Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 36. 5 september 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 435
det är något annat och vida mer:
åt ’
Sverige, åt modern den laddning ger
den älskade son tillhaka.
Val är det llott stoftet; ty anden, stor
i gärning och verk, nu frigjord hor
i vidare verksamhctssalar;
men »stoftet», fast liflöst och kallt det
är,
från härisofne kämpen hit ofver lär
en helsning, som mäktigt talar.
fEn helsning från mannen, som utan flärd,
fastän han lewndrad var af en värld,
ej skiftade håg eller seder;
som, aldrig dårad af fåfängans smek,
fast, härdad och stark, lik den svenska ek,
llott sökte i arbetet heder.
tAck, »gnistan» af gudomen skänkes llott
åt få; det lief endast korades lott
att lagrar, som lön, få skära;
men en och livar kan dock draga sitt strå
till stacken, och kvinna, som man, kan få
sin del utaf arbetets ära.
I sanna drag, fastän i rosenskimmer,
blef Frithiofs lycka målad förr af mig ;
Men Ingborgs lycka, som jag nu förnimmer,
var den, att Frithiof icke kände dig.
Den gamla bjältetiden är förgången,
dess bilder iefva blott i diktens land;
men när du ser dem, tänk ej blott på sången :
tänk litet ock på sångaren ibland.
Mottagarinnan af detta förtjusande impromptu
var —■ såsom af säker hemulsman berättats
för nedskrifvaren af dessa rader — fröken
Louise Mornian (f. 1811, gift 1832 med major
Eberhard Rosenblad, d. 1857), en yngre syster
till den fröken Ulrika Morman, i hvars album
Tegnér tecknat:
Såg du dina drag i Seinens spegel,
såg du dem i Elbens eller Rhens?
Hur det skönas frihet och dess regel
i ditt anlet komma öfverens?
Var ej stolt, men tacka himlen, flicka,
som ditt adelsskap på pannan skref.
Som det skönas ängel må du blicka,
som det godas ängel tänk och lef!
* *
*
De ofvan nämnda Anteckningarna af Al-
bano meddelades först i Svenska Tidningar
1859, och då lästes första gången i tryck det
lilla poem, som uppgafs — och sedermera så
ofta uppgifvits — vara skaldens allra sista,
»nedskrifvet», säger Albano, »dagen före bort-
gången och tillegnadt den vid sjuksängen va-
kande, förkrossade makan». Poemet är den
allbekanta quatrain’en :
Hvad död är skönast? Ej för fosterland,
där blodet strömmar, striden larmar;
nej, döden, Anna, skönast är
i dina armar!
*
Ekrån fjärran vester i sorgetåg,
det närmas allt mera ’’Östersjöns våg,
en skatt det förcr till norden.
‘Vi återbördat ett gifvet lån:
välkommen, välkommen John Ericsson,
till Sverige, till fosterjorden!
Charlotte Lindholm.
Ur de svenska skaldernas
kvinnogalleri.
För Idun, af Birger Schölilström.
II.
Tegnérs »föremål».
e svenska kvinnor, hvilkas minnen förevi-
gats i vår store nationalskalds sånger,
finnas nämnda i de kommentarier, hvar-
med hans sonson försett den s. k. national-
upplagan af Esaias Tegnérs samlade skrifter.
Dock nämnas ej alla.
Albano-Adlersparre omtalar i sitt arbete
»Anteckningar om bortgångna samtida», att
en ung flicka under ett besök på Östrabo bad
att af skaldens egen hand få mottaga ett
exemplar af »Frithiofs saga» jämte några ord,
som tillkännagåfve, hvarifrån gåfvan kommit.
Tegnér aflägsnade sig några minuter, återkom
och lemnade den begärda boken. Däri hade
han skrifvit:
Hur ofta har man ej med rörelse läst denna
lilla dikt, bevis på, att för Tegnérs slocknande
blickar åter hägrat den under Eämens björkar
skimrande ljufva ungdomsdrömmen.
Dock . . .
Sistlidne vinter såldes å offentlig auktion i
Stockholm en mängd bref, som tillhört Albano-
Adlersparre. Däribland var ett till författaren
af »Anteckningar om bortgångna samtida» stäldt
bref från Tegnérs son, prosten Christoffer Teg-
nér. I detta bref (hvilket just nu ligger å
mitt skrifbord), dateradt Ystad och Kiellstorps
prestgård d. S1/1 1859, tackas i varma orda-
lag för den minnesteckning, som kort förut
lästs i Svenska Tidningen, men det tillägges:
»7 fall en anmärkning i förbigående skulle
tillåtas mig, är att det omtalade sista poemet,
nedskrifvet dagen före bortgången och min mo-
der tillegnadt, svårligen tillhör en så sen dato,
utan blifvit skrifvei redan under förlofnings-
tiden. »
Denna upplysning af Tegnérs son oaktadt,
upprepade Albano historien, då Anteckningarna
i slutet af 1859 utkommo i bokform; han ut-
bytte endast: »dagen före bortgången» mot:
»kort före bortgången». Ilade Tegnérs maka
ännu 1859 lefvat, kunde man förklarat Albanos
tillvägagående ur någon slags pietets-synpunkt,
nu är det oförklarligt, åtminstone för den, som
äfven i literaturhistorien vill se sanningen fram-
för allt.
*
Allra sist i den stora upplagan af Tegnérs
skaldestycken står — utan tillegnan, utan år-
tal — den psykologiskt märkliga sången »Den
döde», det hardt när hemska vittnesbördet om
den store skaldens på en gång lidelsefullaste
och sista kärleksförbindelse.
Du älskade, när jag är död en gång
ocli likafullt mitt minne och min sång
änn’ några stunder Iefva kvar i Norden,
då hör du kanske ofta nog de orden :
»I skaldens bröst sin nyckel dikten har,,
du kände honom, säg oss, bur han var;:
ty många rykten genom landet vandra,
förvirrande, motsägande hvarandra.»
Då tänker du : »jag kände honom väl,
jag läste länge i hans öppna själ,
en rörlig själ, som gjorde själf sin plåga
och slutligt nedbrann i sin egen låga.
Ombytlig, lättrörd, barnslig, misstänksam
han svärmade igenom lifvet fram.
Hans barndom såg jag ej, men mannens hjärla
förtärdes lika utaf fröjd och smärta:
nu glad som gudar i Olympens sal,
nu dyster, mörk som de fördömdas kval,
en evig yngling med en evig trånad,
en from, en öppen och likväl en grånad.
Från mången irring, som han medgaf fritt,
hans hjärta hamnade till slut vid mitt.
Jag fick hans kärlek, kunde den ej mista,
den var hans varmaste, den var hans sista,
och mannen med det vidtbekanta namn
han trifdes ändå bäst uti min famn.
Hur ofla svor han, däri innesluten,
en evig tro, af honom aldrig bruten!
I lifvet var min kärlek honom nog,
och med mitt namn på läpparna han dog.»
Så tänker du, fast du det icke säger,
och då, kan hända, detta bladet äger
för dig ett värde, som det nu ej har.
Då känner du, hvad du för honom var,
då minns du rörd de dagar, som förflutit,
då ångrar du, om du mot honom brutit.
Du, älskade, när då en gång du står
invid min graf och länge väntad vår
nedstigit, liksom nu, från himlarunden
med knopp och löf och fågelsång i lunden :
säg i ditt hjärta då ett vänligt ord
till slumraren, som ligger under jord,
ty döden själf kan ej min karlek hämma,
och hvar jag är, förnimmer jag din stämma.
Hvem var nu det föremål, till hvilken denna
bikt ställts, och när är den skrifven? Skvall-
ret har velat veta, att poemet »Den döde»
skulle varit stiilldt till den söderns dotter, som,
förflyttad från Arnos strand till Mälarens, här
så länge tjusade med sin fägring, sin älskvärd-
het oeh sina toner, och till hvilken Tegnér
skrifvit ett annat kväde. Det är emellertid
ej så.
Framför mig ligger just nu i detta ögon-
blick bevis för såväl diktens framkomstår som
dess föremål. »Den döde» är skrifven våren
1839, och den, till hvilken dikten sändes, var
en uDg kvinna af adlig börd, förenad i ett
barnlöst och, uppgifves det, ej lyckligt äkten-
skap med en tjänsteman i Småland. Efter
1839 såg Tegnér henne aldrig mer. Hon öfver-
lefde honom blott i tolf år, och det jordiska
af henne hvilar ej långt från det marmorkors,
hvarunder hennes skalds cn gång glödande och
lidande hjärta funnit svalka och ro. Hennes
namn tillhör först en kommande literatur
historia.
Amuletten.
cgj3
ISlöstsolens gyllene strålar föllo genom det öpp-
-*-/ na fönstret, vid hvilket fru Strandberg satt
och stickade.
Så ensamt det ändå är här på landet, tänkte
hon, sedan min kära systerdotter Dora gifte sig.
Jag hade aldrig trott, att jag skulle komma att
sakna henne så mycket. Det är ju endast 6 må-
nader sedan hennes bröllop stod, men mig tyckes
det vara hela sex år, och — — I samma ögon-
blick omfamnade Dora Berglöf sin moster.
»Är det möjligt? Hvarifrån kommer du? Det
har väl inte händt något ledsamt?»
»Ack nej, moster lilla,» suckade den unga frun,
»men jag längtade så rysligt mycket efter dig!
Då Herbert hade gått till sitt embetsrum, satte
jag mig på tåget, och nu är jag här för att till-
bringa dagen bos dig.»
»Det var roligt,» svarade fru Strandberg. »Ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0443.html
