogos
vanligen af samtal, i olika grupper, om det
senast hörda. Om min rumskamrat, min präk-
tiga Karoline, kan jag knappt säga, att: »i tre
dagar grät hon, och så blef hon nöjd,» ty det
dröjde visst ej ens så länge, innan hon, under
de sena sommaraftnarne, tog min historiska
kunskap i anspråk, själf rent förundrad öfver,
att hon kunde så lätt förstå mig.
Under regniga aftnar lekte och dansade vi
med lif och lust i den stora gymnastiksalen.
Ingen af lärarne bad oss äldre om att deltaga
däri, men dels var det så innerligt roligt att
vara med, dels kunde vi på föreståndaren
märka, att han kände sig glad och trygg vid
att veta, det vi äldre äfven där voro med bland
ungdomen.
Söndagarne besökte många af oss kyrkan;
andra begagnade hvilodagen till läsning i de
böcker skolans föreståndare lånade oss ; men
vi förde dock då så mycket friluftslif, som var
möjligt. Klockan 6 e. m. föreläste förestån-
daren någon glad, god berättelse eller en ko-
medi, och så, som han läste, fick ordet lif.
Det var hjärteglada, smittosamma skratt, som
då, gång på gång, fyllde hörsalen. Allt vi-
stande i sofrummen under dagarne var förbjudet.
Däremot stod det oss alla fritt att på passande
tider —• under kvällarne -— flere eller färre åt
gången besöka föreståndaren och hans familj.
Dessa samtalsstunder voro af icke ringa bety-
delse för eleverna.
En söndag i hvarje månad höllo skoLns
båda föreståndare kristliga föredrag, och då
samlades där så många åhörare från när och
fjärran, att talarstolen ett par söndagar måste
flyttas ut på gårdsplanen, emedan där blef för
trångt och kvaft i gymnastiksalen. Dessa
högtidsdagar afslötos med en aftonmåltid, i hvil-
ken många af gästerna deltogo.
Mycket ofta fick skolan besök af personer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0384.html
