Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 5 september 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436 I DU N 1890
nast skall jag ha litet elfvakaffe i ordning, och så
låtsa vi, att den gamla tiden har kommit tillbaka.»
Fru Strandberg gick till skänken för att taga
fram kaffekopparne, men hejdade sig plötsligt, då
hon såg Doras kära ansikte bada i tårar- »Hvad
är det fatt, min älskling? Hvarför gråter du? Ar
du då icke lycklig?»
»Nej, o nej, det är jag visst inte!» utbrast
Dora.
»Men hvarför det då, kära barn? Han älskade
dig och du honom, och då ni afreste på bröllops-
dagen, tycktes ni vara det lyckligaste par under
solen!»
»Jag vet nog det; men ser du, Herbert älskar
mig ej mer som förr!»
»Nå, kära du, hvems fel är det?»
»Åh, inte mitt åtminstone, det försäkrar jag,»
bedyrade den unga frun. »Ingen kan begära af
mig, att jag jämt skall vara älskvärd, ständigt
glad och tålig ! Om han ej tycker om att se mig
häftig någongång, så behöfde han väl ej säga mig
detta jämt och ständigt!»
Fru Strandberg suckade. »Ja,» sade hon, »jag
förstår. En svår pröfning skulle din kärlek be-
stått bättre, men —»
»Just det! Icke dessa dagliga, småaktiga, ener
verande förtretligheter,» inföll Doralidelsefull ! »Ack,
moster, kära moster, hvad skall jag göra?»
»Hör, snälla Dora, hvad du nyss berättat, är
ingenting nytt för mig. Då jag gifte mig med din
morbror, fick jag göra samma erfarenhet.»
»Verkligen, moster lilla?»
»Ja, bara en liten tid, sen gick det öfver.»
»Men huru bar du dig åt?» frågade Dora gråt-
mild.
»En undergörande amulett hjälpte mig.»
»En amulett?» Dora skakade misstroget sitt
lilla hufvud och såg förvånad på mostern.
»Jo, jo men,» genmälde denna, »jag eger en
dyrbar amulett, som jag ärft efter min mor.»
»Hvad kan det vara för något?»
»Nå, jag skall gärna berätta dig närmare där-
om — jag är till och med i stånd att skänka dig
samma amulett.»
Vid dessa ord löste fru Strandberg en guld-
kedja från sin hals. Den bestod af 21 guldper-
lor, hvars fina ciselering nästan var utplånad.
»Huru? Dina guldperlor?»
»Ja, detta är min amulett,» sade den gamla
damen. »Men då jag behöfde den, bar jag den
ej kring halsen utan i klädningsfickan. Så får
du göra med, på det att Herbert ej märker nå-
gonting. När så han talar häftigt till dig och du
förspörjer lust att betala med samma mynt, så
dröj ett ögonblick, och räkna först tre perlor på
din kedja — sedan må du säga hvad du vill!»
Dora skrattade krampaktigt. »Nu tror jag be-
stämdt, du gör narr af mig, älskade moster!»
»Jag talar på fullt allvar, Dora. Jag begär dock
ej att du tror mig, förr än du pröfvat min amulett. »
»Men det förekommer mig så löjligt!»
»Nå, nå, afvakta bara resultatet; men märk
noga, att du ej får yttra en stafvelse, innan du
räknat de tre perlorna — en för tron, en för hop-
pet och den tredje för kärleken. Då skall du
varsna, mitt barn, huru vredens eld slocknar in-
om dig, och att de häftiga, onda orden förblifva
outtalade.»
»Nå,» menade Dora, medan hon lät kedjan glida
mellan sina fingrar och betraktade den nästan
skyggt. »Jag skall försöka därmed, fast jag är all-
deles öfvertygad om, att det ej kommer att hjälpa
mig ett grand!»
»Och jag hoppas och tror motsatsen,» anmärkte
fru Strandberg lugnt. »Vill du nu följa mig ner
i trädgården och hjälpa mig plocka vinbär och
ärtskidor?»
Dora tillbringade resten af dagen gladt hos sin
moster, och tog afsked af henne vid skymnings-
tiden.
Herbert Berglöf hade kommit hem omkring en
halftimme före sin hustru. Med stora steg gick
han otåligt af och an i salen, tills Dora inträdde.
»Det är då allt annat än trefligt att vid hem-
komsten från dagens arbete finna våningen tom och
mörk,» anmärkte Herbert skarpt. »Hvarför nämnde
du ej för mig i morse, att du ämnade resa bort?
Jag skulle då ha tillbragt kvällen på klubben!»
Emedan jag ej är något skolbarn, som behöfver
fråga om lof till allting — ämnade Dora näsvist
svara. Men förskräckt hejdade hon sig; hon
kom ihåg amuletten, for med handen ned i fickan
och räknade så de tre perlorna — en för hoppet,
en för tron och en för kärleken. Medan hon gjorde
detta, fick hon inom sig gifva Herbert rätt, att
våningen i själfva verket såg ödslig och dyster
ut, och alt hans anmärkning däröfver var ganska
berättigad.
»Jag skall genast tända lamporna och gasen,
min vän,» sade hon, »och du har rätt, jag borde
väl ha talt om för dig, att jag så gärna ville be-
söka moster Anna en gång.»
Herberts panna ljusnade. »Ja, ja,» sade han,
»det kan väl vara enformig^ nog för dig att så
där hela långa dagen ej ha något annat sällskap
än pigan, fågeln och ditt arbete. Om du vill,
skall jag efter kvällsmaten läsa litet högt för dig.»
Nästan vidskepligt ryckte det till i den unga
makans hjärta vid denna hennes amuletts första,
glänsande seger.
Nästa morgon, då Herbert tänkte kläda sig i
hast, fattades en skjortknapp.
»Där ha vi det nu igen!» utropade han förar-
gad och kastade skjortan ifrån sig — »alltid sam-
ma vårdslöshet! Att syna mina skjortor — där-
till tycks du aldrig ha tid!»
Du behöfver väl ej genast bli grof för det —
darrade det till svar på Doras läppar. Men amu-
letten! I halfva tron om dess trollmakt grepo
hennes fingrar efter den.
»Jag skall se efter dem alla ännu i dag,» sva-
rade hon sedan något försagd. »I morgon skall
du finna samtliga skjortor i skick.»
Han skrattade: »Du vet, kära min gumma, för
oss män är en felande skjortknapp nästan det
allra svåraste tålamodsprofvet, som vi i 99 fall
bland 100 bestå illa!»
Frukoslkaffet var hvarken klart eller godt, de
hembakade mjuka kringlorna ej väl jästa. För-
tretad sköt Herbert tillbaka sin stol.
»Hvad är detta för smörja, » brusade han upp.
Dora rodnade ända upp till hårfästet. Ar det
dig ej till lags, så–––hon hann ej tänka längre,
utan räknade först sina perlor. Ja, i sanning,
kringlorna och kaffet voro mycket dåliga, ingen-
dera smakade henne själf. Lugnt sade hon : »Vår
jungfru är så litet hemma i bakning ännu. men
hon är villig, och med tiden skall det nog lyckas
bättre för henne, och om du har tid att vänta en
kvart, käre Herbert, så skall jag springa i köket
och ställa om, att du får en riktigt god kopp kaffe.»
Herbert, den häftige, men eljes älskvärde, gode
äkte mannen var strax försonad. »Nej min älsk-
ling, låt vara. Ditt ansikte skall ej för min skull
upphettas vid spisen så tidigt på morgonen. Gif
mig ett glas mjölk i stället. Pigan får väl öfva
sig och visa mera skicklighet framdeles.»
Då Herbert med en kyss tagit afsked af sin
lilla hustru för att begifva sig till kontoret, drog
Dora fram sin amulett och pressade den hårdt
mot sina läppar. »Du dyrbara klenod, du har
verkligen hjälpt mig ! Herbert älskar mig fortfa-
rande liksom jag honom! Och att jag nu är på
väg att lära styra min snabba tunga, det har jag
dig att tacka för, du dyra amulett!»
Efter en månads förlopp reste Dora återigen
till sin moster, men denna gång i Herberts säll-
skap.
»Nå, Dora,» frågade mostern, då fruntimmerna
voro ensamma i rummet en stund; »hjälpte troll-
domen?»
»O, kära moster, jag är så lycklig — och dig
så tacksam! Ack, om jag finge behålla de dyr-
bara perlorna?»
»Naturligtvis, mitt barn, fast — hvad deras
trollmakt angår–––-»
»Ack, det vet jag nog,» inföll Dora småleende
och rodnade. »De tre perlorna göra det inte, utan
att jag hejdar mig och först öfverväger, innan jag
talar. Trolldomen ligger j själfbehärskningen. Jag
var för häftig och likaså Herbert ; nu ha vi blif-
vit bättre båda två och skola försöka att aldrig
mera säga ett enda bittert ord till hvarandra.»
”Talko”.
|É)östen! Hvilken husmor känner ej till allt det
-A./ arbete, alla de omsorger hösten medför? Allt
0 skall syltas, saltas och läggas in för vintern.
På landet och i stora hushåll tager hösten hus-
moderns krafter strängt i anspråk. De kunna nog
tala om, huru det är att hafva framför sig kann-
tals med bär, hvilka skola rensas, tiotals kappar
ärter att sprita, såar med lingon, klädkorgar med
svampar, allt skall rensas och lagas, och vanligen
blir detta, åtminstone i mindre förmögna hem,
husmoderns sak. Jungfrurna hafva i de flesta
fall nog göra med de gröfre sysslorna, hvilka äf-
ven hopa sig om hösten.
Det är emellertid ingalunda roligt, isynnerhet
om man har ett lifligt lynne, att timme efter tim-
me sitta vid dessa enformiga och långtrådiga ar-
beten; men vi hafva här i Finland ett sätt att
göra dessa arbeten ej blott fortare, utan att rent af
förvandla dem till nöjen. Det .är att ställa till
»talko», d. v. s. att inbjuda ett tillräckligt antal
personer att hjälpa, och i ersättning arrangera
om någon liten förplägning. Det finnes bestämdt
ej något trefligare än att, förenade om ett gemen-
samt arbete, prata tillsammans. Där inträffa al-
drig dessa pinsamma pauser, då hvar och en sät-
ter sin hjärna på sträckbänken för att slutligen
lyckas pina fram den genialiska frasen: »vi hafva
bra vackert väder i dag». Nej, vid »talko» går
pratet lika bra som arbetet, och när så kaffepan-
nan gör sin rund, blir det riktigt festligt, och det
är med saknad man ser arbetet nalkas sitt slut.
Men må nu ingen tro, att det alltid är nödvän-
digt att bjuda främmande för att få till stånd en
»talko». Det händer ju ganska ofta, att detta ej
passar, men då det ju här är fråga om stora hus-
håll, måste man naturligtvis förutsätta att i ett
sådant hem finnas åtskilliga söner och döttrar,
och det är just dessa, som skola vara med om
»talkon»; gossar och flickor, herrar och fröknar.
Vid finare bärrensning ku,nna naturligtvis ej de
små vara med, men vid ärtspritningen kan redan
lilla femåringen sticka in ärterna i flaskorna, och
sexåringen rensar svampar och lingon som trots
någonsin en fullvuxen.
Mamma måste naturligtvis vara med och hålla
ordning på den lilla skaran, se att ingen väljer
ut de bästa svamparna, att ej allt för många är-
ter vandra i den lilla munnen, och muntra upp
med en liten saga, om tålamodet vill brista.^Nog
kan det hända, att arbetet ej blir fullt så väl
gjordt, som om mamma varit ensam om det, men
det har varit trefligare och gått dubbelt så fort.
Och månne nu det, att det gått fort och varit
trefligare, varit den enda nyttan af en sådan
»talko» ?
Nej, mammas småttingar hafva under mors egen
ledning fått lära sig arbeta, de få erfara nöjet af
att kunna göra nytta i hemmet, och detta blir för
dem en vinst för framtiden, vida större än den
kaffebelöning de nu bäst uppskatta.
M. N.
JFrån dam-världen i Paris.
Studier for Idun
af Alvar Arfwidsson.
III.
Aktriserna.
j§Tn ung och mycket intagande skådespe-
</* lerska, som en gång reste bort från
Stockholm, bad mig att då och då tillskrifva
henne litet teaternytt därifrån.
»Skall pliktskyldigast rapportera!» svarade
jag. »Men hvad?»
»Hvad?» Hon gjorde en förvånad min.
»Ni skall naturligtvis tala om kostymer, om
inkastade buketter och kransar, om engage-
menter, frisyrer, intriger och om ... ja, om
sådant där, som hör till konsten. »
— — Äfven vis-à-vis er, min läsarinna,
vill jag blott hålla mig till det, som »tillhör
konsten» — för det som »icke tillhör kon-
sten» — d. v. s. aktrisernas roller, spel och
uppfattning, tror jag hvarken att edert tåla-
mod eller Iduns spalter skulle förslå.
När ni hört ekot af »stjärnornas» triumfer
därute i världshvimlet, när ni läst om ly-
sande karr-ièrer, om rykte och glans, om be-
rusande hyllning, om lagrar och diamanter,
har kanske i ert unga, klagande hjärta in-
smugit sig en önskan, en längtan ... ut, bort
mot ett »något», som ni ej kunnat och knapt
velat förklara för er själf!
Är då »stjärnan» afundsvärd?
Jag tror det knappast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
