Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 37. 12 september 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890
I DU N
450
redan utbredt bland befolkningen, och politiken
förmådde konungen att nyttja henne som ett an-
vändbart verktyg ; men visst är, att regeringen i
henne endast såg en obetydlig, i kroppslig utveck-
ling efterblifven, nervöst öfverspänd och b.i halln-
cinationer anfäktad kvinna och ej nagon profe-
tissa, åt hvilken man kunde öfverlemna ledningen
af de krigiska operationerna.
När Johanna sedermera i maj 1430 vid Compiegne
föll i burgundernas våld, var det dock visst icke
engelsmännen, utan det franska presterskapet,
företrädt af universitetet i Paris, som tilltvang
sig hennes utlemnande för en lösepenning af 10000
francs och ställde henne till rätta för affall fran
den rätta tron och kätteri inför ett presterligt tri-
bunal. Och under det hittills gällande framställ-
ningar påstått, att engelsmännen, på själfva dagen
för de franska andliges dom, utan dom och ran-
sakning lefvande brände henne, förklarar Lessigne,
att hon visserligen hölls fången, men att hon se-
dermera undkom och — gifte sig!
Till stöd härför anföres ett gammalt dokument,
i hvilket »vi Robert des Armoises, riddare, herre
till Tichiemont och Johanna du Lys, jungfru af
Frankrike, gemål till besagde Tichiemont» göra
ett med sigill och namnunderskrifter samt vittnes
namn bestyrkt förordnande. Johannas familj hade
redan 1429 af konungen erhållit rätt att bära
namnet »du Lys».
Och för att än ytterligare stödja, att denna dam
des Armoises verkligen är identisk med jungfrun
af Orleans, citerar Lessigne flere skilda urkun-
der, af hvilka Johannas återkomst till Orleans,
hennes återförening med sina bröder och sin mor,
hennes mottagande och de henne förärade skän-
kerna framgå. Af ett senare dokument af ar 1443
synes, att Johanna då ej längre vistaaes i Frank-
rike __ hennes dagar ändades i privatlifvets dunkel.
Vi ha trott, att det skulle kunna intressera
Iduns läsarinnor att förnimma,_ hur den ryktbara
Jeanne d’Arc-legenden tett sig i kritikens ljus, och
ha därför gjort denna korta resumé af herr Les-
signes bok, hvilken, som sagdt, nu som bäst gör
ett ofantligt uppseende i Frankrike.
Också en art af välgörenhet.
Herr Redaktör!
Om Eder tidnings utrymme det medgifver,
om Ni själf ic-ke är en allt för obarmhertig
kritiker, och om Er publik icke bekajas af det
falska pryderi, som försmår allt, som i ringaste
mån vidrör ömtåligare ämnen, ja, då skulle jag
gärna vilja framställa några spörsmål och göra
åtskilliga förslag, hvilka skulle kunna diskute-
ras af publiken och möjligen leda till gen-
svar, upplysningar och motförslag af rätt stort
intresse.
Frukta icke, att jag skall blifva ensidig.
Anledningarna äro ju af så omvexlande art.
Jag menar anledningarna att fråga och svara.
Och att det kommer att ske pä ett i allo grann-
laga sätt, därför torde nedanstående få borga.
* *
*
För dagen har jag, såsom af rubriken här
ofvan synes, för afsikt att behandla en art af
välgörenhet. Jag tror, att förslaget är nytt.
Må man betänka sig mer än en gång, innan
man afkunnar sitt: »Också ett sätt!» för att
därpå likgiltigt lägga hela projektet i minnets
innersta skräplåda — — —-
För omkring tio år sedan vistades jag i min
vän Gustaf W:s familj här i hufvudstaden.
Jag var fattig, föräldralös och så godt som
upptagen såsom min skolkamrats broder. Han
var nämligen ende sonen och hade icke behöft
bedja länge, innan han fått mig mottagen af
de sina.
Hos denna familj fanns då för tiden bland
tjänstfolket en duktig flicka, kokerskan Anna.
Hon var en rödlätt, ljusliårig tös, välfödd, stark
och gladlynt, så att det sken af henne; just
en sådan flicka, hvarmed landsorten lyckligtvis
då och då rekryterar den kvinliga tjänsteklas-
sen i de stora städerna. Men det bästa hon
hade, i min vän Gustafs och milt tycke, var
dock hennes fästman. Det var en riktig jätte.
I W:ska familjen plägade man icke förbjuda
tjänarne att umgås med sina »hjertens kjær».
Likväl hörde man aldrig husmodern beklaga
sig öfver husfolkets moral. Det var därför
icke ovanligt, att Alfred — som för öfrigt var
magasinsdräng hos en grosshandelsfirma på
Annas ledighetssöndag infann sig i köket för
att afhämta henne; då passade vi pojkar på
och öfvertalade honom att roa med några kraft-
prof. Detta blef för resten en gång en källa
till svårt bekymmer för oss, då Alfred efter
en vadslagning om tolf skilling formade en
spritt ny eldgaffel till skepnaden af en orm.
Jag vet icke, hur han kom på den tanken,
men en dag började Gustaf helt förnumstigt
tala med Anna om giftermål. Ja, ja, förstås
mellan henne och Alfred. Anna log sitt stora
löje och svarade:
»Det där förstår då unga herrn rakt inte!
Vi få allt vänta många år ännu. Men vi ä’
unga och glada, så det går nog.»
Hon sade icke kära, men hon tänkte det nog.
•Ï- #
*
För ett par månader sedan träffade jag efter
några års skilsmessa min vän Gustaf, som nu
är medicine kandidat, under det jag––––––
men det hör ju egentligen icke hit.
Efter ömsesidiga meddelanden om hvad vi
under skilsmessan upplefvat och erinringar om
forna dagar, utbrast Gustaf plötsligen :
»Och Anna och Alfred, som icke äro gifta
ännu ! »
Jag måste tänka efter ett ögonblick, men
erinrade mig snart dem, som han syftade på.
»Jaså, inte det!»
»Nej. Jag träffade Anna härom dagen. Hon
flyttade efter min mors död -till öfverstinnan
S., där hon synes vara lika mycket omtyckt
som i mitt föräldrahem. På min fråga efter
Alfred, svarade hon, att han var vid god helsa,
att de voro lika kära i hvarandra som för tio
år sedan, att de hade gjort små besparingar,
men att de ännu inte vågade gifta sig.»
»Och hvarför inte? Arbetsföra och ordent-
liga som de båda äro. Och med små bespa-
ringar till bosättningen.»
»Nej, de frukta oförutsedda händelser, såsom
sjukdom eller dödsfall. Och livem vill neka,
att denna fruktan är berättigad? Men under
tiden har samhället gått förlustigt ett kraftfullt,
i sedligt och fysiskt hänseende mönstergillt
par, som mänskligt att döma skulle ha skänkt
det samma åtskilliga plantor af den art, som be-
klagligen icke mera är så allmän i stora städer. »
»Du har rätt. Men hvad är att göra vid
den saken?»
»Jo, jag tänkte man skulle kunna hjälpa
dem på väg.»
»Till giftermål?»
»Just det!»
»Men huru? Du är icke synnerligen för-
mögen, och jag är fattig. Och deras farhågor,
som du själf medgifver vara berättigade, lär
du icke vilja eller kunna bortresonera.»
»Nej, jag har tänkt mig saken på ett annat
sätt: du och jag göra gemensam sak och
öfvertala öfverstinnan S. att bistå oss. Ti
kunna näppeligen samla ett så stort kapital,
att det skulle försäkra dem mot alla framtida
eventualiteter; men vi skulle nog under ett
lämpligt aftonsamkväm kunna intressera några
människovänner att sammanskjuta så pass, att
det räcker till ett års premier för de båda
uti en sjukkassa och en lifassurans å exempel-
vis 1,000 kronor. Få de vara friska och krya
ett helt år, torde de nog hafva afsatt till det
följande årets premier.»
»Se här min hand, Gustaf!»
I jul står Alfred och Annas bröllop.
* *
Nu vill jag bara fråga Er, herr Redaktör,
tror Ni inte, att här i hufvudstaden årligen
skulle kunna åvägabringas månget för de en-
skilde och samhället välsignelsebringande äkten-
skap, om man med urskiljning och omtanke
följde det här ofvan gifna exemplet?
Xyx.
-4i5^
Hustomten.
5?ör mycket länge sedan, d. v. s. i farfars ungdoms-
tid tid, voro tomtar mycket vanliga företeelser. Det
fanns kvarntomtar, som väckte mjölnaren, då en ny
säck behöfde slås på kvarnen, byggnadstomtar, som
packade stenfot och hopfogade springor, och hvilkas
hamrande och knackande man kunde höra i nattens
stillhet, samt hustomtar, som uträttade allehanda små
sysslor och särskildt vårdade sig om att hålla trefnad
och godt lynne vid makt inom familjen.
Hustomten var en liten treflig hundraårig gubbe
med godt hjärta, stor erfarenhet, grått skägg och röd
toppmössa. Han verkade i tysthet, visade sig blott
vid utomordentliga tillfällen och förnams mest genom
sina goda gerningar. Mangen tror, att tomtarne all-
deles tagit till flykten för den stigande upplysningen,
men det torde likvisst ej vara förhållandet. Min tro
är, att de blott icke mera visa sig.. Endera därför
att människorna nu ha så nog af sig själfva, att de
ej mer vårda sig om en liten god husande, eller ock
kanske därför, att den röda toppmössan ej längre är
på modet. Att hustomten emellertid finnes nu.som
förr, är visst som dagen, och om vi leta noga i det
husliga lifvets gömmor, så finna vi många spår af den
lille mannen med det goda hjärtat och den stora er-
farenheten
Jag såg en gång en ung fru stående vid ett fönster
för att med blicken möta sin från en resa återvän-
! dande make. Han stannade vid trappan och hoppa-
de lätt som vanligt ur åkdonet. Hans panna var
lugn och klar, men den lilla tomten, som sag
längre, drog en suck och hviskade till den unga
kvinnan: »onda tidningar». Ett kort god dag vex-
lades, och middag intogs, ty det skulle ju så vara.
Tomten, som satt och såg på, skrufvade sin röda mössa
och hittade på tusen erinringar om svunnen tid, då
kärleken var allt, då hvarken ärelystnad å ena eller
en afmätt tillbakadragenhet å den andra sidan störde
harmonien. Allt mera oroligt sökte han att i deras
tankar inkasta anknytningspunkter till ett samtal, som
knnde närma de två till livarandra, men förgäfves.
Nästan samtidigt ljödo två tonlösa »god middag», och
tomten var ensam.
Herrn satt på kontoret och uppgjorde stora planer,
af hvilka dock ingen blef färdig, innan den förkas-
tades. Då och då knackade han sig i pannan och
mumlade ohörbara ord. Tomten klättrade sakta upp
på stolkarmen och gaf med böner i ord och blick
det rådet att omtala allt för henne — henne, som
älskade honom så innerligt. Kunde hon ej råda och
hjälpa, så kunde och ville hon så gärna deltaga, och
ett deladt bekymmer väger blott hälften. Mannen
lyssnade och var nära att lata sig öfvertalas. Men
_ »nej, hvarför blanda henne i saker, som hon ej
begriper, eller kanske ej ens vill begripa? Hon har
lugnast, då hon intet vet.» Tomten visste, hur lugnt
det var att ingenting veta. Han drog sin mössa öfver
ögonen och smög ur rummet.
Det var natt. På sin vanliga rond brukade tomten
tillse allt; nu sökte han blott ett, och han fann det.
På det hvita örngott, där hennes öga nyss slutits,
funnos spår efter tårar. Tomten grät också de första
tårar på århundraden, beklagade de unge, som så
nära sin lycka ei tillvaratogo den, och gick för att
söka ett bättre fält för sin verksamhet.
På sin vandring i världen fann han många famil-
jer, som till det yttre liknade den han lemnat, och
slutligen beslöt han stanna hos en, ty han trodde
ännu på sällhet och lycka i lifvet.
Det var afton. Tomten hade hamnat på ett syskrin
och höll som bäst på att därur plocka fram en hop
värdelösa småsaker, hvilka, just genom de vid dem
fastade minnena, lyckades framlocka leenden på deras
egarinnas läppar. Tiden gick, utan att hon märkte
det, och så inträdde den, som tomten skulle kalla sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0458.html
