Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 29 augusti 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424 I DUN 1890
välbefinnandet. Att endast repa upp namnen:
»Herr S. — Fru Z.» är egentligen blott en
skenpresentation; på det hela taget säger nam-
net rakt ingenting, såvida det ej är allmänt
bekanta personligheter. Naturligtvis äro båda
parterna förlägna om det första ordet; den ena
mumlar något banalt om »äran», den andra
om »nöjet». De se hvarandra för första gån-
gen — hvad skola de tala om? Hur annor-
lunda, om af den presenterande på ett skämt-
samt, humoristiskt sätt bifogas några upply-
sande anmärkningar, och hon sålunda upptar
den tråd, på hvilken konversationen sedan
kan ledigt fortsättas. De, som på detta sätt
blifvit presenterade, äro ej längre främmande
för hvarandra! Hur angenämt befrias de ej
från den obehagliga situation, som ovilkorligt
följer på den primitiva urformen af presenta-
tionen, blotta namnupprepandet. Namnupp-
repandet, ja! Det finns salongsbarbarer, som
icke en gång anse detta nödigt. Med ett
mummel, omöjligt att urskilja, fullgöra de sin
presentationsplikt. En oförlåtlig hänsynslös-
het! Tyvärr tilltager denna osed alltmera,
dels af önskan att affektera blaserad, dels af
omedveten vårdslöshet. Men hvarför skall
man foga sig däri?
H e m 1 i f.
Af Lisseg.
IV.
jllet var onsdag. Grosshandlarens hade gjort
($r ett besök i staden från sin sommarvilla.
Klockan var half tolf på förmiddagen. Fröken
Amanda hade nyss fullbordat sin toalett. Nu
stod hon med ansiktet tätt intill spegeln, jäm-
kande och ordnande den nyss friserade luggen.
Ibland slog hon ned ögonen för att åter hastigt
höja dem, åter sänktes ögonlocken stilla för
att mera långsamt och melankoliskt åter höjas.
Hvilket klädde henne bäst? Ja, det var inte
så godt att säga, bäst att följa ögonblickets
ingifvelse.
Så skulle leendet profvas. Ett litet små-
leende, så att hälften af den fina tandraden
syntes, det tog sig oförlikneligt bra ut, och då
passade den där sakta höjningen af ögonbry-
nen. Men så ett litet barnsligt, naivt, upp-
sluppet skratt, då kunde det passa att hastigt
och okonstladt blicka upp ; ja, det såg så älsk-
ligt omedvetet ut.
Men löstanden på högra sidan syntes väl
inte? Ack nej, visst inte, våra dentister äro
ju så skickliga— och så artiga sedan! Hyn? —
På den var ingenting att klaga, verkligen in-
genting alls.
Dräkten smög sig behagligt och smakfullt
till den smärta gestalten — tack vare modisten
och snörlifvet — och fotterna betäcktes af de
mest förtjusande små skor. Visst voro de mer
än vanligt trånga, de här skorna, det gjorde
bra ondt i fotterna, men det kunde nu ej hjäl-
pas, de sågo så »rysligt söta» ut, med sin
smala spets. Amanda hade observerat, att Cé-
cile Stjärnkronas fötter, som voro så utskrikna,
voro nästan större än hennes, när hon hade
de här skorna.
»Amanda lilla, pappa är inne och vill äta
frukost», hviskade modern sakta i dörren.
Amanda knyckte till litet på sig: det var så
förargligt att bli störd; men ihågkommande, att
det ej gick an att förarga pappa nu, om hon
skulle kunna få den der originella dräkten till
trädgårdsfesten om lördag, steg hon in och hel-
sade på sina föräldrar med det blidaste barns-
liga leende.
Utom föräldrarnc, grosshandlar K. och hans
fru, var äfven hennes bror kungl. sektern inne
i den eleganta matsalen.
Det var en ståtlig ung man med pince-nez’
och bruna mustacher, en stor sportsman, pris-
tagare på skridsko, skidor, bicycel m. m. »In-
genting är mera härdande och stärkande», för-
säkrade han, då husläkaren efter en noggrann
undersökning sagt honom, att han hade reuma-
tism, början till magkatarr och ryggmärgslidande.
eller när tänkte ni en förnuftig tanke? Nej,
granna kläder och nöjen och pjosk och dum-
heter upptaga all er tid, och mamma håller
med morsgrisarna, det är naturligt. Hvar det
skall ta’ vägen med vår tids ungdom, det vet
jag då sannerligen inte. Nöjen och utgifter,
förstörda magar, hopsnörda kroppar och för-
vridna hjärnor — det är alltsammans. Och pap-
pas börs den tror ni ska’ vara outtömlig. Det
måste bli ett slut på det här.»
(Forts.)
Kanske var det dock mera den sport han öf-
vade i det tysta, som blekte kinden och gaf
hans ansikte denna gubblika prägel, som är så
plågsam att se hos ungdomen.
»Kan någonting jämföras med våra härliga
nordiska viDtrar», hade han sagt, då han hac-
kande tänderna af köld och med en hvit prick
på hvardera örat samt ömkylda händer och
fötter kom in förra vintern en dag, då det
var några och tjugu graders kyla.
Nu var det dock sommar, och han stod där
i sin nya såtlgrå, åtsittande sportdräkt, som
klädde honom så väl, färdig att företaga en
fjorton dagars färd på sin nya bicycel. Visst
var den orimligt dyr förstås, men för ett så-
dant mästerverk var det ändå ett rampris.
Grosshandlaren var dyster och fåordig. Han
var ordförande i fattigvården i sitt distrikt, och
just i dag hade de haft sammanträde. Många
dystra och sorgliga saker hade afhandlats,
många djupt skakande bilder från eländets bo-
ningar hade upprullats, och den nästan öfver-
dådiga lyxen omkring honom berörde honom
pinsamt med sin bjärta kontrast.
«Ja, de här dagarne, när fattigvården har
sammanträden, äro då de värsta dagar, som
finnas», tänkte fröken Amanda. »Jag för min
del tycker då verkligen, att när vi göra så
mycket för de fattiga på alla möjliga basarer
och välgörenhetssällskap kunde vi väl slippa se
sura miner för deras skull åtminstone. Och
alla trasiga ungar som tigga af mig ger jag en
slant, det vet jag då, om jag har vexladt. Hur
skall jag nu kunna komma fram med trädgårds-
dräkten. Klockan är nära elt, Cecile väntar
bestämdt på mig hos Hellbacker, i dag får jag
lof att bjuda förstås. Asch — det där får
mamma styra med, jag blir riktigt nervös, när
pappa ser ut så där.»
»Jo, det här är trefligt», tänkte kungl. sek-
tern, »bicyceln är inte till hälften betaldt och
nya revolvern sen och cigarrerna och allt. Jag
ger sjutton alla gubbar och käringar och symam-
seller och trasiga ungar och patrask. Mamma
får skaffa mig pengar, pengar måste jag ha’,
mycket pengar — —»
»Nej jag måste gå mamma», hviskade fröken
Amanda.
»Söta lilla barn, hvad du är röd och så din
panna bränner, har du ondt i hufvudet stac-
kars liten; laga att du får litet frisk luft, gå
en litèn bit, kanske Cecile vill gå med.»
»Ja, jag får också lof att gå; Sillfverarm
väntar på mig vid ridliuret», sade sonen.
»Hvart ska’ ni gå?» frågade fadern, hastigt
uppfarande ur sina drömmar.
»Jo, Cecile Stjärkrona väntar på mig, hon
blir så rysligt lätt stött, Cecile, så jag måste
skynda mig, och så var det litet annat också. »
»Än du då Torsten?»
»Silfverarm» — började sonen.
»Pjoller och dumheter och aldrig något an-
nat ha’ ni för er», utbrast fadern uppbrusande
och mätte golfvet med stora steg. »Om jag
nâ’nsin hörde något annat än nöjen och nöjen,
som upptaga er tid och edra tankar, men al-
drig. När gjorde ni någonsin något nyttigt,
Europeiskor eller vildinnor?
edan för flere år sedan var bruket att sticka
i-
’/fl r \ hål i öronen skenbart en öfvervunnen
ståndpunkt. Det betviflades, att en för kul-
turen tillgänglig moder skulle kunna låta förleda
sig att vanställa sina barn på det endast hos vil-
dar förlåtliga sättet. Och ändå tyckas örringarne
åter komma på modet. Sålunda har man för
kort tid sedan kunnat läsa, att drottningen af
Italien gynnar dessa prydnader. A andra sidan
behöfva vi ej se oss så vidt omkring; redan i
vår kära hufvudstad finnas många Evas döttrar,
som anse bärandet af »boutons» (brillantdroppar)
såsom ovilkorligt hörande till en elegant toalett
och ej kunna skilja sig från dem, äfven med fara
att göra sig löjliga.
En borgarfru, som med sin man företog en
resa i Norge och med honom befann sig på en
förtjusande, men ödslig väg, blef plötsligt betänk-
sam och förmådde sin man att vända om, eme-
dan hon var rädd attför sina dyrbara örringars skull
öfverfallas och plundras af sjråtröfvare. Trots
denna rädsla kunde hon ändå en annan gång
ej besluta sig för att visa sig utan den farliga
prydnaden.
I Wien lär det ej vara något sällsynt, ehuru ej
i hus med anspråk på fina seder, att de feminina
nyfödda redan vid dopet visa sig prydda med ör-
ringar. Det stackars lilla kräket har knappt skå-
dat världens ljus, förrän moderns fåfänga dömer
det till smärtor.
Ofta får väl modern äfven sitt straff därför i
den lilla plågade varelsens oro och skrik.
I några utländska klosterpensioner äro de
kvinliga eleverna förbjudna att bära prydnader,
endast örringarne äro tillåtna, som om dessa
vore en nödvändig komplettering af den kvinliga
dräkten.
Och hvartill tjäna egentligen örhängena? Hvar-
ken formen eller färgen af örat förskönas genom
ringarne; det löper i stället mycket mera faran
att vanställas. Örsnibbarne uttänjas, neddragas,
ja, kunna till och med sönderslitas af de tunga
hängena. Naturligtvis tjäna ej de därigenom upp-
komna ärren att försköna örat. Och ett genom-
stunget öra är för resten ej längre helt och full-
komligt, såsom det utgick ur skaparens hand, hå-
let må för öfrigt vara anbragt så skickligt som
helst. Det har i alla fall ett hål, som genast
för att döljas fylles med guld och ädelstenar. Ett
öra, i hvilket pärlor och diamanter glittra, påmin-
ner om en ihålig tand, som trots den dyrbara
guldfyllningen, isatt af tandläkaren, icke anses som
förskönad eller som någon prydnad. Orringar
måste, såsom vildarnes näsringar, anses som ett
förgripande på naturen. Det är allas, i synner-
het äkta mäns och fäders plikt att arbeta emot
dem. De borde ej tillåta sina hustrur och dött-
rar att skatta åt en dylik smaklöshet och genom
sitt exempel förleda andra tanklösa till efterap-
ning. Den en gång så allmänt spridda tron, att
hål i öronen och bärandet af orringar skulle
kunna hindra ögonsjukdomar och inflammationer,
har väl för länge sedan måst vika för bättre
insikt.
Om kvinnorna endast ville betänka, att en sår-
nad aldrig kan pryda, och att de verkligt förstån-
diga finna detta mod minst sagdt löjligt, skulle
de helt visst frivilligt afslå från detsamma.
4^
Det är endast kvinnorna, som aldrig draga
sig tillbaka frän olyckan. Naturen har i de-
ras hjärtan nedlagt så mycken välvilja och
så mycket medlidande, att de synas vara sända
hit ned som skyddande väsen mot männens
och ödets ombytlighet. J. L. Alibert.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
