Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 8 augusti 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388 I DU N 1890
Jivarför, att du äger ingen
vän i Kela vida världen?
Sitt de skarpa törnestingen
såra dig till dods på färden?
. . . jtLåll mig till ditt hjärta sluten,
se mig in i ögat sedan.
Säg, är sommarns fägring Iruten?
Säg, har solen sjunkit nedan?
. . . Xörnen!D — så jag hor det hviska,
och hon munnen mot mig sträcker:
»Ser du här de rosor friska!
Jjlocka du, så långt det räcker! ...»
y>Xack mitt larn, mitt allt på jorden!
?Låt mig till din fot få falla.
Sol och sommar är du vorden!
‘
Ja, långt mer än allt och alla!»
Algot Sandberg.
4^-
Lifvets driffjädrar.
Enhvar utaf oss lefver regelrätt,
så länge gynnsam vind gör färden lätt.
Dock endast den är värd vårt lof till slut,
som utan vank höil stormens anlopp ut.
Mirza Scahffy.
Hungern och kärleken, säger man, äro de
inflytelserikaste faktorer, som länka människo-
lifvet; de äro mäktiga att skapa lycka och
olycka; mer än en existens ha de bringat pä
fall — och komma att göra det, sä länge
världen står. Den tredje i detta krafternas för-
bund, som man kunde tillskrifva ett likartadt in-
flytande, är fåfängan. Endast att tillfällena,
dä denna förderfbringande träder i dagen, äro
vida sällsyntare än hvad angår kärleken och
hungern.
Den, som blott i ett lättsinnigt och ytligt nöjes-
rus lefver fram sitt lif, gläder sig åt den dag,
som är, utan en tanke på den, som gått eller
kommer, skall kanske ej åt någon af dessa
tre egenskaper vilja medgifva om också blott
en atom af den makt, de verkligen ega. Men
har man blott haft tillfälle att kasta en in-
blick i lifvets heta strid, skall man säker-
ligen erkänna deras herravälde.
Hur månget brott, hur många afvikelser
från dygdens visserligen ofta törnbeströdda
stig ha ej, om man rätt tänker på saken, i
sin allra första början haft hungern till drif-
fjäder! För dem, som aldrig kännt den, kan
det vara lätt att i dygdig harm vända sig
bort; för dem, som sitta vid dukade bord,
faller det sig icke svårt att predika om plikt
och moral. Undras blott, om de i det mot-
satta, bittra fallet skulle ha öfvat sig själfva
tillräckligt i plikt och moral för att stoiskt
motstå hvarje frestelse.
Hur många finnas ej, som från barndomen
växt upp i sysslolöshet, aldrig vant sig vid
något regelbundet arbete och så lefvat ur
hand i mun, så länge de sista medlen räckt.
Alltför svaga för att sedan neka sig något,
ändra de ingenting i sitt vanliga lefnadssätt
och förskaffa sig de nödiga hjälpkällorna där-
till, antingen genom ett mer eller mindre ge-
nomskinligt bedrägeri, eller genom andra
knappast mindre orena smygvägar — i lyck-
ligaste och bästa fall genom ett rikt gifter-
mål, vid hvilket hjärtat ej spelar någon roll,
eller där blott den välfyllda börsen är före-
målet för frieriet.
Kärleken — att den utöfvar och alltid
skall utöfva ett väsentligt inflytande på öden
och karaktärer, hvem skulle väl vilja, hvem
kunna disputera däremot? Kärleken är den
makt, som ger hälgd åt lifvet, som förädlar
hjärtan, lyekliggör människor, försonar brott,
men den kan äfven antaga demonisk gestalt
och ingripa tillintetgörande på deras öden,
som hemfalla åt den.
» Cherchez la femme» lyder ett yttrande af
en polischef i Paris, ett yttrande som sedan
öfvergått till ett bevingadt ord; och ville han
därmed antyda, att orsaken till de flesta upp-
rörande, djupt ingripande händelser ytterst
vore att söka hos kvinnan. Långt mera
träffande bprde man säga: »Cherchez Vamour»,
ty finns det också knappast en man, i hvars
lif kvinnan ej spelat någon roll, så finns det
äfven helt visst endast ett fåtal mänskliga
väsen, till hvilket kön och hvilken folkstam
de än må höra, i hvilkas tillvaro kärleken
icke vid någon tidpunkt utöfvat sin makt.
Visserligen förekomma äfven förskräckliga af-
arter af kärlek, hvilka ej förtjäna denna upp-
höjda benämning, och som stå som en hädelse
af denna höga, heliga känsla, men söker
man dessas upphof, så finner man dock ur-
sprungligen kärleken, om än orätt uppfattad.
Och nu till fåfängan! Den anses många
gånger som en af de harmlösa odygder, som
öfverlägsna andar medlidsamt bele, som i
första rummet blott hänföras till kvinnan,
och som man därför ej heller tillägger någon
särskild vikt. Att kvinnan ofta brukar vara
Vitrustad med en stor portion fåfänga är ett
faktum, som icke heller kan bortdisputeras;
likväl vågar man väl kanske i genomsnitt
antaga, att kvinnans fåfänga låter sig nöjas
med att i toalettfrågor och’ liknande banala
saker få göra sig gällande, under det att
den hos mannen brukar antaga farligare di-
mensioner. Den man, hos hvilken fåfängan
blott visar sig i den oklanderliga habiten,
ett par stiliga mustascher och de styfva, ned-
hängande manschetterna, den man som är
svag nog att antingen genom fysiska fördelar,
för hvilka han endast har modern naturen
att tacka, eller genom skräddarkonstens finter
vilja lysa som en segrande Adonis, är mesta-
dels en så jämmerlig, intetsägande nolla, att
hans fåfänga lika litet som hela hans öfriga
jag förtjänar minsta uppmärksamhet. Far-
lig kan fåfängan i grunden blott vara hos
intelligenta personer af båda könen. Ville
man företaga en undersökning, hvar man i
genomsnitt mest finner den, hos kloka män
eller kloka kvinnor, torde man bli tvungen
att erkänna, att den hos de förstnämnda finnes
i betydligt starkare och af mera ingripande
grad än hos det svagare könet.
Man skulle kunna säga, att fåfängan är af
två slag. Först den, som inskränker sig till
den yttre människan och dess utsmyckning,
och som är oskyldig, så länge den icke griper
omkring sig, så att allt uppoffras därför.
För det andra andligt begåfvade människors
fåfänga, som blott alltför ofta äfven angriper
hjärtat och undergräfver dess ädlaste känslolif.
Af sårad fåfänga är kvinnan i stånd till
mången oädel handling, till och med om hon
i grunden ej är dålig. Af sårad fåfänga be-
går mannen den största låghet, för hvilken
han i lugn sinnesstämning måste blygas. Få-
fängan är den Achilleshäl, i hvilken till och
med den mest framstående man kan såras;
genom fåfängan låter han sig till och med ledas
af råa element, hvilka han eljes både and-
ligt och etiskt är vida öfverlägsen. Genom
fåfängan och det rökverk, som offras för den-
samma, förlora många annars kloka männi-
skor sin klara blick, se ting, som icke före-
finnnas, och förbise sådana, som borde ligga
dem nära. Ser man sig om i lifvet, grumlas
ofta glädjen öfver de goda handlingar, man
bevittnar, då man för tydligt genomskådar,
att icke det goda hjärtat, utan fåfängan för-
anledt dem.
Hunger, kärlek och fåfänga — dessa tre
faktorer är det alltså, som från vaggan till
grafven ha det största inflytande på männi-
skan; men som motvikt mot dem finnas ock-
så tre andra ting, som hvar för sig aldrig
verka så välsignelsebringande som i ädel före-
ning — arbete, förstånd, och hjärtats takt.
För hungern — arbetet, som har existens-
medel och glädje till följd; för kärleken —
förståndet, att kärleken må blifva ädel, ren
och upphöjd; för fåfängan — hjärtats takt, att
fåfängan ej må antaga skadliga dimensioner,
utan blott förbli den portion af själfkänsla,
enhvar behöfver för att ej sjunka ned i dyn.
Max von Weissenthurn.
Wt
I rötmånaden.
S
i hafva lyckligtvis kommit så långt, att
rötmånaden icke mera väcker någon för-
skräckelse, utan passerar ganska tyst och stilla.
Förr i världen motsåg man den med stor
fruktan, vidtog alla möjliga preventiva åtgär-
der, satte magen på svältkur, munkorg på
sin hundracka och drömde hvarje natt om
kolera.
Fruktan gjorde sitt till, ett litet knip skrämde
halfva lifvet ur mången, och de funnos, som
ströko med därigenom, att de i dietisk väg
rent af misshandlade sin kropp genom att
neka den nödvändig föda. Nu läser man
ganska liknöjdt om kommabaciller och ser
ganska lugnt på, hur hundarna rasa omkring
i Humlegårdens blomsterrabatter, utan att där-
för tro dem ha någon släng af rabies, men
väl fribref på att göra ofog. Gå vi nedåt
Munkbron möter oss en syn, som är frestande,
men som kanske förr, under förskräckelsens *
dagar, skulle ha jagat oss långt därifrån. Jag
menar de långa raderna af bord, fyllda af de
härligaste frukter. Se blott, hur de skimra i
de grannaste färger och väcka aptiten med
den ljufvaste doft.
Där bigaråerna i sina lysande badensiska
färger bredvid de svarta körsbären, där en
drufklase, nobel som en italiensk kardinal, i
sin violetta dräkt. Persikan rodnar, sammets-
len som en ungmös kind, och de röda och
hvita vinbärsklasarne virka sig in i hvarandra
och bilda det grannaste färgspel. Den genom-
skinliga astrakanen tycks vara formad af fina-
ste vax, gravensteinern är blank och glän-
sande som gul sidensarge, och bergamotter,
renetter och rosenhäger ligga om hvarandra i
brokig blandning. De stora franska päronen
hvila för sig, inlindade i eleganta resdräkter
af silkespapper, under det de enkla svenska
augustipäronen helt blygsamt gömma sig i
stora korgar vid ståndets fot. Yi få icke
heller glömma krusbären, med sin tunna, lätta
hårväxt och sitt genomskinliga läckra gelé,
icke jordgubbarna med sina gröna stjälkhal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
