Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 1 augusti 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 379
rerna pâ valnötsräcket lyfte högt upp under det
cirkelformade takets stuck.
Grefvens utseende slog alla med förvåning: hans
nobla ansikte strålade af gladt lynne, hans ögon
lyste som en ynglings, alla hans rörelser och ord
hade fått en verve och ett lif öfver sig, som på-
minde om de dagar för snart tjugu år sedan, när
han, äfven då en nygift äkta man, öppnade sam-
ma dörrar till en serie lysande fester.
»Det är ett underverk, så din farbror föryngrats,»
sade baron Ruda till sin vän Kurt Stråle, dä de
nyss lemnat honom ; »hans hustru måtte vara en
riktig undergörerska. Mycket har jag hört talas
om henne, fast jag ej än sett henne. Jag brinner
af nyfikenhet.»
»Lugn — lugn, min vän,» skrattade Stråle;
»jag skall på ögonblicket presentera dig — för
min tant.» Han lade en lätt ironisk tonvikt på
dessa sista ord.
»Nå, hvad tycker du då själf om henne?»
»Åh, det finns blott ett omdöme,» brister Stråle
entusiastiskt ut, »hon är bedårande. Jag afundas
farbror.»
»Verkligen ! Jag skulle ej undra på, om din
fästmö blefve svartsjuk, om hon hörde dig. Du
spelade emellertid i en helt annan tonart strax
före bröllopet, du minns, när du skref till mig
från Paris. Du hade visst rest dit för att hindra
giftermålet — eller hur det var ...»
Stråle rodnade lätt.
»Ah ja, jag kände henne ej då, hade aldrig sett
henne. Det var Sonja, som, vete Gud hvarför,
fattat ett dumt, oresonligt agg till sin styfmor och
målat ut saken för mig på sitt vis ! Och så före-
föll det naturligtvis en smula galet, att en så gam-
mal — att farbror skulle falla offer för slik ro-
mantik. Men — han är ju dock bara människa
— och nu förlåter jag honom. Dock, du får själf
döma. Grefvinnan tar emot sina gäster i den
blåa salongen, och jag skall rekommendera dig
till det bästa. Jag smickrar mig med att mina
ord gälla en smula inför henne.»
Han vred, med ett själfbelåtet litet leende, till
rätta sina mustacher, tog sin vän under armen
och förde honom in i den första salongen.
Grefvinnan Käthe, som midt på golfvet stod
omgifven af en tät grupp uppvaktande herrar, gick
genast emot dem och sträckte, vänligt leende, sin
behandskade lilla hand mot Kurt.
»Så kommer ni då ändtligen, min käre herr
sengångare. Jag får riktigt lof att banna er. Ni
lofvar att vara den första bland gästerna och
kommer bland de sista. Hvad tror ni stackars
Sonja skall säga, som ensam presiderar blancLalla
damerna i röda salongen? Skynda, skynda, herr
fästman.»
»Ni visar mig då genast ifrån er, min förtju-
sande unga tant,» svarade Kurt och mätte med
en lång beundrande blick hennes eleganta gestalt
från topp till tå; »ni är i dag mer strålande än
någonsin. Hvilken vänlig fé har gifvit er gåfvan
att kläda er så som ingen annan ?»
»Åh,» skrattade grefvinnan, »försök ej att smickra
mig. Ni är en ung, förlofvad man ; ni skall väl
ej ha ögon för de gifta damernas toaletter. Ni
skall öfver hufvud icke ha ögon för mer än en
enda dams toalett, er fästmös. Sonja är i kväll
så förtjusande söt.»
Återigen Sonja! En minut kan ni väl skänka
mig.»
De hade halfhögt, i dämpad ton utbytt dessa
hastiga repliker, medan baron Ruda höll sig på
vördnadsfullt afstånd, väntande, att hans tur skulle
komma.
Sekunderna föreföllo honom föröfrigt icke långa,
så helt och hållet fängslades han af att beundra
den strålande skönheten framför sig.
Ty Käthe Stjärne var verkligen denna kväll om
möjligt mer än någonsin till sin fördel, däri hade
Kurt rätt.
En slät dräkt af dyrbaraste hvita siden slöt sig
som gjuten kring hennes smidiga gestalt; fram-
våden var rikt broderad med äkta perlor, som
blinkade med sitt diskreta ljus för hvarje minsta
rörelse. Ofvan de mjällhvita, bara skuldrorna
tecknade sig halsen utan minsta smycke förutom
det skönaste, som naturen själf gaf: denna säll-
synt graciösa och på samma gång värdiga linier-
nas plastik, som ensamt kan väcka beundran bät-
tre än de mest lysande ädelstenar, de klaraste
diamanter. Konturernas läckra fulländning, i nac-
kens rundning, kring den rosenröda lilla öron-
musslan, i hvarje drag af detta nästan förklarade
ansikte, öfver hvilket det silkesglänsande håret
kastade en genomskinlig skugga — allt förenade
sig att göra grefvinnan Stjärnes seger viss åtmin-
stone på en punkt: skönhetens.
»Hors de concours,» hviskade halfhögt en ung
envoyé till sin dam, bakom baron Rudas rygg ;
och hon svarade med denna äkta kvinliga afun-
dens reservation, som bättre än något annat kän-
netäcknar en rivals triumf:
ȁhja, verkligen bra. Men tycker ni inte, att
det är för litet färg i hennes skönhet?»
I detsamma höjde Kurt Stråle sin röst:
»Men det var sannt, fru grefvinna, jag kom
egentligen för att för er föreställa en min kamrat
på regimentet — får jag lof–––-baron Ruda
— grefvinnan Stjärne...»
I den »röda salongen», som helt var dekorerad
i purpurfärgad sidendamast, möbler, väggar och
tak, likt ett jättelikt juvelskrin, gjorde Sonja »les
honneurs» för de unga dansande damerna. Hon
var mot alla älskvärdheten själf och hade vänliga
ord till reds i hvarje ögonblick, men äfven en
föga skarpsynt blick kunde ej undgå att upptäcka
ett visst drag af trötthet i det bleka ansiktet, och
hennes mörka ögon hade denna genomskinliga
klarhet, som födes af många tårar.
Man hviskade äfven härom i förstulna vråar med
skiftande kommentarier.
När fästmannen steg in och hon fattat hans
hand, drog hon honom genast med sig in i en
af de djupa fönsternisherna, där de tunga gardi-
nerna gåfvo skymmande skugga.
»Kurt, hvad du har dröjt länge! Jag har sett
dig genom dörren i den yttre salongen. Men du
hade väl svårt att slita dig från den förtrollande
värdinnan.»
Hennes ord hade en bitter klang. Den unge
mannen gjorde en otålig rörelse.
»Så, äro vi nu där igen,» brast han ut. »Sonja,
skall du då aldrig kunna taga ditt förnuft till
fånga och döma rättvist om din» — styfmor, höll
han på att säga, men hejdade sig i sista stund,
då han visste, till hvilka nervöst häftiga utbrott
detta namn, som Sonja ej fördrog att höra, ofta
gifvit anledning. »Din — fars hustru,» ändrade
han sig nu.
»Låt oss ej tvista — i kväll,» bad hon med
sorgsen röst. »Du får verkligen ha litet öfver-
seende med mig, Kurt; jag är så trött, så död-
ligt trött.
»Så, mitt kära barn,» svarade han vänligare,
»du är inte rätt frisk, och ser därför allt i svart.
Jag tror inte, du orkar godt med dina värdinne-
plikter i kväll. Nu kan du godt försvinna en
stund, sen alla äro komna. Gå in i det lilla
blomsterrummet och hvila dig några minuter. Där
är nu alldeles tomt, och jag kommer efter och
hemtar dig, när dansen skall begynna. Den första
valsen är naturligtvis min.»
Hon log matt till svar. Men så mörknade hen-
nes ögon vid en plötslig tanke:
»Kurt,» sade hon, »en sak måste du lofva mig,
hör du, lofva mig det. Svara ja, genast ja, an-
nars får jag intet lugn på hela kvällen.»
»Hvad då,» frågade han med en misstänksam
aning; »en man kastar aldrig bort sitt hedersord
som en obesedd småslant.»
»Ack, det är en sådan obetydlighet, du måste
göra mig till viljes,» bad hon i en ifrig ton, som
motsade hennes ord. »Du får icke dansa med
— med henne.» Sonja såg ej i damastens skym-
ning, hur hans panna färgades af röda fläckar.
Han bet i sin mustasch.
»Det är omöljligt,» sade ban. »Jag har redan
tecknat mig för en dans.»
»Det kan ändras! Jag skall göra din ursäkt
— du behöfver ej alls — du hade missräknat dig,
du kan vricka din fot — hvad som helst.»
»Dumheter,» afbryter Kurt; »dina nycker ha
ingen gräns. Jag kan ej göra mig till en narr för
dessa barnsligheter.»
»Du nekar således . ..?»
»Ja, det gör jag.»
Han kände sig obehagligt stämd. Han fruktade
ett utbrott, en ström af tårar, som skulle väcka
skandal.
Men i dess ställe rätade hon upp sig, och hen-
nes ögon flammade till.
»Godt,» sade hon, då kan du ock ge den första
valsen åt henne.»
»Sonja, hvad tänker du på .. .»
Men innan han hinner hejda henné, har hon
redan lemnat honom och trädt ut i salongens
hvimmel. Han hör hennes klara röst ropa:
»Grefve Strålsköld, säger hon,» sådan tur att
jag träffade er. Ni begärde nyss en dans. För-
låt, att jag misstog mig. Jag har den första val-
sen ledig, och den är er.»
I detsamma tränga de gälla hornstötarne från
orkesterns ouverture de bal genom de sorlande
salongerna.
(Forts.)
Förslag till matordning för veckan
3—9 aug.
Söndag: Grönsoppa 5; kyckling à
la Marengo; ragu på selleri; bigaråer.
Måndag: Köttpudding ; blåbärskräm
med mjölk.
Tisdag: Gädda med pepparrot ; kalf-
bress; filbunke.
Onsdag: Kalfkotlett med spritär-
ter; smultron och mjölk.
Torsdag: Ärtpuré; oxstek med
grönsaker;
Fredag: Kokta kräftor; stekt and;
släpärter; hallon med grädde.
Lördag: Kokt rökt skinka med grön-
saker; soppa på sparris; jordgubb-beig-
nets.
Recept.
1. Soppa på grönsaker 5. Fyra
medelstora morötter skäras i tunna skif-
vor; färska, späda ärter, 2 till 3 blom-
kålshufvuden kokas, hvardera sorten för
sig, i så kort spad som möjligt. Då
ärterna och morötterna äro fullkokta,
sammanslås de, oskummad mjölk till-
sättes; får uppkoka och afredes med
en matsked mjöl under kokning. Blom-
kålen upplägges på durkslag att afrin-
na. Strax före serveringen afredes sop-
pan med litet god grädde och ett par,
tre äggulor, hvarefter den icke får ko-
ka. Blomkålen ilägges; soppan, som
nu bör vara simmig, serveras.
2. Ragu på selleri. Selleristjälk hac-
kas och kokas med spenat, tillsättes
med salt, peppar och muskot samt nå-
got god buljong. Serveras med rostade
brödskifvor.
Fileter af rapphöns eller annan fo-
gel kunna användas i stället för bröd-
skifvorna. Synnerligen fin.
3. Beignets af jordgubbar. Mycket
stora jordgubbar doppas i frityrdeg och
kokas i mycket het flottyr samt upp-
läggas högt på servet.
Frityrdeg beredes af mjöl, som läg-
ges i ett fat. Midt uti göres en för-
djupning, i hvilken släs vatten, salt
2 äggulor och sist litet olja, hvarefter
alltsammans röres, tills det är fullkom-
ligt jämnt och nog tjockt att täcka ske-
den. Är degen för tjock, spädes den
med litet mera vatten. Då den skall
begagnas, vispas hvitorna till hårdt
skum och inbiands väl.
O. H. B.
Handarbeten.
Strumpstickshållare. Den-
na tjänar till att hålla
strumpstickorna tillsam-
mans och består af två
nötter, i hvilka man
upptill gör ett så stort
hål, att ändarne af stic-
korna få rum däri. På
midten genomborras nöt-
terna och förenas genom
vackra blå gummisnod-
der, som ytterligare kun-
na prydas af en rosett.
Snodderna måste vara
kortare än stickorna. Nöt-
terna kunna ytterligare
bronseras eller målas.
Fotografiram af en palett. Man köper
en vanlig träpalett och låter snickaren
skära ut rum för porträttet samt på
baksidan anbringa ett stöd. På den
öfverblifna ytan af paletten målas blom-
mor i oljefärg, genom tumhålet stickas
två penslar, som fästas med en liten
ÜÜ
rosett, hvilken i färg måste passa till
de målade blommorna.
Bakning-.
Godt pomerans- eller s. k. sirapsbröd.
3 1 mjölk, rågmjöl, 16 cl jäst. Mjöl-
ken kan värmas kvällen förut, såsom
vid hvetebrödsbak är beskrifvet. Då
det jäst, uppknådas degen och 3 dl
brun sirup, som kokat upp med fin-
skurna pomeransskal, iröres. Då den
sedan åter jäst, bakas den ut till af-
långa bröd. Ganska varm ugn.
Utmärkt-goda kryddskorpor. 13 dl
mjölk, 12 öre jäst, mjöl som till van-
lig deg, hälften råg- och hälften hvete-
mjöl. När degen är väl uppjäst, till-
sättes 3 dl god sirap, 213 gr smör
samt litet pomeransskal. Pomerans-
skalen få först koka upp med sirapen,
smöret smältes. Därefter tillsättes mer
mjöl som till en ordinär deg och får
sedan jäsa väl. Ej för het ugn. Äfven
mjukt är detta bröd utomordentligt godt.
Kringlor. En vanlig deg af 3 dl
mjölk, 213 gr väl skiradt smör och
socker efter smak, mjöl som vanligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
