Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 33. 15 augusti 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 3Ü9
faran för smittkoppor, skapade nya sjukdomar.
Man sökte visa, att skrofler, tyfoidfeber, lung-
sot m. fl. sjukdomar oftare drabbade de vac-
cinerade, och särskildt framhöll man den stora
risken af, att ärftliga sjukdomar lätt genom
vaccinationen kunde öfverföras frän individ
till individ.
Det uppstod nu i de lärdas läger en häf-
tig kamp för och emot vaccinationen, en kamp,
som tidtals häftigt uppblossat och delvis än-
nu pågår, åtminstone i utlandet.
Vaccinationens förkämpar sitta ännu inne
med segern, och det torde ej kunna förnekas,
att man någorlunda vederlagt talet om vac-
cinationens stora faror, ja, om all fara, då
vaccinationen utöfvas under sträng kontroll,
med den största försiktighet och af verkligen
kunniga vaccinatörer.
Men häri ligger just knuten i Det är otvif-
velaktigt — och vaccinationens ifrigaste för-
kämpar ha ingalunda förnekat det — att sjuk-
domar verkligen öfverförts vid vaccination
från barn till barn. Och hvilka sjukdomar!?
Ofta sådana, som äro skräckfullare än själfva
smittkopporna.
När sådant skett, har det naturligen oftast
berott på oförsvarligt slarf af vaceinatören,
men det kan också bero på själfva den om-
ständigheten, att man hittills och ännu i all-
mänhet begagnat s. k. humaniserad vaccin,
då svårigheten att med absolut visshet garan-
tera dess ofarlighet är mycket stor.
Vaccinationen — i synnerhet i småstäder-
na och framförallt på landsbygden — sker
slentrianmessigt och utan nödig kontroll.
Denna viktiga sak är lagd i händerna på
klockare och barnmorskor, och vid de s. k.
vaccinationsipötena å landet har provinciallä-
karen väl rättighet, men ingalunda skyldighet
att ens närvara.
Kan man under sådana omständigheter
undra på, att faror uppstå, och att allmänhe-
ten visar misstro mot vaccinationen? Och
har man icke rätt att yrka på, att den gamla
lagstiftning, som angående skyddskoppymp-
ningen ännu är gällande i vårt land, bör
med det snaraste ändras och reformer införas?
* *
*
I kougl. förordningen angående skydds-
koppympningen i riket af den 29 sept. 1853
stadgas i kap. 2, § 8, mom. c, »att till
ympniug endast får användas godt vaccin-
ämne, taget af synbart frisk person och af
barn, hvars föräldrar icke äro för smittosam
sjukdom misstänkta».
Och i särskild instruktion för vaccinatörer
tillägges, »att skall vaceinatören alltid icke
allenast genom noggrann besiktning af det
barn, från hvilket han vill taga ympärnne,
göra sig förvissad, att detta barn är fullkom-
ligt fritt från allt hudutslag, utom det af
skyddskopporna, och i öfrigt har sundt och
kraftigt utseende, utan ock genom sorgfällig
efterfrågan (!) skaffa sig upplysning, huruvida
barnets föräldrar eller syskon äro eller varit
för någon smittosam sjukdom misstänkta».
Huru efterlefvas nu dessa föreskrifter? Och
kunna de ens efterlefvas till fullo?
I städerna går det väl i allmänhet an, och
särskildt i hufvudstaden är vaccinationen nå-
gorlunda väl ordnad.
Rikt folk låta sin husläkare sköta om sa-
ken. Andra gå på klinikerna, där lälmre
vaccinerar, och där man på begäran alltid
kan få animalisk vaccin.
Men på landsbygden och i många småstä-
der! Där ställer det sig annorlunda. Den,
som skrifver detta, har under många år varit
i tillfälle att se, huru det i allmänhet går
till. Vaccinatörerna — klockare, barnmor-
skor och fältskärer — äro sällan kompe-
tent^ att mer än högst ytligt undersöka bar-
nens helsa. Äro barnen blott för tillfället
fria från hudutslag, så är allt bra, och myc-
ket sällan försöker man utforska de ärftliga
dispositioner, som kunna förekomma.
Det hela går på en höft. Själfva ymp-
ningen verkställes ofta slarfvigt. Gammal
vaccin användes ibland, lancetterna eller nå-
larne rengöras icke tillräckligt noggrannt, ja,
det är icke så alldeles ovanligt att se okun-
niga eller vårdslösa barnmorskor använda af
var eller blod grumlad vaccin.
Hvem kontrollerar dem? Ingen! Jag har
till och med en gång varit i tillfälle se en
fältskär i en större stad — vid ett’ fall då
vaccinen â vaccindepöten tagit slut — sälja
vaccin till en barnmorska, hvilken vaccin vid
närmare undersökning befanns vara ingenting
annat än — saliv.
Yid den s. k. »aftagningen» — då kop-
pan skall öppnas och ympämnet uttagas för
att användas å ett annat barn —- eger ofta
den största ovarsamhet rum. Och detta ehuru
hvarje vaccinator borde veta, att den allra
ringaste förorening af vaccinen, i synnerhet
af blod, gör denna oduglig, ja farlig.
* *
*
Då vaccinationen skötes på detta sätt, kunna
stora vådor uppstå. Och hvem gälla dessa
vådor? Det dyrbaraste vi ega — våra barn.
Och dessa vådor måste vi underkasta oss.
Lagen tvingar oss därtill, dels vid vite, dels
genom att i fall af tredska vädja till våld.
Och om vi söka undandraga barnen vådorna
genom att trots allt uraktlåta vaccinationen,
stänger skolan sin dörr för detta barn.
Men hvilken garanti ger oss lagen å andra
sidan? Ingen.
Hvilka äro då de reformer vi böra fordra
i denna sak? Jag skall i en kommande ar-
tikel i korthet omnämna dem.
Iduns panoptikon.
Blondin eller brunett?
Till brunetten ville jag säga :
»Om jag vore furste! . . .» Och
till blondinen: »Om du älskade
mig!. . .»
Francisque Sarccy.
I I lin dam! Har naturen gjort er till bru-
nett? Nåväl, gå då i dag förbi Iduus
panoptikon. Det skall måhända orsaka er
lika mycken smärta, som den nål, hvarmed
ni en gång insatte edra första örhängen!
Är ni blondin däremot, så läs dessa rader,
läs dem om igen och lägg i afton med till-
fredsställelse ert vackra hufvud på kudden!...
Med sin spirituella penna gaf oss nyligen
min vän — eller kanske rättare väninna —
»Masque de fer» en idé om subkutan in-
sprutning af parfym.
Jag minns ej, om hon särskildt nämnde
myskens egenskaper: mysken framkallar älsk-
värdhet och begär efter nöjen.
Men vetenskapen hade långt förut upptäckt
en annan sak, och det var, att från blondi-
nernas och brunetternas kroppar utströmma
olika dofter. Från blondinen utgår en af-
gjordt mysk-artad lukt, från brunetten där-
emot en viss, egendomlig odör af. . . blåsyra.
(På min heder, jag skämtar inte!)
Naturligtvis följer häraf, att alla blondiner
äro älskvärda och nöjeslystna.
* *
*
Men ej nog härmed!
För att riktigt visa oss blondinens förträff-
lighet, kommer vetenskapen i dessa dagar med
nya rön. I en ungersk fysiologs skepnad
påstår den, att blondinernas antal förminskas.
Det förminskas i oroväckande grad. Se här:
medan af 100 brunetter 79 äro gifta, ha af
100 blondiner endast 55 sökt äktenskapets
hamn.
Deras värde ökas som en fin, utdöende
växtart!
* *
Man älskar alltid motsatsen till sig själf.
Den blonde drar sig gärna till den mörka,
och den mörke söker helst blondinen.
På samma sätt med nationerna. I norden
måla konstnärerna Afrodite med nattsvart
hår. I södern ger man skönhetsgudinnan ett
hår med ljusa, silkeslena skiftningar och veka
förtoningar. Vi afbilda Eva såsom brunett;
sydländingen målar henne till blondin.
I Paris är idealet af fägring »une blonde
enfant». Alltid blond — blond och rosig!
Nous allons chanter k la ronde,
Si vous voulez,
Que je l’adore ’et qu’elle est blonde
Comme les blés . . .
sjunger Alfred de Mussets Fortuuio och med
honom alla Frankrikes poeter. »Blondinen
väcker drömmar», säga de.
* *
*
I Paris finnes det ytterst fä kvinnor, som
äro blonda, men alla vilja ändå vara del. Hur
skall man då bära sig åt? Ingenting är
enklare. Man färgar sitt hår — »man», d.
v. s. om man är aktris eller vill spela nå-
gon roll i modets värld.
Träffar ni nu under turist tiden en fran-
syska med ett glänsande hår i Makart-stil...
åh, hvilken bronsfärg! ... så kan ni vara
öfvertygad om, att damen i fråga ej fått den
hårnyansen af sina föräldrar, men väl af nå-
gon frisör eller essencefabrikant.
En grundlig färgningsprocedur under två
veckors tid, ett förnyande en gång hvar 8:de
dag, — rakt ingenting annat! — och man är
beundrad af hela världen för ett hår, som
kommer en att tro, att någon af Tizians ma-
donnor tagit mänsklig gestalt!
* *
#
Min blonda läsarinna! När en ung man
en dag gör er den gamla, kända frågan —
om ni vill göra honom lycklig — så har ni
nu rätt att mera öfverväga ert svar, än hvad
måhända er moder eller edra systrar gjort.
Er blonda race försvinner, och I blifven
allt mer uppskattade.
I Tyskland märkes ett starkt aftagande
och i England — påstår ungraren — kom-
mer om 200 år ingen blondin mer att finnas
kvar. Om 500 år skall den allra sista blon-
dinen se dagen–––- en liten, älsklig, mysk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0407.html
