Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 1 augusti 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 IDUN 377
ur alla samhällsklasser, män och kvinnor, hvilka
önskade höra ett eller flere föredrag. I hela
14 dagar hade jag till sidokamrat en finsk fil.
kandidat, som rent af fängslades af föredragen
och skollifvet och uppsköt sin afresa dag efter
dag.
Ja, vi lycklige, under hela tre månader
kände de allra flesta af oss ingen annan sorg
än den, att tiden flög för fort och vi nändes
knappt sofva bort några af dessa ljusa som-
marnattsdrömmar ; under den sista månaden
motsågo vi med hemlig bäfvan afskedets dag.
Väl sades oss ofta i föredragen, att det and-
liga badlit, vi nu förde, egentligen var en så-
ningstid, och att det ord, vi mottagit, skulle
stå sin pröfning ute i lifvet för att kunna
bära frukt. Men här, var så godt att vara
bland idel vänner ; där ute stod den kalla,
bårda kampen för utkomsten väntande på de
flesta af oss, och det var mänskligt att skygga
en smula, när skuggan af denna kamp nu bör-
jade falla öfver vår väg. Dock är det ej till
moraliska blötdjur man uppdrages i dessa upp-
lysningsskolor, ty här, om någonstädes, riktas
och starkes viljekraften och pliktkänslan ; allt
arbete får sitt andliga innehåll, såsom varande
länkar i en och samma kedja, till samma glada
och välsignelsebringande mål. Därför kan man
också i Danmark få se upplysta, kunskapsrika
kvinnor upptaga tjänarinnors gärning i hem,
där de hedras och älskas som familjemed-
lemmar.
Skilsmessan från skolan, lärare och kamrater
kan jag ännu ej tänka på, utan att ögonen
tåras’; men det är högtidsstunder, då, såsom
stundom händer, jag i Danmark träffar någon
af mina kamrater, eller någon af dem besöker
mig i mitt hem; då blomma minnets hvita
liljor åter t skimrande sommarfägring.
Barn och blommor.
Cgså senare tiden har mången gång klagats öf-
ver, att för stora fordringar i_skolorna stäl-
YaT las på barnens arbetskraft. Äfven om man
måste medge, att dessa klagomål icka äro
alldeles ogrundade, i det särskildt i de högre goss-
och flickskolorna fordringarna på den uppväxande
ungdomens kapacitet oupphörligt höjas, medan
kanske ej tillräckligt afseende fästes vid kroppens
vård, måste man likväl å andra sidan medge, att
dessa klagomål till icke ringa del utgå från för-
äldrar, som gärna klema litet med sina barn. Vi-
dare får man ej frånse, att lifvet i våra dagar
ställer vida större anspråk på hvarje individ af
samhället än förr var fallet, och att endast den
med fördel kan upptaga kampen för sin tillvaro,
som inträder i lifvet väl rustad med kunskaper
och arbetsförmåga. Detta gäller lika mycket den
kvinliga som den manliga ungdomen.
Om jag sålunda än inte odeladt kan instämma
i klagomålen öfver vår ungdoms öfveransträngning,
skulle jag likväl vilja fästa uppmärksamheten på
en punkt, hvilken såväl i skolan som hemmet
icke uppmärksammas så mycket som önskligt vore,
nämligen utbildandet af det barnsliga sinnet, gent
emot det något ensidiga utbildandet af förstånd
och minne. Detta gäller särskildt vid uppfostran
af den kvinliga ungdomen, hos hvilken känslolif-
vet är mera förhärskande än hos den manliga
ungdomen. Först då i lika grad sörjes för själs-
krafternas, förståndets, minnets, viljans och sin-
nets utveckling kan man tala om en harmonisk
uppfostran.
Ett förträffligt medel att höja och utbilda det
ungdomliga sinnet på samma gång som det este-
tiska begreppet visar sig vara att öppna barnens
ögon för naturen. Bland dess oändliga företeel-
ser är det i första rummet växtvärldens ljufva
område, som drager till sig hvarje känsligt hjärta
och framför allt det kvinliga sinnet. Hvilken har-
monisk färgsammanställning möter oss ej hos de
blommande rosorna, förgätmigejen, den blomrika
ängen och den höstliga löfskogen. Man lär bar-
nen att uppmärksamt iakttaga och jämföra natur-
föremålen och att med varmt sinne följa den gu-
domliga makten, visheten och godheten i spåren.
Till en estetisk naturuppfattning hör äfven den
poetiska iakttagelsen af naturen.
En tysk författare har härom sagt:
»Den poetiska naturuppfattningen är berättigad
emedan den har allmängiltiga lagar till omedveten
grund. Eller skulle det blott vara en tillfällighet,
att violen är en bild af blygsamheten, eken en
bild af kraften och själfmedvetandet? Om blott
skalderna funnit detta, hur kunde då en sådan
åskådning ha slagit så djupa rötter hos folket?
Det måste finnas djupare samband mellan växt-
världen och människan, djupare än någonsin,^ en
jämförelse af den yttre uppenbarelseformen låter
en ana, och skalderna äro blott tolkare af natur-
profeternas stumma språk.» Kärleken till naturen
och först och främst till dess ljufvaste barn, till
blommorna, ger sig tillkänna i de mest olika lef-
nadsförhållanden, där sorger och nöd ej helt och
hållet förmått kväfva sinnet för det sköna, goda
och poetiska. Den ger sig tillkänna i den om-
sorgsfulla vården äfven af rumsväxter, från den
furstliga boningen till den torftiga hyddan, där
en blygsam blomplanta omhuldas i en söndersla-
gen mjölkspilkum. Låtom oss sålunda framkalla
och utbilda våra barns, särskildt våra flickors natur-
sinne genom att åt dem öfverlemna vården af
våra krukväxter, åtminstone de mera lältskötta af
dem. Härmed står äfven i närmaste sammanhang
en befordran af sinnet för huslighet, som kan bli
till glädje och välsignelse i många hem.
Återskänkt.
Skiss af Mathilda Boos.
M
fru Lundella rum, där annars det enfor-
miga ljudet af symaskinens surr brukade
höras från morgon till kväll, var i dag allde-
les tyst. Ännu i går hade allt varit sig likt
därinne. Syflickorna sutto kring det stora
runda bordet, som var öfverhöljdt af lappar,
tygstycken och trådrullar; frun gick omkring,
granskande och rättande, eller tog emot kun-
der, profvade på dem eller åhörde deras klan-
der och ändlösa föreskrifter. Men på kvälleö,
då flickorna lade in sina arbeten och togo af-
sked för att gå, sade frun kort: »det är ej
värdt, att ni kommer i morgon, jag skall skicka
er ett bud, när vi kunna börja arbetet igen.»
Sedan gick hon in i rummet bredvid, där
hennes lilla flicka låg döende, satte sig vid
bädden, tog den lilla feberheta handen i sin
och — väntade . . .
Klockan 9 kom doktorn, för andra gången
i dag. Hon vågade ej göra honom några frå-
gor; med sammanpressade läppar och dystra,
tårlösa ögon åsåg hon, hur han lyssnade på
den lilla flickans bröst, kände på pulsen och
därefter skref ett nytt recept. Men då dok-
torn var färdig att gå, hviskade hon ångest-
fullt : »Är det. .. är det. . . omöjligt ... ? »
Doktorn svarade ej ; han endast tryckte hen-
nes hand och vände sig bort. Han kände fru
Lundells historia; han visste, att det icke var
första gången hon stod vid ett af sina barns
dödsbädd — men han visste också, att denna
gäng skulle bli den sista . . .
Hon skickade jungfrun efter den föreskrifna
medicinen och återtog därefter sin plats vid
sjukbädden.
Timme efter timme förgick . . . Hur lång
var inte denna dödsnatt, och ändå — hur äng-
sligt fort förgingo ej minuterna! Det gamla
vägguret, på hvilket hon lyssnat under så mån-
ga sömnlösa nätter, pickade hårdt i tystnaden,
det var, som om det obarmhertigt velat påmin-
na henne om, att för hvarje sekund, som gick,
gled hennes barn ifrån henne — längre och
längre bort mot det stora, okända, där hon
slutligen alldeles måste släppa det.
Hon satt med hufvudet lutadt i ena han-
den och blicken orörligt fäst på den döende.
Nattlampans sken föll otydligt öfver föremålen
i rummet, öfver stolarne, med hvilka lilla Signe
brukade leka häst och vagn, öfver skåpet, där
hon förvarade sina små leksaker, öfver dockan,
som låg bortglömd och halfklädd på soffan.
Framför lampan stod en skärm, som inhöljde
den döendes ansikte och gestalt i en vemodig,
graflik skymning.
Ett litet barnalif... en liten flämtande lifs-
gnista . . . hvilken obetydlighet. . . hur likgiltigt
om den slocknade eller uppflammade igen !
Ingen skulle bekymra sig därom ; världen skulle
gå sin gång liksom förut, antingen hennes barn
doge eller ej, antingen hennes hjärta krossades
eller icke. Och ändå föreföll det henne, som
om jorden gärna skulle fått remna, som om
världen skulle fått förgås, hade hon blott där-
igenom kunnat rädda det lilla människolif, hen-
nes brinnande böner sökte fasthålla.
Men inga böner, inga vilda önskningar hjälpte.
Fram emot morgonen började dödsarbetet. Det
varade ieke länge; den lilla flickans krafter
voro snart uttömda, och då dagen grydde hade
hon för alltid insomnat från sina barnsliga
sorger och fröjder. — —
Frun släckte nattlampan, som brunnit under
dödskampen, flyttade bort skärmen och drog
upp rullgardinen. En solig morgondager föll
in i rummet och öfver kudden, mot hvilken
det lilla bleka ansiktet hvilade. Det var ett
vackert barn, med fina, regelbundna drag och
mörkt, krusigt hår. Modern ställde sig fram-
för sängen och betraktade i det klara morgon-
ljuset sitt döda barn.
Men då grep henne förtviflan, likt en plöts-
ligt lössläppt flod. All den själsstyrka, med
hvilken hon tvingat sig till lugn under de hög-
tidliga ögonblick, då döden kom och affordrade
henne det käraste hon egde, försvann; högt
snyftande föll hon på knä vid sängen och öf-
verhöljde den dödas händer med tårar och
kyssar.
Nej, Signe kunde icke vara död ... det
var en inbillning, en ohygglig fantasi ... in-
genting annat. . . hon sof, hon skulle vakna,
liksom hon brukade göra om morgnarne vid
moderns smekningar . . . Gud kunde icke vara
så grym . . . Han hade ju redan beröfvat henne
allt . . . gång på gång hade han slagit henne
med fattigdom . . . sjukdom . . . död . . . men
detta sista . .. det skulle han ej taga . ..
Men Signe sofver så obarmhertigt djupt
och tungt ; då modern kysser de små läpparne,
kännas de iskalla, och ögonlocken ligga så stela
och tunga, inga drömmar komma dem att skälf-
va till som förr, då modern stod vid bädden
och vaktade på den lillas sömn . . .
Snyftningarna frambryta, blandade med suc-
kar och halfkväfda rop. Hon gråter hejdlöst,
oförnuftigt, som man gör det, då man önskar
kunna gråta bort sin lifskraft. Slutligen kan
hon ej gråta mera, hon har inga tårar, hennes
hufvud värker och bränner, ett doft lugn kom-
mer öfver henne, den fysiska tröttheten däm-
par hennes kval. Hon har gråtit sig mätt,
gråtit sig fri från förtviflans uppror.
Hon stiger upp, baddar hufvudet med vat-
ten, stökar litet i rummet och sätter sig där-
efter åter vid lilla Signes bädd.
Hennes tankar bli så småningom lugnare.
Som en stor, vacker stjärna plötsligen fram-
bryter ur dunklet, så uppstiger midt i hennes
förtviflan föreställningen, att Signe icke för all-
tid blifvit henne beröfvad, att samma hand,
som släckt hennes älsklings lif, inom kort äf-
ven skall släcka hennes, och att de sedan på
ett eller annat sätt skola återförenas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
