Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 34. 22 augusti 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1890
teckna dig både ett och annat till minnes —
ty ordet »glömma» vill du iu bannlysa ur ditt
hem. Säg, skulle det ej vara bra, om du åt
dina barn kunde spara in tre fjärdedelar af
den tid, du därvid använder? Du vet ju, huru
barnen gång på gång glänta på dörren och ropa
sitt: »Mamma! Kommer då mamma aldrig?»
Men det är ej blott din dörr, som på detta
sätt förr skulle kunna öppnas för hemmet, om
du vore stenograf; ty hur är det med din
makes? Huru mycket skrifarbete har icke
han, än för det ena, än för det andra! Tänk,
om du skulle kunna hjälpa honom, om du kunde
verkställa en afskrift, som han eljes får göra
själf, eller om du kunde låta honom diktera
ett bref för dig! Jag vet svenska kvinnor,
som på detta sätt gifvit sina makar mycket
bistånd.
Och till sist äfven ett ord om dina barn
och om deras skolarbete ! Huru ofta ser du
ej dem sitta med sina ordböcker, öfversättnin-
gar, uppsatser, anteckningar o. s. v., nedböjda
öfver skrifbordet. Bröstet är hoptryckt, så att
lungorna ej kunna göra den tjänst de borde;
pemnan jagas med onaturlig fart öfver pappe-
ret! Du ser, huru det anstränger dem, huru
deras handstil förderfvas, och huru deras ögon,
som nästan alltid hållas för nära papperet, mattas
och synförmågan försvagas. Då vet jag, att
du skulle vilja gifva mycket för att kunna
draga in på dessa tunga timmar och få rycka
ut dem från bok och penna, ut i naturen till
fria lekar eller ut i hemmet till praktiska göro-
mål. Jag vet ju, att du vill fostra friska och
starka barn åt vårt fädernesland ; hvad hade
du och de icke vunnit, om t. ex. krian kun-
nat skrifvas in på en kvart i stället för på
en timme och de öfriga tre kvarterna varit
fria! Så låt dem då lära sig stenografi, mo-
der, och kräf af samhället såsom en dess plikt,
att det skaffar dig tillfällen därtill!
*
Om du skall resa någonstädes, så brukar du
ju, där sådant är möjligt, fara på järnväg eller
ångbåt och icke gå eller ro. Om du har
sömnadsarbete för dig, brukar du ju använda
symaskinen, där ej alldeles särskilda förhållan-
den tvinga dig att sy för hand. I din fram-
tid skall helt visst ej en dag förgå utan skrif-
arbete; hvarför skulle du därtill använda den
långsamma, vanliga skriften och icke kortskrift ?
Så fråga många af dina systrar, som lärt sig
och dagligen använda Arends stenografi, genom
iidin tittgifne bror».
P. S.
Ännu en sak! Du vet, att man icke skall
uppskjuta till morgondagen, hvad man kan
göra i dag, och allraminst bör du göra det
nu, då du tänker lära dig stenografi. Ty
hvar dag som går, hvarje rad du skrifver med
vanlig skrift är en förlust af tid och krafter.
Icke som skulle du med ens kunna skrifva
stenografi obehindradt; men börjar du i dag,
så skall du kanske redan inom en månad kunna
börja taga ut af det inbesparda tidskapitalet ;
börjar du åter först i morgon, kommer bespa-
ringen åtminstone en dag senare. Och du har
då gjort en förlust, som aldrig kan ersättas,
ty den tid, som går ifrån dig, kommer mer
ej åter. dD. S.
Råd och upplysningar rörande stenografiska frå-
gor (läroböcker, plan för själfstudium, o. s. v., kunna
erhållas från Svenska stenografi’örbundet, Upsala,
Arends’ Institutet, Drottninggatan 48, Stockholm,
samt från fröken J. Westerlind, ledarinna af damer-
nas stenografiska korrespondensförening, Karduans-
makargatan 8 B, Stockholm.
412
IcLuns skollofskoloni.
Hemkomsten.
Ja, nu är den vackra sagan slut — för
denna gången. Snabba som en ljuf dröm
ha de svunnit undan, de två sommarmå-
naderna af lek och sorgfritt landtlif, och
edra unga kolonister, kära läsarinnor, ha
vändt åter till sina fattiga hem i staden,
till lexorna och skolans bänkar. Helt visst
komma dock sommarens soliga minnen att
länge sprida ett återskimmer öfver arbete
och hvardagslif.
Redan den 15 i denna månad började
terminen i hufvudstadens folkskolor, men
Iduns kolonister fingo särskildt tillstånd
att dröja öfver de två första dagarne, då
ej tidigare någon lämplig ångbåtslägenhet
gafs. Den 17 dennes om morgonen an-
träddes hemfärden med »Yäddö kanal»,
samma båt som ombesörjde utflyttningen.
Denna gång fingo barnen tillfälle att i
rikt mått vid klart dagsljus taga igen, hvad
de vid den nattliga utfärden förlorade af
vägens sällsynt härliga natur.
En hård blåst försenade emellertid ån-
garens ankomst till hufvudstaden med en
del timmar, så att den nere vid Blasieholms-
kajen talrikt församlade mängden af ifrigt
väntande föräldrar, syskon och anförvanter
först mellan kl. 1 och 2 på natten skönjde
Väddö kanals röda lanterna glimma öfver
det mörka vattnet.
Hvilket mottagande! Hvilka ifriga vift-
ningar, förr än båten ändtligeu bann land,
bärande välkomsthelsning långt innan ord
kunde bytas. Och så — när de ändtligen
voro framme, en och en omringades de i
glada grupper af de sina, som skulle trycka
de små kära händerna efter så lång skils-
messa, som riktigt skulle syna, hur solbränd
och rödkindad »mammas flicka» blifvit,
hur knubbig och stark »pappas gosse» af
den helsosamma, lifgifvande skärgårdsluften.
Ett vemodigt moment fanns det i denna
glada hemkomstscen — barnens afsked från
de vänliga koloniföreståndarinnorna, som
med sin kärleksfulla omsorg redt sig en
rymlig plats i alla dessa unga hjärtan.
Denna sista handtryckning — den var dock
afskedet från den vackra sommardrömmen,
och för ett ögonblick gled det som en lätt
skugga öfver ljusa ögon. För ett ögon-
blick — så åter med glädjerop till moders-
armarne att föras till det fattiga och dock
öfver allt annat kära hemmet!
Som ett litet minne erhöll hvart och ett
af barnen en plansch med vy af Boda, som
Red. låtit utföra. Dessutom hade vår an-
nonsör, den välkända chocoladfirman Su-
chard, genom sin hufvudagent härstädes,
konsul Rhodin, haft godheten till kolonien
skänka profver på sitt utmärkta fabrikat,
som vid hemkomsten utdelats till de små
kolonisterna, då det anlände för sent att
hinna sändas till Boda.
En slutredovisning för de insamlade
och använda medlen skola vi i Idun af-
lägga, så fort alla räkningar hunnit inkom-
ma och räkenskaperna afslutas.
Kvinnan ser djupt; mannen ser långt. Man-
nens hjärta är världen ; kvinnans värld är hjärtat.
G. Grabbe.
”Oskyldigt prat”.
Skiss ur hvardagslifvet
af F. von Biilovr.
" vUm händelsevis möter häradshöfdingens
^ fru,» sade slottskommendantens unga
hustru till sin man, »så påminn henne om re-
ceptet, som hon lofvat mig.»
Han hade redan glömt uppdraget, då han
på långt håll fick se den omtalade damens
smärta gestalt, just som hon korsade den lilla
stadens torg.
Ungdomlig och lätt i sina rörelser som han
var, sprang han efter henne för att uträtta
sitt uppdrag.
Utanför postkontoret stod just läkaren med
sin vän, den »kvicke» apotekaren.
»Ser man på bara, hur herr slottskommen-
danten löper efter vår häradshöfdings fru»,
sade apotekaren. »Det kan man kalla att ha
brådtom.»
»Jo, jo,» menade läkaren intresserad,
»den gode S. tycks äfven förstå sig på det
sköna. »
Några dagar senare mötte anföraren för
stadens sångförening samma dam i dörren till
apoteket.
»För t—n,» sade direktören, som kom för
att hemta ett medel mot förslappning i strup-
hufvudmusklerna, »jag tror minsann härads-
höfdingens fru blir vackrare dag för dag.»
»Andra tyckas också finna det,» anmärkte
apotekaren skrattande; »t. ex. vår slottskom-
mendant. »
»Slottskommendanten? Hvad säger ni?»
»Nå, än sedan?» menade apotekaren, som
inte kände sig litet road af den sedligt upp-
rörde mannens min.
Kort därpå beklagade sig slottskommen-
danten öfver en medlem af sångföreningen,
som på gatan ropat en grofkornig anmärk-
ning efter hans hustru. Händelsen diskute-
rades vid en af föreningens sammankomster.
»Det är inte mycket värdt han sätter sig
på sina höga hästar,» anmärkte direktören.
»Den, som själf tar sig friheter, borde blunda
för andras.»
»Hur så, hur så?» frågade ett dussin före-
ningsmedlemmar med en mun.
»Hur! Jag menar bara, att han ju skall
vara galen i häradshöfdingens fru.»
»Se bara,» sade några dagar därefter en
medlem af sångföreningen till en sin vän, »se
bara på den där damen i grått, det är just
hon det.»
Med kännaremin tog vännen den utpekade
damen i betraktande. »Hon ser också ut,
så att hon kan förmå en till hvilka galen-
skaper som helst,» sade han.
Några veckor senare sammanträffade läka-
ren vid järnvägsstationen med en genomre-
sande vän, en löjtnant, som låg i garnison
icke långt från staden.
Med samma tåg återkommo af en slump
på samma gång slottskommendanten och hä-
radshöfdingens fru från en utflykt till den
närbelägna storstaden.
»Där är ju långe S. vid andra gardet»
sade löjtnanten från kupéfönstret.
»Ja, visst. Han är nu bosatt här som
slottskommendant.»
»Ett riktigt piffigt utseende på hans fru.
Skulle ej ha tilltrott den kälkborgerliga män-
niskan så god smak.»
»Ni menar damen han talar med? Det
är bara hans flamma.»
Löjtnanten tryckte fast monokeln i ögon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0420.html
