Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 8 augusti 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I D U N 389
lare eller den svällande väldiga melonen, som
lång väg mättar luften med parfym.
Och här vid alla stånd är lif och rörelse.
Frukthandlerskan har ett mer vinnande sätt än
fiskmånglerskan eller »köttfrun». Det är nå-
got mjukt, mildt och gladt i deras väsen.
Det följer med yrket. Det är också skilnad
att midt bland blomsterdoft med lätt hand
väga söderns drufvor mot att i fiskargången
stå och träda gäddor på betsmanskroken —
ja, sådant händer ännu, trots allt djurskydd.
Redan dialekten tilltalar eder, det låter så
godt och varmt dalaspråket, och från Dalarne
äro de flesta frukthandlerskor. Dalfolket har,
trots sin egen karga jord, stort sinne för träd-
gårdsskötsel. Kullan kommer i tjänst hos träd-
gårdsmästaren, hon är frisk och fager, ärlig
och flitig, och innan kort har gud Amor skju-
tit breche i både hennes och förste drängens
hjärtan — ja, kanske själfve mästarns, och
rätt som det är står hon som egen »fru af stånd»
vid Munkbron, glad och vänlig mot alla. Se
blott, med hvilken moderlig hand hon där räc-
ker en liten elegant fröken asietten och frukt-
knifven och rekommenderar henne den eller
den sorten äpplen och päron, såsom varande
saftiga och mjuka. Och lilla fröken, hon lyf-
ter det hvita floret, öppnar sin täcka purpur-
mun och låter fruktknifven försvinna bakom
de bländande perlraderna. Allt går så nätt
och elegant tillväga, och under tiden står frukt-
frun och öfvervakar processen med största in-
tresse.
Där kommer en ung man med glada ögon.
Karlen ser ut, som om han vore i sjunde himme-
len. Han bär ett paket under armen och vecklar
upp det. Det är en oval silfverkorg med
grepe. Frun myser, hon förstår hvarom frå-
gan är, hon har varit med om den saken förr.
Han drar af sig handsken för mera ledighets
skull — och, där blänker den släta ringen
på vänstra handens ringfinger, och hvilken
brådska det är sedan! Han skall ju också på
ångbåten, ut till henne på landstället; han är
bjuden på middag hos blifvande svärföräldrarne,
och därför står han nu här vid ståndet, varm
och lycklig, och låter granska innehållet. Han
skall ha af allt och det hästa, och nu börjar
kommersen. Men det är icke meningen att
kasta allt huller om buller. Nej då, först
skall korgens brätten fyllas med vackra vin-
blad, väl ordnade, så att de bilda en fin spets
kring kanten. Så några tunga gravensteinare
och renetter i botten, därpå ett par fransyska
päron lättade från omhöljet, och några af de
klaraste astrakanerna. Mellanrummen fyllas
med de största bigaråerna och nu kommer
kronan på verket. De skönaste persikorna
bäddas på blad och mellan dem de mognaste
drufvor i lätt hängande klasar, sammanbundna
upptill där stjälkarna döljas af en hvit ros.
Nu är mästerverket färdigt tack vare fruns konst-
erfarna fingrar, men det är sannerligen ingen
lätt sak att göra sådana lyckliga ostar till
lags. Måtte blott den tiden icke komma, då
det ieke är så noga som nu, då den unga
kvinnan, som nu får emottaga den dyrbara
korgen, kanske får nöja sig med äppelkartarne,
som skola användas till fruktsoppan. Emel-
lertid trippar vår lycklige fästman försiktigt
i väg med sin korg, som om han hade ärter
under skosulorna, för att rädda den ned i
ångbåtens aktersalong. Men där, nedanför
trottoaren på körbanan framför ståndet, har
en åskådare, en liten sexårig parfvel stått och
betraktat hela härligheten. Håret hänger stri-
pigt och ulligt fram under den trasiga möss-
skärmen, fotterna äro bara, och jackan är utan
knappar. Han håller händerna i byxfickorna
och riktar sina stora blå ögon med ett dröm-
mande uttryck på de skimrande frukterna.
Näsborrarna vidgas, liksom ville han supa in
doften, och den lilla röda munnen får en smärt-
sam hopknipning. Han krafsar omedvetet med
fingrarna, som om han i fickans dammiga hörn
ville söka en slant. Ack nej. Där utbreder
sig för hans ögon barnasinnets njutning, men
honom, den lille »barfotalassen», är den nekad.
Emellertid har fruktfrun ordnat sina korgar
och får nu sikte på sina skatters beundrare.
Hon lägger armarne i kors och ser på honom
med en lång forskande blick, en sådan under
hvilken tankarna samla och tyst ordna sig på
ett mål.
Gossen slår småningom ned ögonen och vän-
der sig om för att gå. Då ropar hon kraf-
tigt:
»Gosse du, lille du, kom hit!»
Han kommer sakta, skygg och tyst.
»Du vill väl ha ett äpple du? — hva’ sa’?»
»Jag har ingen . . . ingen slant.»
»Tror det... kom du, kom med fickan! —»,
och nu började hon med ifver att rafsa åt
sig, ett par äpplen och päron och till slut
ett par näfvar körsbär och krusbär.
»Seså, upp med hufvudet —• nu är du lad-
dad — spring nu!»
Han tackade inte med ord, men blicken
var så klar och strålande, kinden var röd, och
en glad suck smög sig fram mellan de öppna
läpparna. Och så sprang han, så att de små
garfvade fotsulorna lyste i solskenet. Att vända
ett sorgset barnahjärta i fröjd — det är en
ljus stråle ned i ens eget hjärta.
Nedanför de stora fruktstånden utbreda
sig grönsaksmånglarnes rikt försedda bord.
Här hvila i förtrolig endräkt de yfviga sal-
ladshufvudena, de knotiga pressgurkorna, soc-
kerärterna och dillbuntarna. Sparrisen utgör
en familj för sig, omgärdad med »starka band»;
och kronärtskockan hotar att med sina utpur-
rade kaktuslika blad hålla den lilla plebejiska
jordärtskockan på afstånd. »Jag står på egen
botten», säger kronärtskockati, »och du har
ingen botten alls!» •
Här hålla sig de förståndiga husmödrarna
mest, här uppköpa de sina behof för veckan
och samla förråd för vintern, och nu är just
tiden inne. De fina gurkorna skola inläggas,
löken syltas, klarbären och hallonen saftas.
Alla dessa små läckra grönsaker, morötter,
ärtskidor, blomkål, vesteråsgurkor och hvad
de allt heta, som utgöra hufvudelementen i
den pikanta picklesburken, skola nu anordnas.
Åh, det är tusen bestyr, som fruarna, åtmin-
stone de icke allt för moderna fruarna, nu
hafva för händer.
Och kajen, därnere vid Riddarbolmskana-
len, är kransad med båtar, fyllda af blommor
och grönt. Det är ej blott de materiella be-
hofven, som här kunna tillgodoses, man kan
också göra litet eftersommar i sina rum. Löf-
kojan, nejlikan och den späda astern pryda
sin plats så väl på middagsbordet som i de
soliga fönstren och höja hemmets behag.
Ja, mitt herrskap, hvad skall man taga sig
till i rötmånaden? En promenad bland fruk-
ter och blomster kan vara så god som någon
annan. Adolf Hellander.
Nästan hvarje stordåd har fått sitt upphof
i kvinnans hufvud eller hjärta.
N. M. Petersen.
En salladsartikel.
» ^S^alladen uppfriskar, utan att försvaga, och
(Ain är en njutning, som ej irriterar! Jag brukar
~cy säga, att den föryngrar.»
Brûlot Savarin.
Mycket har på senare tider blifvit gjordt för att
bland allmänheten sprida kännedom om de mat-
nyttiga svamparna, och ingen fördomsfri torde väl
numera vilja förneka nyttan häraf. Men det fin-
nes många andra vilda växter, som väl förtjäna
uppmärksammas, nämligen de, hvilka, liksom åt-
skilliga svampar, kunna med fördel användas till
grönsallad.
, Om våren skulle t. ex. mången, uttröttad af den
långa vinterdieten, vilja äta färsk sallad, men af-
skräckes af det höga pris den betingar i fruktbo-
dar och hos trädgårdsmästare. Det är dock myc-
ket enkelt att nästan gratis förskaffa sig en ut-
märkt vårsallad. Ofverallt på bakgator, gårdar
grusbackar och dylika ställen uppskjuter om v
ren ett »ogräs», allmänt bekant under namne
»maskros», botanisternas Taraxarum officinale.
I Paris torgföras stora massor af denna växt —
där kallas den Pissenlit. Denna är visserligen
odlad och blekt, men den hos oss vildt växande
låter sig mycket väl ätas, och personer, hvilka
bott många år i Frankrike, hafva till och med
försäkrat, att vår vilda Taraxacum har mycket mera
arom än den odlade. Om man i Sverige komme
sig för med att förtära denna lika smakliga som
helsosamma sallad, skulle äfven insamlingen af
späda maskrosblad kunna bereda en liten förtjänst
åt fattiga, liksom plockningen af nässlor till grön-
kål. A propos nässlor har man här i Sverige den
fördomen, att nässlor ej äro dugliga till grönkål
annat än som späda; utomlands anses de mat-
nyttiga ända inemot blomningstiden.
För dem, som bo på sommarnöjen, är det ofta
nog rätt svårt att skaffa sig färsk sallad, så vida
ingen trädgård finnes i närheten ; och skall man
hemta sallad från staden, är den vanligtvis vissnad,
innan den hinner fram, och vissnad sallad är sämre
än ingen sallad. Men det finnes i skogen, på än-
gen, vid sjöstranden, vid källan, snart sagdt vid
alla kanter på landet växter, hvilka mycket väl
kunna användas till sallad, antingen ensamma el-
ler i blandning med hvarandra.
Att följa något slags botaniskt system vid upp-
räknandet af åtskilliga till sallad användbara väx-
ter, skulle tjäna till intet, utan anföras de i alfa-
betisk ordning:
Cardamena pratensis, Ängskrasse; bladen.
Cardaniene amara, Bäckkrasse; bladen.
Cichorium intybus, Vägvårda, Cikoria; bladen.
Glaux maritima, Strandling, allmän på hafs-
stränder.
Nasturtium officinale, Vatfensenap, Vattenkras-
se; i källor och bäckar. Både bladen och de
unga skotten användas. Enligt Wahlenberg (Sv.
botanik) är denna växt till kraft och användning
kanske den brukbaraste krassesort, • som finnes,
och mycket att värdera. Dess smak är måttligt
stickande och besk, som den bör vara för dietiskt
bruk, något mildare än skedörten (Cochlearia offi-
cinalis). Den är i synnerhet god att tillgripa om
våren, och dess bruk hos oss, liksom i Tyskland,
skulle visst lindra mången olägenhet af den långa
vintern. Man äter Vattenkrassen icke blott som
sallad i ymnighet, utan äfven stundom på smör
och bröd. (Den hos oss allmänna Nasturtium
amphibium anses så förträfflig, att den i utlandet
odlas i enkom inrättade dammar.)
Oxalis acetocella, Harsyra; bladen utmärkta
för sin fina syra, helst i blandning med annan
sallad.
Poterium sanguisorba, Pimpernell; bladen lukta
behagligt, något smultronaktigt.
Primula veris, Gullvifva; späda bladen om
våren.
Salicornia herbacea, Glasört ; helsosam sallad.
Hafsstränder.
Sisymbrium officinale, Vägsenap ; de späda
bladen.
Spirœa ulmaria, Elggräs ; bladen smaka som
råa gurkor, och kunna som unga ätas i blandning
med annan sallad.
Stellaria media, Våtarv, Stjärnblomma; de myc-
ket sega stjälkarne frånskiljas och bladen an
vändas.
Taraxacum officinale, Maskros, Smörblomster,
Lejontand, är utan tvifvel en af de allra förnäm-
sta salladväxter. I inledningen är den redan om-
nämnd. Redan Linné i sin Flora dalecarlica, pag.
104, talar om den. »Dess blad samlas tidigt på
våren, innan de riktigt framskjutit ur jorden och
blifvit gröna; roten afskiljes och bortkastas, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
