Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 15 augusti 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400 I DU N 1890
doftande • och nöjeslysten bebé från––––––
Sverige?
Nom de ...
Medan jag höll på att fullborda min sig-
natur, hade min kusin — hon är brunett!
—- smugit sig bakom min skrifbordsstol.
Jag såg upp och dolde antagligen ej en
viss blygsel. Ty hon knyckte på sitt vackra
hufvud och utbrast:
»Ja, rodna du! Åh, hvilka dumheter!
Du ser ju själf, att det är brunetterna som
mest bli gifta! Hvarför bli månne blondinerna
det mindre ofta, ifall de vore så förträffliga?!»
— — — Den frågan vågar jag inte själf
besvara. Jag hänskjuter den till Iduns läsa-
rinnor af alla kulörer och afvaktar insändande
af svar.
Nom de plume.
Återskänkt.
Skiss af Mathilda Hoos.
(Forts, från föreg. n:r.)
»Ja, det tror jag», svarade fröken Grillberg,
som ej så lätt gaf med sig, »det tror jag, pä
sitt sätt. Fast jag erkänner, att det fordras
mycken storslagenhet i sinnet för att fatta det.
Mänsklighetens sak är ju äfven min. Således,
ni sätter er in i förhållandena, ni tänker: Jag
har egt Signe så och så många år, nu är hon
borta, nu är hon endast ett vackert minne,
men på det vill jag lefva. Och så vårdar ni
det som er käraste skatt, och på så sätt är
Signe i själfva verket icke död för er. Sedan
släpper ni er egoistiska sorg och går upp i
det stora hela, mänsklighetens stora sak och
känner, att hur anspråkslös er ställning än är,
hjälper ni dock till med utveckling till frihet
och lycka, om ni blott gör er plikt. Och när
den är fylld och ert lif är slut, blir ert öde
detsamma som alla andras, hvarken bättre eller
sämre: ni återgår till jord, ni såväl som lilla
Signe och vi alla. Och det kan jag inte alls
finna svårt eller fruktansvärdt. Ja, detta är
nu sanningen, nakna sanningen, och om den
än är litet karg och kärf, så kan ni dock vara
säker på, att den är den bästa grund, man kan
bygga sitt lif på. Men föredrar ni de vackra
fablerna, så, för all del, låt inte mig inverka
på er, jag ansåg det blott som min skyldighet
att upplysa er, men, som sagdt, det är inte
något skäl att ändra lifsåskådning. Jag trod-
de bara, att en person som ni, hvilken, trots
allt släp med arbete och sömnad, varit så road
af att läsa och följa med sin tid, skulle ha
litet modernare uppfattning.»
Fru Lundell svarade ej genast. En häftig
rodnad hade uppstigit på hennes nyss så hleka
kinder, och hennes ögon brunno dystert. Det
var, som om hon gripits af en plötslig inre
feber.
»Jag kan inte tvista med fröken», sade hon
slutligen, »ty jag har hvarken er bildning eller
ert skarpa hufvud. Men det vet jag, att om
ni har rätt och jag orätt, så . . . så . . .»
»Så?»
»Så vet jag ingenting, som skulle hindra mig
från att nu taga lifvet af mig. Ja, om jag
trodde, att ni hade rätt, skulle jag ögonblick-
ligen döda mig, det kan jag försäkra er.. .»
Fröken Grillberg kände sig något obehagligt
stämd. Jag har gifvit fast, stadig föda åt en,
som icke kan tåla annat än mjölkmat, tänkte
hon inom sig, det är alltid dumt gjordt och
därmed gagnar man ej sin sak.
»Kära fru Lundell», sade hon vänligt,, »tag
inte mina ord på det sättet! Bry er inte om,
hvad jag sagt! Hvar och en har ju sin lifs-
åskådning, och ni kan väl förstå, att man all-
tid tror sin vara den rätta. Behåll ni er så
kallade barndomstro, det finns ju så många, som
äro lyckliga med den. Farväl nu», fortfor hon,
i det hon grep frans motvilligt framräckta
hand, »jag måste gå till skolan. Men kan jag
inte på något annat sätt vara er till hjälp?»
»Åhnej tack . .. det är ju så litet. . . och
jag har ingen sömnad i dag ...»
»Ja, som sagdt, kom ihåg, att jag så gärna
står till er tjänst, om ni vill något. Farväl
nu och, om ni inte kan inse, att jag har rätt,
så bry er inte alls om, hvad jag sagt! Far-
väl! »
Hon tryckte ännu en gång fruns hand, såg
på henne med en vänlig och deltagande blick,
nickade åt henne i dörren och aflägsnade sig
därefter.
Då fröken Gillberg gått, vände sig frun mot
bädden och stod en lång stund orörlig, stir-
rande på den döda . ..
Hu, hvad lilla Signe plötsligen såg död ut
— hur blekt och graflikt var icke det lilla
ansiktet med de slutna ögonen och den stela,
halföppna munnen ! Hur tomt hela rummet
föreföll henne ! Det var, som om alla minnen
slocknat, det var, som om Signe kommit så
långt bort, som om något stort, mörkt, form-
löst, obarmhertigt gripit och slukat henne . . .
Hon satte sig på en pall, lutade hufvudet i
händerna och började tänka. Under några
ögonblick glömde hon nästan Signe för att
blott öfverlemna sig åt det dystra grubbel, frö-
ken Gillbergs dystra ord väckt hos henne.
Den ena tanken gaf lif åt den andra. Så
småningom lemnade hon alldeles det närvaran-
de och fördjupade sig i det förflutnas minnen.
Likt en lång, sorglig procession tågade de förbi
henne, det ena efter det andra trängde sig inpå
henne, som minnen bruka göra, hviskade med
röster, som för längesedan tystnat. Och för
hvarje minne, som steg upp och försvann, blef-
vo hennes tankar bittrare och bittrare, och ur
djupet af hennes hjärta ropade ett hårdt, an-
klagande: »hvad vill du mig, hvarför har jag
lidit så gränslöst för din skull, om allt skall
vara slut, när vi stoppas ned i jorden?»
Hon ser sig själf, en 17-årig flicka, fader-
och moderlös, ensam utkastad i världen, käm-
pande en fruktansvärd strid mot fattigdom och
frestelser. Hon frammanar bilden af sitt för-
sta lilla hem som nygift, hon kan ånyo känna
den lycka hon erfor öfver att vara sin egen,
fri från förödmjukelser, älskad och omhuldad.
Men denna glädjestråle slocknar hastigt; sjuk-
dom och död komma in i hennes hem och
sätta sig som efterhängsna gäster vid hennes
härd. Gång på gång får hon smaka moders-
glädjen endast för att strax därefter vaka vid
en dödsbädd. Hennes lynne blir sträft och
dystert, hon kan ej höja sig öfver lidandet,
luften i rummet är kväfvande och tung . ..
Så kommer en annan period ; död och sjuk-
dom aflägsna sig och synas ej till på en tid.
Hon får tvä små barn, en gosse och en flicka,
friska och vackra, hon är lycklig igen, de sorg-
liga minnena blekna bort, hon tror ånyo på
lifvets glädje . . .
Men då kommer plötsligt olyckan och kros-
sar allt det, hvarpå hon byggt sina förhoppnin-
gar. Hennes man dör till följd af en olycks-
händelse, och nu står hon ånyo lika hjälplös,
som då hennes föräldrar gingo bort, endast
att hon nu har två barn att försörja, att hen-
nes hjärta är krossadt och hennes lifskraft bru-
ten.
Hvilket lif, som nu började! Hvilka an-
strängningar att hålla sig uppe! Hvilket sö-
kande efter platser, hur många förkastade pla-
ner, hur många misslyckade försök!
Och sedan, när ändtligen ett af hennes för-
sök lyckats, hvilket slaflif af arbete . . . arbete
. . . arbete ... !
Ännu hade hon dock sina barn, och om
hon än icke fick mycken tid att vara tillsam-
mans med dem, så voro de likväl det enda,
som gaf mening och innehåll ät hennes gläd-
jefattiga, sträfsamma lif. . .
Men de gamla gästerna, sjukdom och död,
hade icke glömt henne; de kommo igen för
att kämpa med henne under långa, sömnlösa
nätter, under ångestfulla, nervpinande arbets-
dagar, och lemnade henne icke, förrän hon
släqpt ifrån sig sina bägge älsklingar, först den
lille gossen och nu senast det sista hon hade
kvar: lilla Signe.
Då hon genomgått denna sträcka af minnen
och återkom till verkligheten, grep henne ånyo
den halft domnade förtviflan öfver hvad som
skett; med ett otydligt utrop störtade hon upp
och började gå af och an i häftig sinnesrö-
relse.
Och ett lif, sådant som hennes, ett lif af
nästan uteslutande bekymmer och lidande, skulle
icke ha någon annan mening, något annat mål
än att upphöra med döden ? Då hon lidit
slut, skulle tillintetgörelsen gripa henne, liksom
den förut gripit alla hennes kära, — tillintet-
görelsen skulle vara meningen med hennes lif,
den återförening, på hvilken hon hoppats, den
ersättning hon skulle få för allt, hvad hon här
förlorat! .. .
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
”God ton”.
En hvardagsstudie.
»Det hör till god ton.»
Hur ofta undslipper ej detta bevingade ord
världsdamen, hur ofta modern, i synnerhet
modern åt giftasvuxna döttrar.
Vore det icke bättre att säga: Detta hör
till falsk ton?
Det konventionella språket är lögnens språk.
Hur beklagar icke fru rådmanskan B. på
det hjärtligaste och mest öfvertygande sätt, att
fru doktorinnan Z. fick göra sitt besök för-
gäfves, emedan hon ej varit hemma. Och ändå
hade hon suttit hemma i sin våning och ej
förr i reflektionsspegeln fått syn på fru dok-
torinnan, än hon gaf sin tjänstflicka befall-
ning att säga, att hon var borta. Och vid
dessa hjärtliga försäkringar glider en skarp,
forskande blick öfver fru doktorinnans nya
kappa.
»Ett präktigt tyg, och så bra den kläder
se’n», läspar fru rådmanskan, medan hon san-
ningsenligt borde säga: »Ett aldrig så dyrbart
tyg kan inte dölja din fulhet.» Och då hon
viker om nästa gathörn, stöter hon rakt på
kanslipresidenten H:s fru. Återigen samma
hjärtlighet. Först och främst gratuleras hon
med anledning af herr kanslipresidentens be-
fordran — i går afton ännu var fru rådman-
skan B. så förbittrad öfver just denna »män-
niskas» befordran, att hon två gånger stack
sin herr gemål i handleden, då hon skulle sy
i en ursliten manschettknapp, innan han gick
till klubben.
Den »goda tonen» finner äfven sin väg till
barnkammaren. Der läres lille Fritz redan att
säga den gamla, kantiga fröken L. söta ord,
kalla henne sin käraste tant och smeka hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
