Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 35. 29 augusti 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 423
livad tvånget beträffar, så kan man lätt för-
stå, att detsamma måste anlitas vid införandet
af vaccinationen i början af århundradet.
Ympningen var något så nytt, så främmande.
Och på landsbygden fruktade man densamma
oerhördt. Den mängd skrifter i ämnet, som
spreds, hjälpte icke mycket. Och så tillgreps
tvånget.
Men skulle det väl verkligen behöfvas ännu?
Ja, kanske just därför, att vaccinationen be-
drifves såsom sker och allmänheten sålunda af
en fruktan, som — jag tror mig ha visat det
— kan vara grundad, söker undandraga sig
densamma.
Att detta tvång ännu anses behöfligt, synes
mig just vara det bästa beviset, för att refor-
mer äro af nöden. Undanröj alla grunder för
farhågorna, och intet tvång skall mera behöfvas.
I alla händelser är detta tvång dubbelt orätt-
vist, då det med eller mot vår vilja kastar oss
in i de faror, som vaccinationen kan medföra.
Frågan om upphäfvandet af vaccinationstvånget
har också flere gånger dragits inför riksdagen,
senast af stockholmsreprcsentanten P. A. Silje-
ström, jag vill minnas 1885 eller 1886. Men
förgäfves.
Nu kan man visserligen säga, att staten
måste ha rätt att tvinga alla sina medlemmar
att iakttaga vissa, för allas gemensamma bästa
nödiga försiktighetsmått.
Men livar är gränsen för en dylik rätt?
Skulle det i våra dagar gå an att införa obli-
gatorisk ympning af rabiesgift eller kolerabacil-
ler à la Pasteur och Koch? Näppeligen. Detta
tvång är en förhatlig kvarlefva från gamla
tider, som måste bort. Men de medicinska
myndigheterna sätta sig däremot —- och så är
det »gammalt och häfdvunnet».
Ja, doktor Alrik Törnblom, hvars skrift i
ämnet jag i den första af dessa uppsatser ci-
terade, gick 1874 till och med så långt, att
han äfven ville ha obligatorisk omvaccination !
»Så länge vi fortfarande hafva nattvardstvång,
skulle vi väl äfven med utsikt till framgång
kunna stadga omvaccinationstvång!» utropar
han. Men det var 1874! Nu hafva vi icke
längre något nattvardstvång. Och jag skulle
därför vilja vända om hans ord och säga: »När
vi ha kunnat taga bort nattvardstvånget, borde
vi väl äfven kunna få bort vaccinationstvånget!»
*
Då jag nu afslutar dessa små funderingar,
ber jag att få återupprapa, hvad jag i början
yttrade: nämligen att det ingalunda varit min
mening att uppträda mot vaccinationens välsig-
nelser. Tvärtom har min afsikt varit att
fästa uppmärksamheten på nödvändigheten att
se till, det vi icke förlora dessa välsignel-
ser, genom att slentrian och ovårdsamhet få in-
nästla sig i skötseln af ett så viktigt värf.
Jag hoppas också, att ingen af Iduns för-
ståndiga läsarinnor uppfattat min mening an-
norlunda, och att de icke genom mig må ha
blifvit afskräckta från att i tid låta ympa sina
barn. Jag vill endast, att större varsamhet vid
vaccinationen måtte iakttagas och reformer in-
föras. Till dess detta skett, anser jag, att in-
gen är närmare än mödrarna till att själfva se
till, att alla försiktighetsmått vidtagas.
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
IDUN
Också ett porträttgalleri.
3
|\örja din vandring i konungens borg och
J sluta i statarens koja, börja i norr och
sluta i glödande söder, börja så långt till-
baka, som saga och sägner gå, och fortsätt
färden från tidsålder till tidsålder, och i oänd-
lig mångfald skola taflornas färger och figu-
rer vexla. Men alldeles främmande skall du
aldrig känna dig, ty ett drag är öfverallt ge-
mensamt. Det har icke kunnat och kan inte
undvikas, att »städse blifver hvarje mänsko-
hjärta mänskligt.»
Detta hjärta klappar dig till mötes i den
sista romanen; men du kan ock förnimma
dess slag, om du läser inskriften på den mos-
siga runsten, som Tove Bryde reste efter »sin
älskade Thorgunn», och i hvilken han ber
stenen att länge vittna om Brydes sorg:
»Mycket länge må dessa Brydes runstafvar
lefva!»
Sin älskade Thorgunn! Är detta runste-
narnes språk? Hade deras tid rum för så
veka känslor?
Om krig och krigiska bragder tala runste-
narna på hundratals ställen; ej sällan berätta
de om fredliga idrotter. Stundom nämnes en
kvinnas namn, cch vackert betecknande är
det, att så ofta detta sker, kan man vara
viss på, att stenen ieke talar om strid; kvin-
nonamn äro fredliga härolder. Får jag för
Iduns läsarinnor presentera några af runste-
narnes kvinnor?
Sin älskade Thorgunn ! Det var saknadens
språk; runstenarne tala ock den svärmande
kärlekens. Vekligt känslospråk tillät ej ti-
dens lynne, och mycken ordståt förbjöds af
granitens hårdhet, men hvad behöfdes också
många ord, när människohjärtats ljufvaste
känslor kunde uttryckas så kort som det skett
på Götlundastenen : »Anunds dotter är min
ro!» Med respekt för alla de vackra uttryck,
som våra skalder och författare gifvit åt kär-
lekens drömmar, något i all sin enkelhet vack-
rare, af den ljufvaste poesi mera genomandadt
än det nyss nämnda vet jag icke. Enhvar
man, som kämpat med lifvets svårigheter och
eger, egt eller drömt om maka och hem, skall
säkert för bäggedera ej veta skönare namn
än detta : min ro! Och han åtminstone skall
lätt kunna föreställa sig Anunds dotter, där
hon »sitter vid sin stickbåge», som runstenen
säger. Det är ju hans egen dröm upp i
dagen.
Och enhvar, som egt en älskad moder,
skall med lätthet’ — utan att Idun medde-
lar porträtt — kunna få en föreställning om
en annan af runstenarnes kvinnor.
Det lefde en gång under den tidigare me-
deltiden i Spånga socken i Upland en moder,
som miste sin ende son, »Anund, sin gode
son.» För hans jordiska lycka kunde hon
ej längre arbeta, men för hans själs salighet
kunde hon dock, enligt tidens föreställnings-
sätt, göra något. Och hvad hon kunde, det
gjorde hon. Hon byggde en bro så ståtlig,
att hon på minnesstenen, ställd där bredvid,
kunde stolt försäkra, att »ej skall vägmärke
bättre varda». Men hvad räckte dock detta
till, och ack, huru gärna hade hon icke ve-
lat göra oändligt mycket mera! När därför
bron var färdig och minnesstenen skulle re-
sas, lät hon på den senare ock rista denna
bön : »Gud hjälpe hans ande och själ bättre
än hon gjorde till!» Huru mången moder,
som sträfvat och arbetat, kanske intill döds,
för sina söners andliga och lekamliga väl,
bar ej bedt med denna moders bön. Eho du
är, o främling, som vandrar vägen fram,
stanna med vördnad inför stenen, rest af
Anunds moder!
Yar Thorgunn Tove Brydes maka, så har
jag nämnt fästmö, maka och moder. Till
sist må nämnas ännu en sten, på sätt och
vis den märkvärdigaste af alla här anförda,
ty denna sten omtalar möjligen en korsfara-
res namn. Jag säger möjligen, ty stenen upp-
lyser endast: »Iskirun, Hads dotter, lät ri-
sta dessa runor efter sig själf; hon vill fara
åt öster och ut till Jerusalem. » Stenen står
vid Stäket i Näs’ socken, Upland. Anträdde
Iskirun färden, då är stenen vid Staket bland
alla svenska runstenar ensam om äran att
hafva omnämnt en pilgrims Jerusalemsfärd.
Det ligger romantik öfver denna sten; det
diktar sig en hel roman omkring densamma.
Hvad var det, som med så förunderlig makt
lockade denna kvinna att sälla sig till pil-
grimernas långa tåg? Yar det ropet från
Clermont: »Gud vill det 1», eller var det läng-
tan efter någon, som dragit förut, eller drog
hon åstad för att under Palestinas palmer
och -i Heliga grafvens kyrka gråta ångerns
tårar eller bedja för någon, hennes hjärta
kär, som hon förlorat? Hade hon ej anträdt
färden, skulle hon säkert ej låtit stenen stå
kvar, då den ju endast skulle vittnat om en
tillintetgjord plan, eller skulle hon rest en ny
sten med annan inskrift. Hade hon vändt
åter från sin färd, skulle hon sannolikt gif-
vit äfven det tillkänna genom en ny sten el-
ler genom ett tillägg i inskriften på den förra.
Drog hon alltså bort, men vände aldrig åter?
Hvar och huru slutade hennes pilgrimsfärd?
Vi veta intet mera än detta: »hon vill fara
åt öster och ut till Jerusalem».
Ännu en gång: tiderna vexla, sederna
vexla, men alltid kastas människohjärtat mel-
lan glädje och sorg, mellan förtviflan och
hopp. Formerna ändras, men »historien upp-
repar sig», som man säger. Och orsaken lig-
ger i Longfellows sats:
»Städse blifver hvarje mänskohjärta mänsk-
ligt».
Björn.
byrå och expedition
äro flyttade till
Kungsträdgården
Hamngatan 16, 272 tr.
Om presentationer.
jfT/cke sannt, det förekommer ju så enkelt att
Id presentera två af ens bekanta för hvar-
1J andra? Och likväl borde man tycka mot-
satsen, om man betänker, hur sällan denna
formalitet uppfylles på ett sätt, som är ange-
nämt för de personer, den gäller. Hvarje af
konvenansen föreskrifven formalitet bör vid
personligt bruk i viss mån individualiseras.
Men detta förstår endast ett fåtal människor.
Den, som vill öfva den svåra konsten att va-
ra värd eller värdinna för sina gäster, måste
först ock främst förstå att presentera dem för
hvarandra på ett sätt, som »slår en bro»
mellan dem. Med en3 viker i så fall den
pinsamma känslan af att vara främmande
för hvarandra för känslan af det personliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0431.html
