Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 15 augusti 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402 I D U N 1890
Läs med eftertanke! Om man tager en bok
i handen för att läsa, sä skall tanken också
vara med; gör man det ej för att spara sin
tid, så bör man göra det af höflighet mot för-
fattaren.
Läs arbetet i följd! Läs ej än här, än där.
Börja ej med de sista bladen, utom vid dåliga
romaner.
Läs med lugn och utan brådska! För en
vårdslös och därför ofruktbar läsning räcker ej
lifvet till.
Vi skola alltid läsa för att öka vår bild-
ning. Det är därmed *ej sagdt, att alla skola
läsa detsamma. Det få lefDadsförhållandena
bestämma. De andliga krafter, som under lif-
vets alldagliga sysselsättningar ej komma med,
skola öfvas genom läsning; då först blir det
hela människor.
Den närvarande tiden är ett hrokigt virr-
varr; nya företeelser, nya idéer tränga sig på
hvarandra, och man glömmer så lätt det gamla.
Helt visst borde vi mer än hittills skåda till-
baka och taga vara på det, som skimrar emot
oss öfver gångna århundradens grafvar, och sätta
värde på hvad som gifvits oss af folkens stora
skalder och skriftställare, genom hvilka vi lära
känna nationerna och tidsåldrarne.
För det stora flertalet af människor är emel-
lertid den närvarande tiden mer än tillräcklig;
det är ett fält så rikt, att endast ett fåtal
öfverskådar det, och konsten att välja är stor.
Kvinnan har oftast en annan smak än man-
nen, och man skulle lätt kunna upprätta ett
bibliotek af böcker, som nästan uteslutande
läsas af kvinnor.
Som här ofvan sades, skulle det vara af
intresse att känna, hvilka böcker kvinnorna
sätta mesta värdet på. Man skulle då få en
förteckning på det bästa och för deras sfär
mest lämpliga, och helt säkert skulle en dylik
förteckning vara af gagn för sådana kvinnor,
som gärna läsa, men många gånger äro vill-
rådiga om hvad de böra välja till lektyr.
På grund af ofvanstående föreslå vi, att de
af Iduns läsarinnor, som äro intresserade här-
för, sätta upp en förteckning på de bästa böc-
ker de läst och för öfrigt på de arbeten, som
de anse en kvinna böra läsa, såväl inom den
nyare literaturen som inom den äldre.
Förteckningarna sändas till Red. af Idun
inom denna månads utgång, hvarefter vi skola
antingen meddela en allmän föralagslista eller
meddela de bästa af de insända förslagen.
Smånotiser från kvinnovärlden.
I sitt åttiofjärde är inträdde den 8 dennes
den celebra författarinnan fru Emelie Flygare-Car-
lén. Hon kan fortfarande glädja sig åt en° god
helsa, endast synförmågan är försvagad, så att
hon icke kan igenkänna personer äfven på nära
håll. Emellertid ärnar fru Carlén inom kort un-
derkasta sig en ögonoperation, som läkarne anse
skola utfalla så lyckligt, att hon kan återfå synen
på det ena ögat.
Som vanligt uppvaktades fru Carlén på sin fö-
delsedag af en talrik vänkrets, af pressens repre-
sentanter och andra beundrare af hennes författa-
reskap. Hon var älskvärdheten själf och konver-
serade lifligt med de besökande.
Ett litet drag af Emma Fürstenhoff har
en af våra läsarinnor insändt med anledning af
hennes biografi i förra veckans nummer.
Vid världsexpositionen i London 1851 var den
svenska afdelningen första tiden så underhaltig,
att den på intet sätt kunde mäta sig med de an-
dra nationernas och var därför föga besökt. Detta
fick Fru Emma Fürstenhoff höra, och rädd att hen-
nes älskade fädernesland skulle behöfva stå med
skammen, prydde hon så förtjusande den svenska
afdelningen med sina makalösa blommor, att allas
blickar drogos dit, och denna förut så ignorerade
afdelning blef sedan en af de mest omtyckta och
besökta.
Tid det sjätte, nordiska skolmötet, som
under förra veckan hölls i Kjöbenhavn, uppträdde
bland andra fröken Anna Sandström (signaturen
»Uffe») från Stockholm och höll ett föredrag om
historieundervisningens betydelse i moraliskt och
intellektuelt hänseende. Föredraget, som var syn-
nerligen anslående och formfulländadt, helsades med
lifiiga applåder. Bland öfriga kvinliga talare, som
vid detta tillfälle uppträdde, må nämnas fröken
Adèle Vetterlind från Jönköping och fröken Alli
Trygg från Helsingfors.
Striden om hjärtan.
Ur ett kvinnolifs historia
af
Johan Nordling.
XVII.
Make eller fader?
(Forts.).
f
edan han flyktigt helsat — i sin handtryck-
ning med grefvinnan hann han dock lägga
in en särskild innerlighetens värme –
gör han sig underrättad om Sonja.
»Vi talade just om henne», svarade grefven;
»hon måtte ej vara rätt kry efter balstrapatserna,
jag är riktigt orolig för henne.»
»Hon var redan i går kväll märkvärdigt irrite-
rad,» svarade Kurt; »och just därför var jag an-
gelägen i dag höra om henne.»
»Du kan ju gå upp, Kurt; det skulle kanske
bäst krya upp henne,» sade grefven med ett svagt
leende.
Förstulet bytte Käthe och den unge mannen en
hastig blick. "Kurts panna blef röd, och han sva-
rade i nervös ton.
»Sonja liar verkligen förändrat sitt sätt mot mig
på denna sista tid så fullständigt, att jag kunde
ha skäl att tvifla, att min åsyn längre gläder henne.
Särskildt i natt på balen...»
»Min bästa Kurt,» bröt grefven af; »fäst dig
icke därvid. Hon menar intet därmed. Det är blott
en tillfällig sjuklighet i lynnet, som snart går öf-
ver. Att hon älskar dig högt, öfver allt i världen,
det vet jag, hennes far. — Kanske allt för högt,»
tilläde han halft hviskande, som för sig själf.
Men Kurt hörde orden och ryckte till, medan
ännu en mörk blodsky jagade öfver hans ansikte.
Tyst gick han ut ur rummet, och de hörde hans
steg i trappan.
Han fann dörren till Sonjas rum inifrån stängd.
Han knackade försiktigt.
Intet svar.
Ännu en knackning, ljudligare.
Han lyss. Därinne är allt så tyst, andlöst tyst.
Någon måste dock finnas där, då dörren inifrån
är stängd i lås. Och till sist tycker han sig för-
nimma som en svag frasning af en klädning.
»Sonja,» ropar han nu högt; »Sonja, är du
inne, så öppna, öppna genast.»
Han blir vred öfver denna halsstarrighet.
Tyst, det knäpper i låset. Dörren går upp på
glänt, och kammarjungfrun tittar ut.
»Hvad är detta för ett oskickligt sätt,» bryter
Kurt ut i uppbragt ton. »Hör ni ej, hur jag bul-
tar, människa, och ni understår er att låta mig
vänta ! »
»Löjtnanten får förlåta, men fröken har bestämdt
förbjudit mig att släppa in någon annan än gref-
ven, allra minst er.»
»Är hon sjuk — yrar hon — eller hvad skall
detta vansinne betyda?»
»Fröken är nyss stigen upp och ännu trött ef-
ter balen. Jag har bestämda order.»
»Gå in och säg henne, att det är jag. Hon
måste låta mig komma in. Gå genast ur vägen,
säger jag.»
I detsamma springer dörren helt upp, och Sonja
står på tröskeln, skjutande kammarjungfrun åt
sidan.
Hon är mycket blek, och ett mörkt, trotsigt ut-
tryck lyser ur hennes ögon.
»Det behöfves ej. Maria lyder blott min befall-
ning. Hvartill detta skamliga uppträde utanför
min dörr? Är ni så litet gentleman, att ni ej ens
respekterar mina enskilda rum. Annars — lemna
oss genast, genast!»
Hon var hänförande skön, där hon stod inför
honom, stolt, hög, befallande; och de halft falnade
känslorna inom honom slogo i ett enda ögonblick
upp i blossande låga.
»Sonja,» ropade han, och hans röst skälfde.
Han sträcker ut sina händer. Han vill störta
fram att omfamna henne. Men hennes blick hål-
ler honom tillbaka.
Kall, hög som en drottning vänder hon sig ifrån
honom. Och på en vink slår kammarjungfrun åter
dörren i lås.
Stönande lutar han hufvudet i sina händer.
Hvad har han icke sett i detta enda ögonblick
klart, intensivt som i blixtens ljus.
Det tycktes honom, som om han aldrig förr än
nu kännt den kvinna, som han dock en gång trott
sig älska — en ljum, svag underårig kärlek, som
ingen kärlek var.
Nu visste han, hvem hon var — han hade för-
nummit hennes karaktärs väldighet.
Och för hvem, för hvad hade han ej försummat
henne? För denna lockande, frestande onda si-
rén, som likt en orm droppade sitt gift i en krets
rundt om Sonja, att skilja henne från dem, som
stodo henne närmast. Den stolta, rena, höga jung-
frun för intriganten, förförerskan !
Hade det då gått därhän, att hon för alltid gli-
dit ifrån honom? Vid denna tanke blef det mörkt
inom honom.
Men nej — det var omöjligt. Ännu kunde det
ej vara för sent! Han måste — måste vinna
henne åter ...
* *
Med osäkra steg kom han åter ned i matsalen,
där grefvinnan med frisk aptit lät den doftande
tryffelfileten sig väl smaka, medan hennes man
midt öfver bordet med stor möda sökte bedraga
sig själf och henne med konstlad lugn och lama
ansträngningar att göra anrättningen heder.
»Nå,» frågar grefven och stiger upp från sin
plats. »Träffade du Sonja?»
»Hon nekade att taga emot mig,» svarade han
doft.
»Hvad? Nekade? Hur skall jag förklara detta?»
»Hon har rätt att vara förbittrad på mig,» sade
Stråle; »jag har ej varit den jag borde mot henne
på sista tiden.»
Han stirrade envist i golfvet, men han formligen
kände stygnet från Käthe Stjärnes blick vid
dessa ord.
»Ah, mitt barn, mitt stackars älskade barn,»
bröt grefven ut i ruelsefull klagan; »öfvergifva
då alla henne — far, fästman, alla. .. Jag måste
genast till henne. Hon har mycket att förlåta.»
När Käthe och Kurt Stråle strax därefter voro
ensamma i rummet, reser hon sig och går fram
till den unge mannen, som ännu står orörlig på
samma ställe, utan att lyfta sin blick.
»Kurt,» säger hon i otålig ondskefull ton, »hvad
vill detta narrspel säga? Är ni då en man eller
en vettvilling, som ej vet, hvart eder mamsellkän-
slosamhet löper i väg med er. Kom ihåg, intet,
intet har jag ännu gifvit er af hvad allt ni be-
gärt, åtrått, tiggt vid mina fotter. Jag varnar er
— försök ej kompromettera mig; det skulle kan-
ske bli ni, som först föll i den striden.»
Men nu reser han sitt hufvud och med en blick
så full af afsky och harm, att till och med denna
förslagna kvinna bleknar, ropar han:
»Gå, gå bort ifrån mig — fresterska!...»
* &
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
