Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 22 augusti 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 413
vrån. »Inte illa pâ min ära. Hvem är hon
•då?»
»Vår häradshöfdings fru. Men nog tycker
jag han kunde låta bli att göra sin kurtis
sä offentligt. Han är ett högfärdigt stycke.
.Alltjämt noli me tangere. Ja, ja. Den som
lefver får se. »
Hemkommen till sin garnison, måste löjt-
nanten berätta något nytt.
»Nå, hvad nytt utifrån, kamrat?»
»Famos skandal i H. Öppen liaison mel-
lan slottskommendanten, långe S. vid gardet,
och häradshöfdingens fru. En förbåldt söt
hexa, den lilla frun. Har på ett hår när
själf förgapat mig.»
Dagen därpå sade ryttmästaren till sin
bättre hälft: »Det gör mig verkligen ondt
om din väninna Ebba, som tagit långe S.
Karlen har ett förhållande, om hvilket redan
sparfvarne på taken börja tala.»
»0, de karlarne!» utropade ryttmästarin-
nan med fasa,
»Du känner ej det där släktet af samvets-
lösa koketter,» sade ryttmästaren till urskul-
dande af sitt kön, »en sådan varelse kan af
den lugnaste karl göra en narr. Men illa
gjordt är det i alla fall af S.»
En dag trädde fru Ebba von S., blek som
ett lik, in i sin mans rum.
»För Guds skull, barn! Hvad har händt?»
Tigande, med de blodlösa läpparne fast
sammanpressade, räckte hon honom ett till-
skrynkladt bref.
Han läste det och trodde ej sina ögon.
Det var ett bref från hans älskvärda och
alls ej excentriska svärmor, som förmanade
sin dotter att ej af falsk hederskänsla för sin
trolöse mans skull utsätta sig för människors
hån, utan i stället komma hem till modern,
tills skilsmessa åstadkommits. Slottskommen-
dantens förhållande till häradshöfdingens vac-
kra fru vore en visa i hela staden, o. s. v.
»Det är det vanvettigaste, det nedrigaste
förtal, som onda tungor någonsin uppfunnit!»
framgnisslade hennes man mellan tänderna.
Han misstog sig. De rörliga tungorna
hade ej varit »onda». Det hade endast va-
rit »oskyldigt prat».
»Hela världen säger det.» Så öfvertygande
det låter. Så matt individens vittnesmål före-
faller däremot, så matt, att den bättre under-
rättade börjar tvifla på sitt eget omdöme. —
Slottskommendanten, som aldrig ens med
en tanke varit sin hustru otrogen, måste tim-
tal tala och försvara sig, innan han kunde
öfvertyga henne, att till och med »hela värl-
den» ibland misstager sig.
En resultatlös och otillfredsställande för-
klaring följde mellan slottskommendanten och
häradshöfdingen. Hur hade det grundlösa
pratet uppstått? Ingen visste det.
Häradshöfdingens hustrus uppträdande hade
aldrig öfverskridit gränserna för konvenansens
fordringar, och aldrig hade mellan henne och
hennes man rest sig skuggorna af någon skilj-
aktighet.
Häradshöfdingen flyttade till annan ort. Men
det gick med honom som med mannen i sa-
gan om den elaka tomten; det ofattbara
spöket af detta »on dit» följde troget med.
Öfverallt hvar häradshöfdingens sköna fru vi-
sade sig, hette det snart: »Det är den och
den, om hvilken man säger det och det.»
Till och med hennes vänner och väninnor,
personer, som hon kännt nästan hela sin lifs-
tid, blefvo ej oberörda af detta prats gift. »Nå-
I DU N
gon sanning ligger väl ändå alltid till grund»,
sade somliga. »Af ingenting blir ingenting,»
sade andra. »Sådan skada, vid en kvinna,
som varit föremål för prat, häftar alltid nå-
got kvar.»
Föremålet själft led och teg. Men hon blef
människoskygg och bitter.
Lika litet som hon, förmådde slottskom-
mendanten von. S. helt och hållet skaka af
sig det giftregn, som fallit på honom. Vid
alla tillfallen trodde han sig möta anspel-
ningar, ett maliciöst leende eller ett skyggt und-
vikande. Och om han då brusade upp, gjorde
han först saken riktigt pinsam.
Hans känsliga sinne led därunder mer än
någon trodde.
På detta sätt var två rättskaffens männi-
skors sinnesfrid störd, kanske för alltid. Lätt
skjuter lättsinnets frö upp, och dess skörd är
bekymmer. Likväl visste ingen någon skuld
med sig. Man hade ju bara pratat helt
oskyldigt.
(Inom den utsatta tiden
för
Iduns stora pristäfling,
hvilken utgick den 15 dennes, inkommo ej
mindre ån 305 tåflingsskrifter. Denna höga
numerär har för Redaktionen inneburit ett
glädjande vittnesbörd om, att intressetför den
utlysta täflingen varit lifligt och allmånnt.
Om det stora följetongspriset å 500 kr.
täfla 23 skrifter. 87 uppsatser falla under
andra gruppen: kortare skisser eller berät-
telser. Fåtaligare är deltagandet i den tredje
täflingen: en uppsats i ämne, rörande kvin-
nan eller hemmet. Hår ha endast 27 tagit
upp striden. Skalderna och skaldinnorna åro
som oftast flertalet eller 98 stycken. Afför-
slagslistor till porträtt räkna vi 68. Två
»tåflingsskrifter» af ett mera »kuriöst» inne-
håll ha vi ej kunnat inrubricera under någon
af grupperna.
Redaktionens och prisnämndens mödosam-
ma och ansvarsfulla arbete med genomläsan-
det och bedömandet af allt det ingångna tar
nu omedelbart sin början, men det torde helt
visst bli af den vidlyftiga art, att vi ej ännu
kunna beståmdt förutsåga, når det kan vara
afslutadt. Att ingen möda skall sparas att,
så mycket som ställer sig förenligt med ett
samvetsgrannt afoägande, påskynda det, där-
om kunna våra ärade läsarinnor vara fullt
vissa.
Stockholm i augusti 1890.
Redaktionen.
Återskänkt.
Skiss af Mathilda Iloos.
(Slut från föreg. n:r.)
Ja, sådant kan man säga åt dem som varit
lyckliga under sitt lif — åt mödrar, som få
behålla sina små, hustrur, som icke beröfvats
sina män, åt kvinnor, hvilka icke ständigt må-
ste kämpa mot fattigdom och försakelse. Men
det var en grymhet, en orimlighet att säga det
åt henne! Allt hvad hon lidit skulle då vara
meningslöst, allt hvad hon älskat ett gäckeri!
j Om fröken Gillberg hade rätt, kunde man då
tänka sig något ömkligare, löjligare, uslare än
hennes lif? Kämpa, lida, älska, skiljas åt för
att slutligen — tillintetgöras . . .
Hon vred sina händer, gick af och an med
häftiga steg och talade halfhögt för sig själf.
Denna råge på hennes smärta, detta hemska
tvifvel midt i sorgen förvirrade och upphetsade
henne, så att hon tyckte sig nära vansinnets
gräns. Till slut orkade hon icke längre tänka.
Hon kände blott en omätlig sorg, en dof, ihå-
lig smärta. »Icke mera återse henne», mum-
lade hon ett par gånger, i det hon ånyo sjönk
ned på pallen vid Signes bädd och gömde an-
sigtet i händerna.
Efter en stunds förlopp såg hon upp ; hen-
nes blickar föllo då på bibeln, som låg på
nattduksbordet. Hon grep den häftigt och bör-
jade läsa. Darrande af ifver vände hon bla-
den och genomgick den ena efter den andra
af de heliga berättelserna. Hvar hon läste,
från hvarje sida, ja, från nästan hvarje rad,
strömmade mot henne hoppet om uppståndelse;
hon kände, att för alla dessa stora andar, hvil-
kas själsstrider skrifterna förtälja oss, hade
hoppet därom varit ett axiom, en hörnsten,
utan hvilken hela deras tros byggnad skulle
falla i spillror.
Men hon kunde ej tvinga sitt oroliga sinne
till lugn. Då och då kommo liksom fläktar
af frid susande genom hennes själ; med tårar
i ögonen upprepade hon verser ur bibeln, hvil-
ka vaggade de bittra tankarne till ro, och då
föreföll det henne, som om den gamla, sköna
föreställningen om ett återseende ånyo ville
vakna. Men hennes inre var förgiftadt; för
hvarje gång lugnet ville återkomma, tyckte hon
sig höra fröken Gillbergs ord: »det där är
fabler, ingenting annat, mycket vackra och po-
etiska, men fabler» . . .
Men hur kunde fröken Gillberg egentligen
veta, att det var fabler, hur kunde hon veta
mera än alla dessa tusende, som lefvat och
dött i tron på sanningen af Guds ord ?
Ack, fröken Gillberg hade läst så mycket
lärda böcker, varit med om så många kongres-
ser, hållit föredrag, talat med ryktbara profes-
sorer, skulle hon icke ha reda på hvad hon
sade ? Skulle hon ha yttrat sig så bestämdt,
om hon verkligen icke hade grundade skäl
därtill? Och fröken Gillberg var en god män-
niska, hon hjälpte fattiga, hon hade skaffat,
lilla Signe friplats i skolan, säkert skulle hon
ej ha velat bedröfva någon människa, om det
icke varit för att upplysa henne om sannin-
gen .. .
Frun återtog sin läsning, ännu ifrigare och
mera upprörd. Hon hade ej ro att läsa länge
på samma ställe, hon vände oupphärligt bla-
den och genomögnade raderna, liksom drifven
af en hemlig aning, att hon måste söka, ända
tills hon fann något, som skulle gifva henne
kraft att bära sorgen.
Så fick hon upp 2:dra Korintherbrefvets 15
kapitel, och hon hade icke läst mera än några
verser, förrän öfver hennes ansikte spred sig
ett annat uttryck, ett uttryck af hopp och lif,
som kom de nyss så matta och dystra ögonen
att glänsa till. Ett par gånger genomläste hon
hela kapitlet, och då hon kom till orden: »vore
icke Kristus uppstånden, så vore vår predikan
fåfäng ... så vore vi de uslaste bland männi-
skor», stannade hon och upprepade dem flere
gånger, liksom hade hon velat bränna in dem
i sitt medvetande.
Då hon för andra gången slutat kapitlet, såg
hon upp, sammanknäppte händerna öfver bibeln
och satt en lång stund med hufvudet bakåt-
lutadt och ögonen slutna, försjunken i tankar...
Ja, här fans någon, hvilken liksom hon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
