Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 5 september 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 IDUN 437
Ryktet och hyllningen, lagern och diaman-
terna —- det har hon nog, men också någon-
ting annat. Och det är en känsla af frä-
tande oro, en beständig fruktan att falla från
sin höjd, att publiken skall kallna och någon
annan träda på hennes plats. Ju högre man
befinner sig, desto djupare blir fallet!
Nej, känn er nöjd i er lilla vrå, fjärran
som den är från världslifvets och världsstri-
dernas tummel. Känn er lycklig vid ert
stilla och jämna dagsarbete: dess triumfer äro
mindre stormande än rampens, men de äro
också mindre efemära och de skänka mer af
sann tillfredsställelse.
* *
Efemära . . . i
Parisaren flammar lätt upp för den nya
talangen, och hans hyllning är passionerad.
I hans stad äro konstnärerna mer upp-
burna än någonstädes. Väl händer det,
att aktriserna börja sin bana långt nere; Ju-
dic föddes i ett brasserie, tror jag, och de-
buterade, liksom Agar och många andra, på
en café-chantant, och Teissandier vid Comédie
Française var före sin debut en af Bordeaux’
gatuskönheter. Men börden betyder ingen-
ting på detta område. »Stora konstnärer äro
mer än grefvar», sade grefve Adlerberg till
Ernesto Rossi, som betjänten vid en supé af
misstag hade anmält som ngrefve Rossi». »De
äro furstar och kungar; asseyez-vous, Altesse!»
Aktriserna göra emellertid sällan »-partier».
. . . Jo, jag hade så när glömt Sophie Croi-
zette, som för några år sedan — hon hade
då förfallit djupt af morfinmissbruk — äk-
tade bankiren Stern. Och de stora världs-
stjärnorna tänker jag nu ej på: Kristina
Nilsson (grefvinna Casa de Miranda), Adelina
Patti (fordom markisinna de Caux), Pauline
Lucca (baronessa von Wallhofen), Alboni
(markisinna de Pepoli), o. s. v., o. s. v.
Aktrisernas vanliga lott är att blända och
beundras, dåra och tillbedjas, försvinna —
och förgätas.
Hvem tänker nu på Falcon, »la grande
Falcon»? Och Frezzolini, en af sin tids yp-
persta sångerskor, som gammal och fattig,
för några år sedan begrofs i Paris! Och
Agar, »den andra Rachel», Corneilles och
Racines genialiska tolk, hon som en gång —•
det var i augustidagarna 1870 — från Co-
médie Françaises tiljor ljungade fram Mar-
seljäsen så, att det gick kalla kårar öfver
auditoriet •— —- ack, den stora Agar lefver
i det djupaste elände, har man sagt mig, —
man ger välgörenhetssoiréer för henne!
Parisaren har lätt att flamma upp, han
har också lätt att glömma.
$ Hs
#
Så länge »stjärnan» är uppe på horison-
ten, så länge hon är en vogue, spelar hon,
som sagdt, i Paris en större roll än någon
annanstans på jorden.
Tro för all del inte, att uttrycket en vogue
är detsamma som succès, d. v. s. en verklig
framgång, en berättigad triumf! Långt däri-
från! Man behöfver ingenting ega af »gni-
stan», ej ett uns af »den heliga elden». En
smula protektion af någon inflytelserik man,
en nyck af publiken en kväll —- och hela
världen ligger i morgon för den nyss okän-
das fötter. Hon är en vogue!
Hon blir nu firad och eftersökt, hon blir
afgudad som en tenor hos oss. I hennes
teaterloge samlas ett verkligt »hofi» af dra-
maturger, journalister och habituéer, och i
sin salong . . . om ni någon gång skulle be-
träda dess tröskel, så buga er i stoftet och
säg: »Ers majestät!», ty i sin salong ger hon
audienser, i sin salong är hon drottning.
(Forts.)
H e m 1 i f.
Af Lisseg.
(Slut från föreg. n:r.)
©’•
Mrjngherrskapet kände sig visserligen pikeradt,
men brydde sig i det hela taget inte så
särdeles mycket om, när grosshandlarn någon
gång brusade upp så där. De visste så väl,
att det ändå skalle bli, som de ville, när han
bara stormat litet först, och då var han sva-
gare för dem än någonsin. Efter ett lifligt
teckenspråk och åtskilliga hviskningar med
mamma försvunno de genom dörren, och frun
satte sig tåligt vid fönstret med sitt arbete,
afvaktande stormens aftagande.
Och snart nog satte grosshandlarn sig i
gungstolen, åt hvilken gafs stark fart, rökte,
gungade och teg, men så småningom kom gung-
stolen i jämnare och saktare takt.
»Nå, skall bordet stå så här hela dagen,
ska’ inte Lundberg duka af?», sade han slut-
ligen otåligt.
»Jo, lilla Hugo, när du vill», sade frun un-
dergifvet och med en martyrmin, som utmärkt
väl anstod en tålig, fördragsam och djupt för-
fördelad hustru, »men jag ville verkligen inte
för din egen skull kalla honom in, förrän du
lugnat dig litet. Jag vill så gärna, att våra
tjänare skola ha’ aktning för oss, söta Hugo
lilla, och inte bli vittnen till, hur hänsynslöst
du bryter ut, mot mig talar jag inte om, men
mot dina stackars oskyldiga barn. Du blir väl
inte så där häftig igen, älskade Hugo?»
Härvid såg fru K. upp, med en englamild,
tårbeslöjad blick, och handen, som höll det fina
broderiet, darrade nervöst.
»Å prata, jag är väl inte så farlig hel-
ler», brummade grosshandlarn, halft förlägen
och inte så obetydligt rädd för sin undergifna
frus nerver. »Men ser du, gumman lilla, alla
dessa uppdiktade behof — ja, just uppdiktade
söta vän, se inte så olycklig ut för det —
detta öfverflöd och misshushållande med tid
och pengar, det upprör mig i mitt innersta,
när jag jämför det med de verkliga behofven.
Tro mig, Teres, jag är lika mycket fästad vid
barnen som du, men pengarna räcka sanner-
ligen inte till detta öfverdådiga lif, inkomster
och utgifter gå ’ inte ihop på det här sättet,
det försäkrar jag dig, min lilla vän.»
Under hela detta förståndiga tal såg frun
ännu lika tålig och undergifven ut, men de fina
händerna kunde ej längre hålla broderiet, där-
för jade hon det ifrån sig, och händerna för-
des hastigt till hjärtat. Hon hade lofvat löjtnant
Z. att komma på denna fest, och han hade
sagt att — — ja, det var detsamma, hvad
han sagt, men hon måste dit, till hvarje pris
måste hon dit.
»Det är nog, Hugo lilla», sade hon slutligen
och kämpade mot de frambrytande snyftnin-
garna, »du har så rätt, så grufligt rätt, nu
som alltid. Men det som våra barn gladt sig
åt nu ett helt år, det måste de försaka. Ack,
du har så rätt älskade Hugo, de måste försaka
denna glädje, jag inser det så väl, men blif ej
ond, söta vän, jag kan ej hjälpa, att det kostar
på mig. Stackars barn, man är ej ung mer
än en gång i lifvet!» De hysteriska snyftnin-
garna tilltogo allt mer. »O, mitt bröst, o,
mitt hufvud, dropparne Hugo, dropparne, o,
jag tror, att jag kväfs. —»
Grosshandlarn bar in sin fru och lade henne
på sängkammarsoffan, baddade hennes tinningar
med eau de cologne, gaf henne droppar, smekte
och pysslade om med henne.
»Se så, söta vännen lilla, så ja, är det lite
bättre nu, tror jag, ligg nu stilla, så kanske
du får somna en smula. Stackars liten vän,
lite mera eau de cologne kanske? Jaså inte
det. Ett glas vin kanske. Det var duktigt.
Nu blir du snart kry igen. Hur var det nu
med barnen, sa’ du, jag vet ju inte, hvad det
var fråga om, hm —»
»Ack, tala inte om det, söta Hugo, det var
fråga om trädgårdsfesten hos — toaletterna för
Amanda och mig kunde inte få vara alltför
tarfliga, det har du inte råd till, vi tala inte
om det mer —» En lätt snyftning.
»Visst för katten ska’ ni vara med och väl
klädda till på köpet; men hvad var det med
Torsten då?»
»Jo du vet den där bicycelfärden han hade
lof att få göra under sin semester, men den
måste han naturligtvis alldeles slå ur hågen.:
»Jag skall se till, hvad jag kan göra, lilla
Teres. Är du bättre nu, eller skall jag ringa
på Jeanett?»
»Nej för all del gör inte det. Ska’ du gå
nu, stackars min lilla gubbe, som måste dragas
med en sådan klen, nervös, tröttsam hustru,
som jag är, du är väl inte ledsen på mig nu?»
»Så hon pratar, lilla gumman; ge mig nu
en kyss och var kry, när jag kommer igen.»
Grosshandlarn tog sin hatt och gick. En
tung suck, nästan ett stönande, lättade det be-
klämda bröstet, när han kom ut. Kassorna,
som han hade om hand, voro rika; om han
lånade en tiotusen eller så, gjorde ju ingenting,
det skulle nog inte märkas, och naturligtvis
skulle han betala igen dem, när det blef bättre
tider. Att taga ett ordentligt lån nu igen gick
inte an, det kunde rubba hans affärsställning.
Amanda fick sin förtjusande trädgårdsdräkt,
och modern såg nästan lika bra ut, så tyckte
åtminstone löjtnant Z. Hon såg så blid och
älskligt kvinlig ut i sin dyrbara toalett. Kungl.
sektern gjorde sin bicycelfärd med späckad
börs, och grosshandlarn tänkte i slö förtviflan :
»Det går så länge det går!»
Teater och musik.
De kungl. teatrarna hafva sedan säsongens bör-
jan haft att uppvisa en synnerligen rikhaltig reper-
toar — detta naturligtvis med särskild hänsyn till
den mängd resande, som vid denna tidpunkt gästa
hufvudstaden, och hvilka gifvetvis under sin längre
eller kortare vistelse härstädes önska se så många
stycken som möjligt. De båda teaterdirektionerna
hafva ock som sagdt ej lemnat någon möda ospard
för att tillmötesgå äfven långt gående fordringar
härutinnan. För dem af Iduns läsarinnor, som
ämna sig upp till Stockholm och vilja njuta af
dessa ädla nöjen, är tillfället just nu lämpligt.
Den döda säsongen är nu slut, lif och rörelse äro
åter rådande, och hufvudstaden står i sin skönaste
sensommarskrud.
De till månadens första nummer starkt tillström-
mande annonserna ha i dag allt för mycket
inkräktat på textutrymmet, men skola vi snarast
ge våra läsarinnor full godtgörelse. Den nu
pågående följetongen, som för dagen måst
utelemnas, kommer att afslutas inom 2, högst
3 nummer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
