Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 1 augusti 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378 I DUN 1890
Hon släpper ej denna föreställning, hon tryc-
ker den in i sin själ och lägger den som en
lindrande balsam öfver det öppna, svi-
dande såret. Hur dåraktigt hade hon ej
sörjt, sörjt som de, hvilka ej ha något hoppl
Skilsmessans tid var ju så kort — — några
år kanske och sedan . . .
Medan hon satt där, kom jungfrun in för
att säga, att fröken Gillberg var därute och
frågade, om hon finge träffa frun; hrn hade
hört, att lilla Signe dött i natt, och undrade
nu, om hon kunde vara till någon hjälp? —
»Ja, bed henne komma in», svarade frun,
i det hon reste sig upp och mekaniskt ord-
nade sitt hår framför spegeln, »det var myc-
ket vänligt af fröken.»
Fröken Gillberg var en lärarinna, som bod-
de i samma hus som fru Lundell, hos hvilken
hon brukade sy sina klädningar, och till hvil-
ken hon flere gånger tittat in under Signes
sjukdom.
»Goddag, snälla fru Lundell!» utropade hon,
då hon kom in i rummet och grep fruns
framräckta hand, som hon häftigt tryckte, —
Ȍh, hvad detta var sorgligt ... att hon inte
kunde räddas . . . den lilla, rara ungen . . . jag
kan ej säga er, hur ondt det gör mig ...»
Åter tryckte hon fruns hand, som hon där-
efter lika häftigt släppte.
»Ja, det är ett tungt slag», hviskade frun,
»men Gud skall väl ge mig krafter att bära
det.»
(Forts.)
Augustinumret af Iduns Mode- och
Mönstertidning åtföljer nästa veckas num-
mer af Idun, till dem, som abonnerat å
densamma.
Huru jag indelar och använ-
der en större kalfstek.
(Ett à propos i anledning af uppsatsen »Kalfstek»
i N:r 25).
Mitt hushåll består endast af fyra personer, men
ändock köper jag aldrig s. k. »nykterdansare»,
utan den bästa gödkalfstek, som kan fås. Med
kalfstek förstår man i en småstad icke en uthug-
gen stek, utan man är tvungen att taga hela fjärde-
delen af kreaturet, så att njursteken och kotlett-
raden med bihang medfölja. Jag har således
8 à 10 kg kött att ställa med och anrätta under
veckans lopp i olika gestalter.
Först frånskiljer jag den egentliga steken och
fråntager försiktigt de med särskilda hinnor om-
gifna bitarna på undersidan : blott ett snitt med
knifven, och man kan nästan endast med tummen
skjuta vidare. Steken förlorar sålunda ingenting
af sin saft, som ovilkorligen skulle ske, om man
skure itu den tvärs öfver, och kan den till och
med uppläggas hel på fat, utan att någon märker,
att en del blifvit borttagen. Jag späckar gärna en
kalfstek, ty utom nyttan af sålunda tillfördt fett,
ser det bra ut ; och jag steker den hellre i ugnen
än i en gryta uppå spisen. — Den ena af de från-
skilda bitarna lägger jag antingen i saltlake (sal-
tadt kalfkött är neml. särdeles godt) eller jag skär
den i breda strimlor och gör rullader däraf (med
tunna fläskskifvor och kryddor inuti) eller bultar
dem till vanlig kalops. — Det andra köttstycket
males sönder på köttkvarnen till kotletter (blan-
dade med litet grädde, äggula, kryddpeppar och
salt, och pannerade i ägghvita och rifvebröd). Är
det mera kotlettmassa, än som går åt till midda-
gen, så fråntager jag något, uppblandar det med
mera mjölk och litet potatismjöl till fina kött-
bullar i buljong eller till smörgåsbordet. En och
annan gång skär jag itu hela köttstycket, att det
blir en jemn skifva, lägger en brödfärs uppå och
syr ihop det hela till en stor rullad, som stekes
i gryta. (Färserad stek.)
Kotlettraden befrias från bukköttet och det rena
köttet skäres från benen, äfvenledes den på inre
sidan liggande lilla mörsteken. Ty jag är af den
åsikten, att man skall anrätta all mat så »mund-
gerecht» som möjligt. Väl bli kotletterna större,
om man hugger sönder dem med hvar sitt ben
på — men hur sällan ätes då allt det goda, som
är på dem! Hälften blir (på kalaser åtminstone)
kvar och måste vanligen kastas bort.
Bukköttet, låret och alla småbenen kokas (af
kalfbuljongen kan lagas en god soppa, som dock
aldrig blir klar), och det bästa däraf tages till
s. k. dillkött; dillsåsen kan lagas genast, och de
skurna köttbitarna läggas i ; då står det sig ett par
dagar och värmes vid behof, utan att förlora i
närisgsvärde. Allt det öfriga afskrapade köttet
hackas, och däraf göres sylta. Efter mängden upp-
löser man af det geléartade spadet, lägger på salt
och stött krydd- och starkpeppar samt det hackade
köttet; när detta kokat en stund, tillsättes en sked
mjölk, och om man vill, litet ättika; fylles i for-
mar för att sedan stjälpas ; serveras kall med grädde,
ättika och rödbetor.
Njur-en steker jag ’samtidigt med steken (så
framt jag ej steker hela kotlettraden såsom njur-
stek) och skär antingen upp den varm till mid-
dagen, eller får den tjäna till rätt på smörgåsbor-
det, skuren i skifvor, doppade i ägg och rifvebröd
samt stekta. Ett annat sätt att använda den är
att hacka den, fräsa den i smöi med litet kryd-
dor och äggröra af 1 ägg, hvilken färs strykes på
hvetebrödskifvor, doppade i uppvispad äggröra;
dessa njurbröd äro, väl stekta, särdeles goda.
Återstår att förtära sjelfva steken. Villjag servera
uppvärmd stek, så värmer jag aldrig köttskifvorna
i steksåsen, utan lägger dem i en djup tallrik, häl-
ler kokande vatten på och ställer denna tallrik
med lock på 1/2, timme på en af pannorna på
spisen. Då blir köttet så saftigt som möjligt, och,
så vida det ej kommer i kokning, ej heller urlakadt.
En annan gång tillreder jag en pikant ragout på
följande sätt: Ett stycke smör fräses med mjöl
och rifven ost, rifven lök, grädde eller god mjölk.
Häri få tärningar af kalfstek ett uppkok ; såsen
redes sedan med äggulor, vispade i hvitt vin och
litet ättika. Anrättad på fat, öfverströs rätten med
ost och rifvebröd och insättes 10 minuter i stek-
ugnen. — Är så mycket af steken kvar, att jag
kan skära ansenliga skifvor däraf, så gör jags. k.
kalfmarinad, d. v. s. doppar dessa skifvor i tjock
pannkakssmet och steker dem. Finare är likväl
att göra en köttfärs och forma bollar deraf, hvilka
man doppar i strufsmet och kokar i flottyr. —
En god anrättning är också att fräsa smör
ljusgult i en stekpanna, lägga köttskifvor i, beströ
dem med riktigt fint hackad lök och hälla öfver
vispade ägg (utan mjölk), kryddade med salt och
kummin eller muskott, samt låta det hela draga
en liten stund.
Resten användes till sillsallad, haché, frikadel-
ler, omelette, köttpudding, croquetter, pressylta
(tillsammans med gris), till förlängning af hum-
mersallad o. d. — Så att nog kan man hitta på
omvexling och tillfredställa anspråken på en or-
dentlig kötträtt!
Vill man förvara den råa steken litet längre, så
lägger man den i skummad mjölk, eller slår en
duk omkring med en lösning af konservsalt, som
dock ständigt måste hållas fuktig.
Ett nytt sätt att förvara all sorts kött under som-
maren lärde jag mig häromdagen. Det lär vara ut-
märkt att skära sönder köttet i bitar och packa
ned dessa i burkar med skruf, hvilka man brukar
till inläggning af grönsaker. Just under den heta
sommartiden har man dem ju obegagnade. De för-
varas i isskåpet eller ock i sval matbod.
Sterna.
Striden om hjärtan.
Ur ett kvinnolifs historia
af
Johan Nordling,
XV.
Segrar och nederlag.
(Forts.).
(^rT\et var en gnistrande kall vinterkväll i bör-
4 jan af februari. Från en djup svartblå
[XsJ himmel sköto stjärnorna klara blixtar som
^7 i darrande skimmer göto sitt bleka ljus
öfver den nyfallna snön.
Öfver den stora stadens boulevarder sände de
elektriska lamporna ut en intensiv dager, som gaf
det brokiga stimmet af muntert pinglande slädar,
rimfrostlupna spårvagnar och fotvandrande skaror
bjärt färg.
Säsongon var i full gång, i sitt högsta flor; och
hvar man gick fram på de förnämligare gatorna,
såg man de ståtliga våningarne festligt upplysta
till lysande soareer och baler, medan rader af ele-
ganta ekvipager vid trottoarkanten nedanför aflem-
nade sina gäster, herrar i varmt pelsverk och
unga damer i fotsida kappor och koketta teater-
hufvor.
Vid den fashionabla Trädgårdsgatan hade en
stor skara nyfikna samlats utanför de Stjärneska
palatset, som genom alla våningar strålade af
bländande ljus. Vagn efter vagn rullade fram,
ljudlöst nästan i den tunna snön; och in genom
den höga hvalfporten, krönt af det Stjärneska vap-
net i glittrande kronglas, böljade ett nästan oaf-
brutet tåg mellan de livréklädda jägarnes leder.
Grefve Stjärne och hans unga fru gåfvo sin
första fest för säsongen,
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
