Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 12 september 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 449
höra, att jag i dag tar tillbaka det ord, jag i
går gaf er?»
Han såg frågande på henne, som hade han
ej förstått.
»Jag menar», fortfor hon litet otåligt, »att
jag kan inte bli er hustru. »
Han bleknade och ryckte till som för ett
slag, men det veka i hans ansikte hårdnade,
och han var endast manlig bestämdhet, när han
svarade:
»Så handlar ingen hederlig kvinna mot en
hederlig man — ni måste förklara edra ord för
mig och sedan — taga dem tillbaka.»
Hon gled ner i länstolen.
»Så skall jag försöka förklara det», sade
hon med en trött suck. »Sätt er, och hör på
mig. »
Han gjorde, som hon bad, och afvaktade med
en misstogen min hennes vidare meddelande.
Hon höll sina händer hårdt sammanknutna i
knät och såg på dem, ej på honom.
»Vet ni, hur gammal jag är?»
»Ungefär lika gammal som jag», svarade
han raskt, förvånad öfver denna inledning.
»Nej, Axel, jag är trettiotvå, snart trettiotre
—• ni nyss tjugusex.»
Han såg pä henne, och nu när hon sagt
det, fann han, att hon i dag såg betydligt äl-
dre ut än förr, helt annorlunda än på gårda-
gens bal. Han såg små fina rynkor i pannan
och vid munnen, såg att hyn var gråblek och
håret, nej, hvad det var gråstrimmigt! Han
sade sig själf, att det betydde ingenting, och
han ville ej erkänna, att hans känslor fått lik-
som en sval dusch öfver sig vid dessa upp-
täckter. Han hade älskat henne i går, där
hon så glad och ungdomsfrisk, så strålande
och varm låtit honom föra sig i dansen —
han hade under natten och morgonen icke tänkt
på annat än att återse henne — likadan, en-
dast mera kvinligt ljuf och öm, då de skulle
träffas ensamma. Han hade älskat henne —
ånej, ånej, han gjorde det ännu — han kunde
inte släppa henne, sedan hon lofvat att bli
hans.
Utan att se på honom, hade hon förstått,
hvad som fyllt hans tankar under de par mi-
nuter han suttit tyst, och ett bittert leende
krusade hennes fint formade läppar.
»Hvad gör det, Julie», sade han häftigt;
»inte är det något skäl att taga tillbaka edra
ord —- om ni verkligen älskar mig.»
»Det är skäl tillräckligt – nu gör det kan-
ske ingenting — inte så mycket, men om nå-
gra år — när en kvinna börjat åldras, går det
så förfärligt fort, och man kan inte, kan inte
hålla kvar sin ungdom, inte om man offrade
allt därför!»
Det kom som ett rop af smärta, och det
gjorde honom ondt om henne.
»För mig skall ni alltid bli den enda, den
älskade —- frukta inte för det! Om ert hår
i morgon vore hvitt som snö, ert ansikte ryn-
kadt, er gestalt böjd — ni vore ju ändå alltid
densamma till själ och hjärta. Ni har så myc-
ket, som kan fängsla en man och — hålla
honom kvar.»
Hon skakade sorgset sitt hufvud.
»Ni tänker så nu, och nu skulle det gå —-
men inte alltid. En annan dag -— kanske
snart nog, skulle ni ändå finna mig för gam-
mal — det vore så förfärligt att inte längre
vara älskad, att bli glömd — jag kunde inte
uthärda det — bättre då skiljas i dag — med
minnet af hvad vi båda i dag kände.»
Några tårar trängde sig fram under hennes
sänkta ögonlock och rullade ner på kinden.
Han var nu idel vekhet, vek som en kvinna.
Han tänkte mera på henne, som led, än på sig
själf. Han strök henne sakta öfver håret, och
hans röst hade det ömmaste tonfall, när han
sade:
»Å, om du bara ville tro — tro, att jag
älskar dina trettiotvå är, din mognade kvinlig-
het vida mer än en sextonårings friska skön-
het. De grå strimmorna i ditt hår — ja, jag
ser dem, och jag älskar också dem - därför
att jag älskar allt, som är din personlighet.
Jag känner det så visst, som jag lefver, att jag
är din lycka liksom du är min, och att vi två
höra tillsammans. Var inte så hård mot mig
— och dig.»
Han föll på knä, och med en barnslig åt-
börd lade han sitt hufvud i hennes kä. Hon
lyfte redan sina händer för att trjvka det ljus-
lockiga hufvudet till sitt bröst och hölja det
med kyssar. Han var så god, så vek — hvad
som än hände, om hon blefve hans hustru,
skulle han alltid, alltid vara god mot henne.
Å, om hon skulle våga det —■ kanske skulle
hon inte lefva så länge, att hon kunde hinna
bli glömd, kanske inte åldras fort, kanske ....
Hon längtade att få säga det bindande or-
det, att se glädjen lysa till i hans blå ögon,
klara som en flickas, och hon längtade först
och sist att fånga sin lycka till hvad efter-
kraf som helst. Hennes läppar öppnade sig
redan, hennes hand höjde sig ånyo för att
sjunka ner på hans hufvud. Men då sköt hon
hastigt stolen tillbaka, vidrörde honom omildt
och sade skarpt:
»Stig upp — det tjänar till ingenting —
jag kan det inte.»
Han reste sig och stod framför henne, blek
och allvarlig.
»Säg då med ens sanningen, att ni inte äl-
skar mig, att ni endast lekt med mig!»
»Lekt? Nej, inte det; men det är nog så,
att jag kanske inte förstår mig på att älska
— kärleken tillhör ju ungdomen — en kvinna
i lifvets höst är antingen redan utbrunnen —
ett värdelöst ting — eller har hon aldrig äl-
skat och står som novis vid några och trettio
år — en löjlig, skrattretande företeelse —-
lika löjligt, som skulle jag på balen i går
klädt mig i hvit lenon och fläta utåt ryggen.»
Hon skrattade, lågt och nervöst, och däref-
ter lutade hon ansiktet mot stolskarmen och
snyftade.
Han stod villrådig. Hvad mera skulle han
säga eller göra — hon skulle ändå ej låta öf-
vertala sig.
»Vill ni då, att jag skall gå — utan något
hopp att ni skall ändra er?»
»Ja», svarade hon och lyfte upp sitt huf-
vud, »det är inte värdt att tala mera därom.
Ni skall snart inse, att jag i dag handlade
rätt, och att det i går var ett misstag.»
»Får jag inte se er ibland?»
»Inte nu under den närmaste tiden — vi
ha väl ändå hållit en smula af hvarandra —
det är ej värdt att rifva upp såren genom åter-
seende.»
»Ni kommer inte på balen i öfvermorgon
— eller skall jag uteblifva?»
»Hur kan ni tro! Ånej, jag har dansat ut
— i går dansade jag bort min ungdom —
i dag har jag med ens blifvit en gammal kvin-
na. På baler träffas vi aldrig mera, Axel,
men kom en dag tillbaka hit till mitt hem —
det gör ingenting, om ni har med er någon
annan — den som i mitt ställe skall bli er
lycka — bara inte alltför snart».........
»Kanske blir det jag, som först får nöjet
gratulera er», svarade han hetsigt. Men mot
hans vilja skymtade dock i detsamma för hans
inre syn, liksom i en vision, en sjuttonåring
från balen i går — han visste ej, hvarifrån
med ens den tanken dök upp hos honom —
så obestämd, så blixtsnabb; men han såg hen-
ne i en sekund, så täck och frisk och blond
med rosig hy och barnslig oskuld i blicken
stå där bredvid honom. Det var ingen läng-
tan ännu, som efter denna, som i dag stötte
honom bort, ingen framtidsdröm, intet hopp,
ingen bäfvan — endast en sväfvande aning,
född af Julies löst framkastade ord.
Julie skakade sorgset leende sitt hufvud.
ȁnej, inte till det, men ni skall, hoppas
jag, få gratulera mig till att bära mina grå hår
med heder!»
Det var ett försök att skämta, men det slog
illa ut, och tonen blef i stället skärande bit-
ter.
Nu, när han stod färdig att gå, ångrade hon,
hvad hon gjort. Allt inom henne som män-
niska och kvinna ropade att få sitt kraf på
lycka tillfredsstäldt, och hon tyckte till och
med, att det var dumhet, vansinne att själf
kasta det ifrån sig. Och hon sade sig själf
det, som alla kvinnor, hvilka älskat, sagt före
henne och skola säga efter henne, att ingen
annan i världen kunde älska honom så som
just hon. Hade han nu sagt något —- eller
bara trotsat henne och helt enkelt slagit ar-
marne om henne — hon skulle gifvit vika och
låtit sig tagas med storm. Men han räckte
henne endast sin hand, litet stelt, fast med
återhållen rörelse och sade:
»Så farväl, Julie! Eller till härnäst — för
den dagen kommer ändå förr eller senare.»
»Ja, farväl — till härnäst.»
Hon besvarade icke hans handtryckning, utan
hennes hand gled kall och stel ur hans.
Men när dörren hade tillslutit sig efter ho-
nom och hon var ensam, gömde hon ansiktet
i händerna och, glömmande sina grå hår, grät
hon så, som en ung flicka begråter »in första
kärleks rosiga dröm.
Jungfrun af Orleans - en lycklig
äkta maka.
En legend i kritikens ljus.
T
år kritiska tid är icke synnerligen nådig mot
de vackra legenderna i historien. Oom-
bedd tränger forskaren med sin vetenskaps
fackla fram genom aflägset dunkla lidehvarf, han
pröfvar och väger urkunder och samtidas vitnes-
mål, han anställer formliga korsförhör; och ur
sagans vackra skal vecklas så ofta ut en obetyd-
lig, stackars liten kärna af verkligt äkta historiskt
faktum.
Så har för den moderna forskningen den allbe-
kanta Tell-myten fått stryka på foten. Nu är
turen kommen till Jungfrun af Orleans.
En fransk förfatlare, Ernest Lessigne, har nyli-
gen utgifvit en bok, som i hans hemland väckt
det störta uppseende, och i hvilken visserligen
den ryktbara kvinnans tillvaro ej bestrides, men
där hon helt och hållet frånkännes den ledande
roll, hon skulle ha spelat vid engelsmännens för-
drifvande ur Frankrike, och reduceras till ett un-
derordnadt verktyg, beröfvad till och med den
martyrkrona, som den förmenta döden på bålet
förlänat henne.
Den särskildt lysande hjältedat, hvilken upp-
gifves som hennes — undsättandet af det beläg-
rade Orleans, det sydliga Frankrikes nyckel, dit
engelsmännen så småningom framträngt, förtages
henne bestämdt af Lessigne. Staden var väl be-
fäst med åttio kanoner, engelsmännen få till an-
talet, och vid just denna tid hade det lyckats
Karl VII:s regering att åstadkomma splittring i det
förbund mellan England och hertigen af Burgund,
af hvilket det förras makt i Frankrike var be-
roende.
Med denna tidpunkt sammanfaller visserligen
Johannas första uppträdande vid Karls hof i Chi-
non. Hennes rykte som gudaingifven sierska var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
