Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 22 augusti 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
414 ! DU N 1890
A
byggt hela sitt lif, hela sitt väl eller ve pä
frågan om uppståndelsen. Hade Kristus upp-
stått, dä var apostelens lif ett härligt lif, skönt
i lidandet, rikt i fattigdomen, i motsatt fall
kalilade han sig den uslaste bland människor.
Det fanns intet midt emellan, intet sådant som
fröken Grillberg talat om: »att lefva för mänsk-
ligheten, att gä upp i dess stora sak», etc.,
det fanns blott antingen — eller, — antingen
det härligaste eller det uslaste. Och hvem
var den man, som gjorde en dylik bekännelse?
Paulus, den store apostelen, han som bragte
hedningarne världens ljus, han hvars arbete på-
går ännu i dag med samma kraft som för nära
2,000 år sedan, han som uthärdat kanske mera
än någon annan dödlig, han, hvilkens snille
var lika stort som hans hjärta kärleksfullt, han,
hvilkens kraft var lika outtömlig som hans god-
het och mildhet!
Allt det som kallas själsstorhet, alla de egen-
skaper, för hvilka till och med den största
hädare måste böja sig, finnas förenade i denne
mans karaktär, och ändå kan han säga om sig
själf, att hade icke Kristus uppstått, så vore
han den uslaste bland människor.
Alldeles samma tanke, ja nästan samma ord
som hon, den stackars anspråkslösa sömmer-
skan, nyss haft! Ja, hennes obetydliga, tarf-
liga lif, det var ju intet vittnesbörd, det kunde
ju ha varit en orimlighet, en löjlighet, som
försvann i tillintetgörelsens mörker, men Paulus
— vågade någon kalla hans lif löjligt, orim-
ligt? Och ändå, om icke uppståndelsen fanns,
måste man kalla det så . . . Var det icke en
löjlighet, en ömklighet, att offra ett helt lif på
en dikt, att egna ett lysande snille, en hänfö-
rande vältalighet åt förkunnandet af en lära,
åt hvilken några århundraden därefter fröken
Gillberg och hennes likar skulle ha rätt att
skratta? Jo, så ömkligt och löjligt, att han
visserligen kunde kalla sig den uslaste bland
människor . . .
Det föreföll henne, som om plötsligen tunga
ovädersmoln skingrats och en klar, lifgifvande
sol brutit fram.
Månne icke ändå Paulus visste mera om
uppståndelsen än fröken Gillberg, och hade hon
icke större skäl att lita på hans ord än på
hennes? . . .
Hon reste sig upp med ett nästan glädje-
strålande ansikte. Hennes tvifvel föreföllo
henne i detta ögonblick ofattliga, så hade de
på några sekunder skingrats vid den flyktiga
beröringen med en mäktig, af Gud ingifven
ande.
Och i den trovisshet, som med oemotstånd-
lig makt intog det sönderkrossade tviflets plats,
blandade sig en förunderligt ljuf förnimmelse
af, att hon redan nu fått igen sitt barn.
Hon föll på knä vid bädden, tryckte sina
läppar mot den lilla flickans kind och hviskade:
»Jag skall träffa dig igen, lilla Signe! Iion
sade, att jag skulle lefva på minnet af hvad
som varit, men Gud har gifvit mig något bättre
och större : Han har gifvit mig ett visst hopp
om återseende, och med det hoppet har Han
redan nu återskänkt, hvad Han tog ifrån mig!»
1DUNS
byrå och expedition
flyttas den 27 dennes till
Hamngatan 16, 21 tr.
(midt för Kungsträdgården).
Teater och musik.
Kungl. operan gifver sin första föreställning för
säsongen fredagen den 22 dennes, då »Carmen»
uppföres med fru Edling och fröken Karlsohn samt
hrr Odmann och Edberg i hufvudpartierna.
På söndagen gifves »Leonora» med fröken Jung-
stedt i titelpartiet och hr Odmann som Fernando.
Fröken J. afreser inom kort till utlandet för sång-
studiers idkande.
Till uppförande förberedes »Oberon» med fru
Östberg som Rezia och »Lohengrin» med fru Heintz
som Elsa.
K. Dramatiska teatern öppnar spelåret torsdagen
den 21 dennes med »Galeotto». Fru Rundberg
spelar Julia, hrr Hillberg och Palme utföra Don
Manuels och Ernestos roller. På fredagen gifves
»Chamillac» och på måndag »Revisorn». Första
nyheten på spellistan torde bli ett originalstycke
af Frans Hedberg vid namn »Hårda sinnen».
Svenska teatern, som nu öfvertagits af direktör
Viktor Holmquist, den framstående och uppburne
skådespelaren, har börjat sina repetitioner. Bland
nyheter, som först komma att gifvas, märkas
»Kampen för tillvaron» af Alphonse Daudet, öfvers.
af Karl Benzon, samt »Salig Toupinel», lustspel i
tre akter af Alexander Bisson.
Herr och fru Engelbrecht hafva tagit engage-
ment vid denna teater.
Striden om hjärtan.
Ur ett kvinnolifs historia
af
Johan Nordling.
XVIII.
»Drifvande moln».
(Forts.).
t—^
ijTwT’mellertid gaf Sonjas sjukdom slutligen efter,
(jhy och hon började så småningom vakna upp
till lifvet — ett långsamt, maktlöst uppvak-
nande, såsom den första, bleka pingstliljan om
våren med nöd slår upp sitt öga midt bland snön.
En oförsiktig pust, ett andedrag, tycker man,
skall kunna släcka detta späda lif — och man
håller andan i nervös spänning.
Men den dag då läkaren vid Sonjas bädd, där
hon hvilade, lätt inslumrad i middagsljuset, som
dämpadt silade in mellan fönstrets persienner, hvi-
skande meddelade fadern och fästmannen, att all
fara kunde ansesMiäfd, då lossnade den månads-
långa, innestängda ångesten inom dem i en våld-
sam kris, och de omfamnade hvarandra, den
gamle och den unge, gråtande af glädje.
Så snart Sonja blifvit tillräckligt stark, hade
läkaren påbjudit, måste hon genast fara söderut
till Menton för att i en mildare luft fullt åter-
hernta sina krafter.
Hur gärna hade ej fadern gjort henne sällskap;
men han kunde ej — trots allt •— slita sig lös
från den kvinna, som han kallade sin hustru, och
som fängslade honom med hypnotisk makt.
Och nu taga henne med, det kunde under nu-
varande förhållanden ej komma i fråga: endast
hennes närvaro skulle ha varit tillräcklig för att
kasta Sonja tillbaka mot den död, hon nätt och
jämt undgått.
När därför det gynnsamma tillfället erbjöd sig,
att kammarherre von Puke med fru och en ung
dotter, en af Sonjas bästa väninnor, vid samma
tid begåfvo sig ned till Medelhafskusten, uppgjor-
des, att Sonja skulle åtfölja dem.
Först fram på försommaren, då hon antogs ha
ordentligt återvunnit sin friska vigör, skulle fadern,
som redan tidigare med sin hustru beramat en
resa till Paris, därifrån besöka sin dotter i Menton.
* *
Det var i april månad, den sista aftonen före
Sonjas resa.
Vädret var ljumt och solljust, snön redan borta
från marken, och trädens knoppar svällde, som
vore de färdiga att i hvarje sekund brista.
Grefvinnan Käthe hade under de senaste da-
garne till följd af en lindrigare förkylning ej en
enda stund på dygnet lemnat sin enskilda våning;
nu skulle hennes man tillbringa ett par timmar i
hennes sällskap, var det sagdt, medan Sonja och
Karl Stråle tillsammans företogo en promenad i
vagn utåt Djurgården.
Tysta sutto de vid hvarandras sida, njutande
af den väna aftonen och hvarandras närhet.
Girigt spärrade Sonja upp sina skälfvande näs-
borrar och insöp i djupa drag den friska luften,
som från Nybroviken strök fram öfver Strandga-
tan, mättad med doften af den vårfuktiga jorden,
vattnet och de nytjärade båtarne vid Skeppshol-
mens och Djurgårdens varf.
När de kommit fram till den tysta skogen bortom
Bellmansro, där solljuset stod så klart och ge-
nomskinligt mellan löfträdens nakna grenverk och
glänsande stammar, och där marken låg ångande
mossmjuk, brun, svagt skiftande i grönt likt en
matta, genomspunnen af trädens rötter, då tog
ändtligen Karl Stråle Sonjas lilla hand i sin och
bröt tystnaden.
»Min älskade», sade han; »åter och åter kom-
ma på nytt ruelsen och ångern öfver mig, att jag
någonsin ett ögonblick kunde svika dig. Ditt kära,
ädla, lilla hjärta har ju helt förlåtit mig, det har
du flere gånger bedyrat. Men ändå — det är en
fruktan inom mig, Sonja, nu då vi skola skiljas
så långt, att det dock måste finnas bara en enda
liten gnista bitterhet kvar emot mig i ditt minne.
Det förefaller mig själf omöjligt, att du skulle
helt och hållet förlåta min svaghet, så oerhörd,
så usel förefaller den mig nu själf. Och, Sonja,
den tanken, när du vore borta, att i ditt minne
af mig insmöge sig en enda droppe af förebråel-
sens vemod — den skulle vara mig outhärdlig,
olidlig. Jag tror den skulle gifva mig döden...»
Han talade långsamt, i en lågmäld, djupt upp-
rörd ton, som kom Sonjas hjärta att skälfva af
den vissa, fulla segerns glädje.
»Hur kan du tänka något sådant», svarar hon
och lutar sig tätt upp emot honom i vagnen. »Ser
du då icke, läser du icke i mitt ansikte, i mina
ögon, hör du ej af hvarje minsta mitt ord, hur
stolt, hur oändligt lycklig jag är att ha vunnit dig
åter. Det är, som om du först nu blifvit mig rätt
dyrbar, som om jag förut icke helt egde dig, ej
hade rättighet till dig, förrän jag stridt mig till
segern.»
»Sonja — ditt ädelmod förkrossar mig, när det
upprättar. »
»Ädelmod! Hvarför kallar du mig ädelmodig?
Är jag ej så svag, så ofullkomlig, så maktlös i
mig själf, att jag vill vara allt, allt genom dig!»
»Allt», upprepar han och trycker hårdt hennes
hand; »allt genom hvarandra.»
»Ja, det blir hårdt att skiljas», säger hon om
en stund. »Men en sommar är dock ej så lång
och så, så .. .»
»Så mötas vi åter för att aldrig mer gå ifrån
hvarandra. Till hösten blir du helt min. Jag har
talat med din far i dag, och han ger därtill med
glädje sitt bifall.»
En varm kyss blir hennes svar, en glödande
lång kyss, i hvilken två själar utgöto sig i hvar-
andra.
Men plötsligt tar hennes tanke en vemodig rikt-
ning. Hennes öga blir glänsande af tårar. Och
med en suck utbrister hon :
»Ack ja, den lyckligaste, den lyckligaste på jor-
den skulle jag vara, om jag nu ock egde far helt
för mig själf. Till dess jag återvunnit honom, är
min strid endast stridd till hälften ...»
:? *
I grefvinnan Stjärnes koketta lilla kabinett är
våraftonen fullkomligt utestängd. De tjocka blå
sidengardinerna förta alldeles kvällsljusets bleka
strimma; de mjuka mattorna, de stoppade, ge-
digna möblerna ge ett intryck af varm vinterom-
boning.
Och för att fullständiga detta intryck af janu-
arikväll flammar på den öppna spiselns rost en
sprakande björkvedsbrasa.
Vid hennes sida sitter Karl Stjärne. Då och då
vexlas ett ord eller par. Däremellan herrska ro-
coeopendylens knäppningar från spiselcheminéen
enväldigt öfver rummets tystnad.
Med stum beundran blickar han då under långa
minuter upp i hennes sirénlikt sköna ansikte, öf-
ver hvilket nu den fladdrande eldens reflexer breda
en egendomlig förklarande glans.
En timme hade kanske gått på detta vis, då
grefvinnans nye engelske betjänt (detta var hen-
nes sista nyck: en infödd engelsk betjänt för hen-
nes personliga räkning; grefven hade som vanligt
genast uppfyllt den, utan att ens fråga sig själf
efter motiven) stiger in och anmäler, att en dam
därute nödvändigt önskade träffa grefvinnan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
