Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 15 augusti 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890
401
I DU N
knotiga kinder. »Jag vill inte, jag tycker inte
om den där tanten, som skrattar med det ena
ögat och gråter med det andra ! » Fritz, olyck-
liga barn, det hör ju till »god ton», eljes
kommer du inte fram i världen!
Talmiguld, idel talmiguld ! Hjärtat vet
ingenting af de ljufva smekorden, det förblir
kallt och likgiltigt. Den ständiga lögnen gör
det förtorkadt och afsliter alla trådar, som
skulle förena det med människorna.
Han var föräldrarnes solstråle. Från solens
uppgång till den sista strålen förglimmat
i vester, förde mästarens hand släggan. —
Ja, deras Karl skulle bli en högt uppsatt,
bildad man, han skulle icke som fadern i den
sotiga verkstaden få smedens hårda valkar i
sina händer. Och lyckliga möttes föräldrarnes
blickar, då de under tusen försakelser kunde
skicka sin son herr studenten en mödosamt
förvärfvad sparpenning. Och åren gingo. Ti-
digt åldrade genom det hårda arbetet, sågo
föräldrarne lyckliga upp till sin Karl, som sitt
ålderdomsstöd och tröst. Karl blef häradshöf-
ding i B. »Har mycket att göra, den nya
sysslan, ser mor, den är svår», tröstade den
gamle mästaren den sorgsna modern, då på
månader inte en rad kom från Karl.
Men nu kom ett elegant bref, ett guldkan-
tadt kort med tillkännagifvande af Karls för-
lofning med fröken v. C. De gamla stål-
brillorna ville inte hålla sig riktigt kvar i det
glesa håret, allt högre sköt hon upp dem i
pannan, den gamla, medan hon stafvade sam-
man de sirliga bokstäfverna till ord. Förlofvad!
Bröllopet var nära, det skulle försiggå i
all stillhet, eljes måste de »gamla» också följa
med; mannen med de valkiga händerna skulle
trycka unga fruns sammetshand ... nej, tarf-
liga, gamla människor passa icke, där plysch-
mattor täcka golfven och »god ton» som en
parfymfläkt fyller rummen.
Stackars gamla föräldrapar! Ensamt och
dystert förrinna timmarne i den trånga pryd-
nadslösa kammaren och då i qvällsstunden den
trötta handen tungt sjunker ned, ge sig tan-
karna på flykt; hur innerligt kär er gosse varit
er hur främmande han nu blifvit. Hur skulle
icke edra hjärtefibrer darra, om ni kunde
mana bort denna kalla, främmande bild, om
i den egna verkstaden den sotige sonen
förde släggan bredvid fadern, om han en gång
hemfördt till eder en god, enkel och duktig
hustru, som ärat faderns valkiga hand och
de sotiga arbetskläderna . . .
»God ton»? Nej hårdhet i känslan, det är
rätta ordet. Endast hvad ett ädelt sinne
bjuder och det rena hjärtats känslor mana
kan med rätta kallas »god ton».
En salladsartikel.
(Slut fr. föreg. n:r.)
I/Uleriana olitoria, Vårsallad. Genom bladens
* lösa byggnad är växten, i synnerhet om vå-
ren, särdeles tjänlig till sallad.
Veronica anagallis, Vattenärenpris; späda bla-
den.
Veronica beccabanga, Bäckböna; i bäckar, di-
ken, vid källor, där den håller sig grön under
snön; de unga bladen användas antingen ensam-
ma eller i blandning med krasse. (Blomningen
bör förhindras genom att afskära knopparne.)
För fullständighetens skull, och emedan de flesta
ofvan anförda växter egentligen blott kunna an-
vändas om våren och försommaren, då däremot
svamparne hafva sin bästa tid under skördetiden
och eftersommaren, anföras äfven några svampar,
som äro lämpliga till sallad. Att ännu många an-
dra kunna begagnas, är utom all fråga; men dels
är här egentligen icke fråga om svampar, dels få
vi blott tala om sådana, som äro mer allmänt be-
kanta.
Agaricus (Lepiota) excoriatus, Mild fjällskifling.
Agaricus (Lepiota) procerus, Stolt fjällskifling.
Agaricus (Psdlliota) aroensis, Allmän champig-
non.
Agaricus (Psalliota) campester, Akta champig
non.
(Hos späda champignoner äro både huden och
fröredningen ätbara.)
Boletus boüinus, Kosvamp.
Boletus edulis, ätlig Rörsvamp.
Boletus granulatus, grynig Rörsvamp.
Boletus luteus, mörkgul Rörsvamp.
Boletus scaber, sträf Rörsvamp.
(Hos späda rörsoppar behöfva ej fröpiporna bort-
rensas.)
Clavaria botrytes, Druf Fingersvamp.
Clavaria fiava, Höggul Fingersvamp.
(Fingersvåmparna passa utmärkt väl till sallad,
hvarken hud eller fot behöfva borttagas).
Fistulina hepatica, Oxtungsvamp; fröredningen
ätbar hos de späda svamparna.
Hygrophorus rubescens, Rödlätta Vaxskiflingen.
Hygrophorus pratensis, Ängsvaxskiflingen.
(Fröredningen alltid ätbar, utom hos gamla
exemplar; huden behöfver ej afskiljas).
Lactarius oolemus, Mild Brötling. Ehuru den
ej är allmän, anföres den dock för sin godhets
skull.
Polyporus ooinus, Fårticka; hos de späda fic-
korna äro både hud och fröredning ätbara.
Sparassis crispa, Blomkålssvamp ; intet behöf-
ver borttagas.
För öfrigt hänvisas till de populära afhandlin-
gar om svampar, som äro utgifna af I. W. Smitt,
Arrhenius, Andersson, Lagergren m. fl.
Äfven många svamparter, som visserligen äro
oskadliga, men i sitt råa tillstånd skarpa, blifva
genast efter behandling med peppar, salt och
ättika milda till smaken och lemna en förträfflig
sallad, liksom all svampsallad är af närande be-
skaffenhet. Hit höra flere mjölkskiflingar, främst
Lactarius deliciosus, läckra riskan. Gantaréllus
cibarius, ätliga kantarellen och= Hydnum repan-
dum, bleka taggsvampen som i rått tillstånd hafva
en smak af peppar och tvål.
Svamparne böra insamlas i klart och torrt vä-
der, sedan daggen gått af marken. De böra af-
skäras med knif och icke uppryckas, emedan då
vanligen lös jord medföljer och orenar, och man
dessutom härigenom förstör en mängd små svam-
par, som eljes ofta följande dagen äro utväxta.
Man behöfver på svampar i allmänhet endast bort-
taga smuts, skräp och maskangripna delar (och
skölja dem), ej huden och fröredningen. Endast
rörsoppar och andra med slemmig öfverhud för-
sedda bör man befria från denna. Från gamla
champignoner bör man borttaga fröskifvorna. Vissa
ätliga svampar smaka bäst i form af sallad, så-
som oxtungsvampen — äfven god som rökt —
och fingersvamparna, hvilka senare blifva sega
genom kokning.
Salladstillredning ■ är visserligen allmänt bekant,
men några få anmärkningar torde dock tillåtas, i
synnerhet som man så ofta får dåligt lagad sal-
lad. Sallad lagas af fina blad, rötter, stänglar,
frukter eller andra delar af olika växter — för
att icke tala om sallad af kött, fisk, hummer, kräf-
tor, krabbor m. m. —■ hvilka råa eller kokta blan-
das med olja, ättika, salt och peppar, ibland med
tillsats af socker, senap, kapris och hårdkokta
ägg-gulor. Proportionerna mellan de olika be-
ståndsdelarne måste bero på smak. (Till en ägg-
gula anses emellertid, att man bör taga 3 matske-
dar olja och i matsked ättika samt 2 saltspadar
salt mot en spade peppar), men sättet att blan-
da dem kan följa en bestämd regel. I allmänhet
är det bäst, om man under tillsats af salt och
peppar med salladsgaffeln eller skeden så hop-
blandar oljan med ättikan — oljan tillsättes en-
dast småningom — att de bägge flytande ämnena
bilda en, så mycket som möjligt, innerligt förenad
simmig blandning, hvilken gjutes öfver salladen
och väl omblandas med denna. Men man
slår icke så mycket på salladen, ° att den lik-
som simmar i en sås, utan blott så mycket, att
den blir fullkomligt genomfuktad. När salladen
är uppäten, skall det icke synas kvar en droppe
sås i salladskålen. Begagnar man ägg-gula, är det
så mycket mer viktigt att väl arbeU ihop denna
med oljan. Alla beståndsdelar måste, om salla-
ten skall blifva god, vara af bästa slag. Man ta-
ger härtill den bästa provenceolja och finaste ät-
tika. I brist på god olja kan man berga sig med
rå ägg-gula eller grädde, och i stället för ättika
kan man taga citronsaft. (Alexander Dumas d. ä.
gör anspråk på äran af denna »upptäckt»). För
dem som tycka om löksmaken, men icke vilja
äta själfva löken, är bäst att begagna den vid
Taraxacum omnämnda »chapon gascogne.» I brist
på hvillök kan man på landet med stor fördel
använda Marasmius scorodonius, Lökbroskskiflin-
gen, som är rätt allmän i skogs- och ljungmarker.
Salladsskålen bör vara af glas eller äkta porslin.
Har man vanlig fajans, kan salladen lätt bli för-
giftad, emedan ättikan ur glasyren löser blyoxid,
som ofta användes vid fabrikation af oäkta
porslin.
Om böcker,
{j^Aet berättas, att en gång en amerikansk
Kr»/ farmare eller industriidkare, som för-
va7 värfvat förmögenhet och byggt sig ett
nytt hus, skulle skaffa sig ett bibliotek. För
detta ändamål skickade han en större summa
till en bokhandlare och bad honom sända böc-
ker för beloppet, hvarjämte han uppgaf höjden
på bokhyllorna, så att bokhandlaren kunde
hafva något att rätta sig efter.
I viss mån kan man säga, att många ej äro
utan likhet med denne farmare, ty huru många
är det egentligen, som verkligen välja, hvad
de skola läsa. I de flesta fall är det modet,
det tillfälliga ryktet, som får bestämma, och
dock är det sällan, som det moderna är det
verkligt bästa, det gedigna, det äkta. Och
sannt är, att det ej är lätt att träffa ett godt
val midt ibland den öfverväldigande mängd af
literära alster, af böcker, tidskrifter och tid-
ningar, som år efter är erbjudes.
I allmänhet torde man kunna påstå, att
kvinnan har bättre tillfälle än mannen att läsa,
åtminstone inom de s. k. högre kretsarne, ty
vid sidan om de husliga bestyren får hon lätt
en eller annan timme ledig, under det mannen
oftast dagen igenom är upptagen af sitt be-
stämda arbete och sedan endast är hågad att
läsa det, som för dagen kan vara nödvändigt,
en tidning eller dylikt.
En vanlig människa hinner just ej läsa så
många böcker i sitt lif. Om vi antaga en ny
bok hvar fjortonde dag, så blir det endast 25
böcker om året och på 50 år 1250. Om vi
också fördubbla eller tredubbla dessa siffror,
så blir summan försvinnande liten i förhållande
till allt, som utgifves.
Ni, min läsarinna, har kanske aldrig tänkt
på, hvad det vill säga att läsa med förstånd,
och huru många gånger mer ni skulle hafva
nytta af den summa, ni årligen använder på
böcker, om ni gjorde detta.
Har ni hört talas om en »scrapbook»? Det
är ett band rent skrifpapper eller en kartong
med lösa blad. Där inför man allt, srm det
kan löna mödan att lägga märke till, och som
eljes lätt kunde glömmas bort. Man skrifver
upp, hvad man läst, fyller bladen med utklipp
ur tidningar o. s. v. Läser man en bok, teck-
nar man upp hufvudinnehållet, citerar möjligen
ett och annat, som är särskildt bra ; och så
har man ju då, så att säga, ett lexikon till
hvad man inhämtat. Dylika »scrapbooks» eller
»minnesböcker» äro mycket vanliga bland en-
gelsmännen och förtjänade att komma till an-
vändning hos oss.
Konsten att läsa består däri, att man ur en
bok hämtar, hvad den innehåller, skiljer mellan
hufvudsak och bisak, förstår förhållandet mellan
innehåll och form samt slutligen tillegnar sig
det nya, som kan förekomma. Många, äfven
bildade, läsa som barn; för dem är boken en
bild utan skugga och ljus, utan åtskillnad mel-
lan gestalterna, och snart försvinner minnet
däraf i ett dunkelt fjärran. De veta ungefär
hvad de läst, men kunna ej redogöra därför
hvarken för sig själfva eller för andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
