Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 12 september 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
448 IDUN 1890
samhet och ett lefvande intresse följa sina
barns beteende sä under studier och syssel-
sättningar, som under lekar och tidsfördrif.
Sällan, om någonsin, lyckas man under de första
tio eller femton åren komma till någon be-
stämd slutsats angående ett barns verkliga
fallenhet, men genom deltagande i deras stu-
dier, förhörandet af hemlexör, föresättandet af
olika slags sysselsättningar, synnerligast under
loftiderna, besök i skolan och samrädande med
lärare eller lärarinnor uppsnappar man efter-
hand vissa grunddrag till bilden af den mog-
nare ungdomen, elementerna till dess blifvande
karaktär, håg och duglighet. Lekar och för-
ströelser lemna stundom vissa antydningar,
dem man dock måste mottaga med försiktighet,
ty barnets håg leker på mångahanda, vare sig
af nyfikenhet eller begär efter ombyte. Sär-
skildt torde detta gälla om musiken, med af-
seende hvarå man så gärna vill tro hvad man
önskar. Men barnets frivilliga klinkande på
ett piano betyder oftast icke vidare än hvarje
annan lek, och, om verkligt gehör och musik-
sinne saknas, skall en ordnad undervisning
snart komma lusten att förgå. Medelmåtta
vid utöfningen af de sköna konsterna är dess-
utom otacksammare än vid hvarje annan och
lemnar föga utsikt till bergning för framtiden.
Någon ledning för uppspårande af naturan-
lag kan stundom vinnas genom efterforskning
inom släkten, där vissa fallenheter icke sällan
gå i arf, om ej från föräldrar, så från förför-
äldrar eller Here led tillbaka. Slumrande
anlag kunna äfven väckas genom efterapning
af föräldrars exempel eller trägnare sysselsätt-
ningar inom hemmet samt utanför detsamma
genom tätare besök på muséer, samlingar, fa-
briker, verkstäder o. s. v., genom hvarjehanda
slöjd- och andra arbeten under loftiderna och,
därest hågen synes luta åt det praktiska, ge-
nom bevistandet af tekniska skolor, där så
många öfningar gifvas att välja på. Under
tiden må man misstro alla tillfälliga ansatser,
huru blixtrande de än må synas, och endast
fästa sig vid de sysselsättningar ungdomen vid
alla lägliga tillfällen helst föredrager. Har
man sålunda på ett eller annat sätt uppspå-
rat något bestämdt anlag, så bör man ej tveka
att uppmuntra och understödja dess utveckling,
så långt helsa och krafter det medgifva, ty
det stannar då icke vid den vanliga medel-
måttan och lönar sig därefter med tiden.
Lyckligtvis ha på senare tider äfven för
kvinnor så många olika utvägar till syssel-
sättning och bergning öppnats, att valet blif-
vit friare än någonsin och användning finnes
för de mest olikartade anlag. Till och med
konsten att sköta ett hushåll och vårda ett
hem, något som i viss mån borde tillhöra dem
alla, har genom krafternas fördelning blifvit
en specialitet, hvars grundliga inlärande och
tidsenliga bedrifvande numera förmår bereda
större fördelar än förr. Man klagar blott —
och i visst hänseende ej utan skäl — öfver
den svåra konkurrens, som alltmer uppstår ge-
nom kvinnornas ingripande i männens yrken
och befattningar, men denna konkurrens lär,
såsom grundad på både teoretiska och prak-
tiska skäl, ej tills vidare kunna upphäfvas.
Den beror i förra fallet på det erkännande,
som en stigande upplysning gifvit åt kvinnans
rättigheter såsom människa, ett erkännande af
hennes lika beskaffade själsförmögenheter och
möjlighet till dessas utveckling. I senare
fallet framstår det faktiska förhållandet af
kvinnornas öfverlägsenhet i antal öfver män-
nen — i Sverige finnas 100,000 kvinnor mer
än män — såsom en bjudande nödvändighet
att bereda underhåll åt alla dessa, som ej ha
utsikt till giftermål, så att de ej behöfva lig-
ga släktingar eller bekanta till last. Då fram-
stående förmågor finnas såväl bland kvinnor
som bland män, måste samhället och staten
för uppnåendet af sina ändamål söka begagna
sig af de bästa krafterna, de må tillhöra hvil-
ketdera könet som helst. Ytterligare tillkom-
ma de viktiga faktorerna af kvinnnans plikt-
trohet, redbarhet och uthållighet, måttlighet
och ringare anspråk, som sätta henne i stånd
att berga sig med mindre löneförmåner. Denna
konkurrens är rättmätig och kan ej undvikas,
men däremot reservera vi oss mot den sam-
vetslösa och förderfliga konkurrens, som bedrif-
ves af personer i betryggad ekonomisk ställ-
ning, hvilka ej akta för rof att, för blotta
erhållandet af någon sysselsättning och utan
afseende på ersättning, genom inflytelserika
relationer tillegna sig befattningar och upp-
drag, till förfång för lika berättigade, men o-
bemedlade medsökande och till nedprejande af
arbetslönerna. Vilja männen häfda sin öf-
verlägsenhet och bibehålla sitt förut häfd-
vunna öfvertag, så kan det hädanefter endast
ske genom öfverlägsenhet i insikter och skick-
lighet, plus ett uppförande i öfrigt, som be-
rättigar till afgjordt företräde framför kvin-
norna. -
Med dessa anmärkningar afsluta vi denna
lilla uppsats, som ingalunda afsett att på ett
uttömmande sätt behandla det föresatta ämnet,
utan att blott fästa uppmärksamheten på vissa
synpunkter och faktiska förhållanden.
Ilz.
Gråa hår.
Skiss för Idun af Elin Ameeti.
§
ulie hade nyss slutat sina morgonbestyr
och satt nu framför spegeln i sängkam-
maren, sysselsatt med att kamma sitt långa,
tjocka hår.
Det var förskräckligt, hvad detta hår på det
senaste året hastigt grånat! Hon fick emel-
lanåt bestryka det lätt med pomada, för att
de grå strimmorna ej skulle synas så mycket.
Men idag ville det rakt inte gå. Det var som
ett helt fält af försilfrade trådar bland det
svarta ; det stack upproriskt fram vid tinningar-
ne, i nacken, bakom de små, vackra öronen.
Yar det verkligen ett tecken till, att hon
passerat gränsen, att hon lemnat ungdomen
och stod på medelålderns tröskel? Hon be-
traktade noga sitt ansikte. Det var ett af
dessa ansikten, hvarken vackra eller fula, men
som bibehålla sig bra ända in i ålderdomen.
Det var inte heller lätt att gissa sig till dess
ålder — om inte de grå håren varit. Eljes
kunde det lika väl tillhört en kvinna på tjugu-
fem som trettiofem. Och Julie var trettiotvå.
Hon kunde således, om hon gift sig vid sex-
ton eller sjutton år, haft en dotter, som snart
varit vuxen. Det var väl häruti egentliga be-
viset på hennes ålder låg, icke i utseendet eller
i sinnet. Medan hon dansat och förblifvit ung,
hade dock en ny generation vuxit upp, hvil-
ken om ett par år skulle träda ut i lifvet med
fordran på, att de äldre skulle draga sig till-
baka och lemna platsen åt de yngre.
Hon hade aldrig kännt det så tydligt som
i dag på morgonen, aldrig tänkt sig så in i
det som under den föregående natten. Ty
hon hade haft en sömnlös natt efter balen i
går.
Som vanligt hade hon dansat, pratat och |
haft så roligt som någon ung flicka, ja, hon
hade icke tänkt annat än att hon var ung,
och det såg ej häller ut, som hade andra tänkt
annorlunda. Den vackra baldräkten af rödt
sidensars hade klädt henne väl och tillika med
dansen bidragit att ge hennes matt-bleka hy
en högre färg. Håret hade varit konstnärligt
ordnadt af frisörens hand, och hennes mörka
ögon hade strålat som två stjärnor af lust och
glädje.
Det var i går. Men i dag såg allting an-
norlunda ut, hon själf också. Hyn var färg-
lös, ögonen matta, håret — o, så grått! Hon
önskade, att hon hade kunnat dö under natten
med minnet af den aftonen som den lyckliga-
ste i sitt lif; dö med ungdomseld i blicken,
med lefnadslust i hjärtat och med hela sin
varelse fylld af den stora kärlek, som svept in
henne liksom i ett haf af lycka. Att få dö,
sedan hon för första och sista gängen i sitt
lif kännt, hur hon kunde älska, dö, begråten
och själf älskad —- och icke vänta på att bli
gammal och glömd.
Det hade kommit så sent till henne och
aldrig förr. Det hade därför verkat desto
mäktigare, så att hon nästan svindlade och
tyckte sig ej kiinna bära det. Och nu dagen
därefter måste hon bära mera än det, hon må-
ste försaka. Det hade morgonens sista tim-
mar fört med sig, sedan hon de första tim-
marne efter hemkomsten från balen frossat af
en framtidslång lycka.
Ran skulle komma i dag fram på förmid-
dagen, men det skulle ej bli så, som hon,
som de båda först tänkt sig. Hon skulle icke
jublande flyga honom till mötes, icke slutas i
hans kraftiga armar och höra honom om och
om igen säga, att han älskade henne. Detta
var endast för de unga — och hon var ju i
lifvets höst!
I lifvets höst, med alla pulsar slående af
längtan, med själen törstande efter lifvets lycka!
Och just han var hennes lycka och ingenting
annat. Så ungdomsfrisk och varm med sina
tjugusex år, så manlig och ändå så drömman-
de vek. Det hade varit som att läsa i en
tjusande bok sida för sida, att se, hur han
utvecklat sig och älskat — älskat henne. Han
visste nog, att hon var äldre, men det betyd-
de ingenting för honom — eller hade han glömt
det?
Och så hade hon i går med glödande kin-
der och klappande hjärta lofvat att bli hans
hustru, och i dag skulle hon taga tillbaka sitt
löfte, därför att hon inte kunde uthärda att bli
gammal och glömd.
Det ringde på tamburdörren, och hon spratt
häftigt till. Jungfrun kom strax därefter in
och anmälde, att herr Berner önskade tala med
henne.
»Jag kommer — kommer stray», svarade
hon klanglöst och såg ut, som hade hon varit
nära att svimma.
Eör honom, som väntade där ute, föreföll
denna kvart af väntan som en evighet på brän-
nande kol; för henne, som kämpade där inne,
var den som några korta minuter, och när hon
slutligen stod framför honom i förmaket, visste
hon ej, hur hon ämnade säga det.
Hans unga friska ansikte rodnade af glädje,
och han sträckte båda armarne mot henne.
»Julie!»
Hon såg på honom, och hans armar sjönko
ned, och han upprepade förskräckt:
»Julie!»
Hon stödde sig mot den höga ryggen af en
länstol. Hon försökte göra sin röst stadig, när
hon sade :
Hvad skall ni tänka om mig, när ni får
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
