Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 37. 12 september 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 451
Dye herre. Han kastade en hungrig blick på det
tomma bordet, men kunde rakt icke komma förbi en
stol, som tomten ställt i hans väg, utan måste sätta
sig. Det var vid arbetsbordet midt enot henne.
Hon reste sig för att ordna den försummade måltiden,
men måste dock, hon visste ej hvarför, kasta ännu
en blick på den nykomne. Tomten drog dem båda
vid näsan, tills de själfva drogo hvarandra till sig.
Då gjorde han med den ena foten på en trådrulle
och den andra på en fingerborg en stilig hofmanna-
bugning och uppträdde i nästa ögonblick i kökspi-
seln, där han med en väldig slef räddade en redan
något vidbränd sås från total förintelse.
Aftonen bief en af dessa, då man talar litet, men
njuter desto mer af att vara förstådd utan ord.
Tomten gick ut på ängen och samlade en knippa
månstrålar och satte sig att med dessa måla en tafla.
Motivet var angenäma minnen och godt hopp, och
kompositionen lyckades, så att den ställde till det
mest älskliga leende bland gubbens oordnade skägg-
testar.
Vid första blick af solen var taflan färdig och upp-
ställd på sin plats. De sparsamt inströmmande strå-
larne bröto sig genom den tunna färgen och skimrade
mot två par slutna ögonlock, framkallande lätta dröm-
bilder, sådana som endast barn och de förnöjsamma
kunna drömma. På samma sätt som nattens skuggor
sakta vika för dagsljuset, vika också småningom och
omärkligt drömmens obestämda bilder för det åter-
vändande medvetandet, och de ögonblick torde vara
människans lyckligaste, då rosiga drömmar om min-
nen och hopp sakta öfvergå i solbelyst verklighet.
Tomten log sitt skälmska löje. Hans inträdande
i huset hade yarit angenämt, och han hade hopp om
god fortsättning. Arbetet hade varit lätt och blifvit
tacksamt belönadt enligt en tomtes sätt att se saken.
Ingenting hade kostat honom ansträngning, och nu
stod han i tamburen och funderade på att taga mo-
tion — stötte toppmössan käckt på sned och slog
kullerbyttor uppför trappan.
S—.
HOÉk
från dam-världen i faris.
Studier.för Idun
af Alvar Arfwidsson.
III.
Aktriserna.
(Slut fr. föreg. n:r.)
epoix vid Gymnaseteatern — vid sidan af
Demarsy och Magnier den vackraste af
Paris’ skådespelerskor — Jeanne Granier och
Judic och många andra ha mer eller mindre
af furstlig elegans i sina hem.
Men de fördunklas häri af den artist, som
också fördunklar dem i nästan allting annat,
den mest genialiska, mest mångsidiga och
mest vanvettigt excentriska af dem alla, af
henne, hvars fenomenala magerhet kommer
den ene att säga, att hon kunde bada i en
bösspipa, den andre, att hon vore i stånd
att drapera sig med ett segelgarnssnöre ... ni
har redan gissat, att jag menar Sarah Bern-
hardt !
Det är en raffinerad fantasi, som dekore-
rat hennes hotell.
En palmskog, som höjer sig öfver en väl-
dig divan, jättelika fågelburar, som, garne-
rade med lianer, sträcka sig upp mot pla-
fondens matta glasrutor, pelsverk, groteska
skulpturer och japanska pärl-portiérer — tänk
allt detta, hälften atelier och hälften vinter-
trädgård, hälften Europa och hälften Asien i
en dämpad, orientalisk färgstämning och ge-
nomväfdt af exotiskt bedöfvande vällukter,
och ni bar en föreställning om la grande Sa-
rah’s sal, hvarifrån kanhända hon själf i detta
ögonblick stiger ut för att afkasta sin by-
zantiska gördel och låta hemta sin mansdräkt
— hon ämnar då fatta målarpenseln eller
skulpturpinnen.
(Apropos möblering förnekar Sarah ej hel-
ler häri sin smak för bizarrerier. Hon tycks
visserligen ha öfvergifvit den likkista, hvari
hon fordom tillbragte natten, men hon lär i
stället ha en satinklädd säng, som är 10 fot
bred. En annan skådespelerska — operett-
divan Jeanne Granier — har likaledes en
säng af verkligt häpnadsväckande proportio-
ner, f. ö. den enda möbeln i hennes sängkam-
mare; hon tar på så sätt »skadan igen, ty
hon skall aldrig glömma sin lilla, olidligt
trånga järnsäng i pensionen!»)
I salongen är det, som sagdt, aktrisen ger
audienser, mottar böneskrifter och supplikan-
ter, beviljar eller afslår böner om förord till
befattningar, vid hvilkas besättande hon har
inflytande, o. s. v. Malicen och romanförfat-
taren påstå, att det både är i salongen och
boudoiren som politici få sina ämbeten, men
— hvad vet jag?
* *
*
Teaterlönerna växa.
Yi befinna oss ej längre i Laferrières tid
— det var Laferrière, som blef tillfrågad,
om det vore sannt, att man förr i tiden, på
Batignolles- och Montmartre-teatrarne, stun-
dom kastade potatisar, brödbitar och korfvar
på de uppträdande. »Ja visst,» blef svaret,
»och oftast slukade vi den skymfen med stör-
sta begärlighet!»
Teaterlönerna växa — och med dem ele-
gansen.
Man måste verkligen ha en liten vacker
lön för att såsom Jeanne Granier — om
också tvingad af domstolen — betala en års-
räkning för tvätten på 2,044 francs!
Aktrisens elegans är utom scenen vanligen
dyrbar, nästan alltid smakfull, men någon
gång så utmanande, att hon, i likhet med
den vackra Céline Montaland i vintras, kan
bli arresterad såsom misstänkt att tillhöra den
kategori af damer, till hvilka hon minst af
allt ville räknas.
Om den toalett-lyx, som utvecklas på sce-
nen, är det svårt att ens göra sig ett begrepp.
Det finnes blott en enda teater, som förser
aktriserna ej blott med klädningar, utan äf-
ven med allt annat, som hör till teatertoalet-
ten, och det är Comédie Française (såsom
parisarne själfva kalla den; i utlandet heter
den »Théâtre Français»). På de öfriga tea-
trarne få artisterna själfva bestå sig med ko-
stymer, och att de då söka öfverbjuda hvar-
andra, faller af sig själft.
Det har gått så långt, att — efter hvad
jag nyligen läste i en tidning — man begär
höjda löner med hänvisning till — klädes-
räkningarna från Worth. Detta lär vara
skälet till att Marie Magnier afböjt förnyande
af sitt kontrakt vid Gymnaseteatern: under
säsongen 1888—89 hade hon 21,600 kr. i
lön, men toaletterna i de tre stycken, hvari
hon uppträdt, hade kostat . . . gissa! . . .
18,000!
Man hade mindre pretentioner förr i värl-
den (ah! under hvilka förhållanden man då
måtte ha lefvat, att döma af våra fäders ut-
sago!) Då spelade Blanche Pierson i tre pjä-
ser på en kväll och använde oafbrutet samma
klädning, ehuru med ombyte af spetsar —
det kan nu för tiden ingen människa begripa!
Att Rachels fyra kostymer såsom Louise de
Lignerolles kostade 1,000 kr., bragte Comé-
die Françaises direktion i förtviflan. När
madame Doche kreerade »Kameliadamen»
och hennes klädningar kostade 2,000 kr., ro-
pade man på skandal, och sedan har Sarah
Bernhardt för sina klädningar i samma roll
betalat tio gånger den summan ! !. . .
Ack, den Sarah! Man skall verkligen
heta Sarah Bernhardt för att ha 200 teater-
kostymer, 200 promenaddräkter, 200 p ir kän-
gor och 200 par handskar! Hade hon ej
dem (och den 10 fot breda sängen), vore hon
helt enkelt ej Sarah Bernhardt.
* *
*
Sarah, med sitt suveräna förakt för gud
comme-il-faut’s och de borgerliga dygdernas
föreskrifter, har något af gamla tidens konst-
närsnatur, sådan man skildrat oss den.
Aktriserna sträfva nu efter respectability,
ett engelskt uttryck för en engelsk uppfatt-
ning; en »respektabel» person får göra, hvad
hon vill — blott hon ej låter det upptäckas.
Redan Théophile Gauthier såg med oblida
ögon denna tendens, och den gamle kritikern
Sarcey klagar bittert däröfver. I forna tider
ville konstnären blott vara uppburen för sin
talang att på scenen återgifva de passioner,
han i lifvet studerat. Nu ha männen blifvit
korrekta och damerna dygdiga i detta ords
borgerliga mening.
Det är på den sociala rangskalan man nu
sträfvar uppåt.
»Asseyez-vous, Altesse! ...»
»Moralen gnuggar händerna,» säger Sarcey,
»men vinner konsten därpå?»
Jag åtager mig naturligtvis inte att be-
svara frågan. Jag blott konstaterar det led-
samma i konflikten och nedlägger min penna
för denna gång.
Iduns månadsrevy.
^Ij| den storpolitiska världen har augusti månad
«S» företett prägeln af ett fredligt stilleben. Tysk-
land, som under framfarna år så gärna velat hafva
»krig i sikte» gifver nu fredsförsäkringar åt alla
håll och det ibland under rätt originela former.
Sålunda begagnades den stora läkarekongressen,
hvilken den 4 augusti sammanträdde i Berlin, som
ett organ i fredsdemonstrativt syfte, helst som
Frankrike syntes hafva velat mottaga den till för-
soning räckta handen genom att till nämnda kon-
gress afsända ett stort antal representanter. »Vi
veta, att freden upprättar, men att ofreden öde-
lägger» yttrade Virchow i sitt helsningstal, och
orden synas isynnerhet hafva senterats af kon-
gressens franska ledamöter, hvilka äfven på ett
synnerligen förekommande sätt motlogos.
I syfte att knyta eller befästa vänskapsförbindel-
ser säges också kejsar Wiihejm hafva fortsatt sina
resor till främmande land. Återkommen från sin
norska resa gjorde han i början af förliden månad
ett besök i England. De engelska tidningarna tro
sig veta, att på basis af Helgolandsfördraget öfver-
enskommelser af vidsträckt politisk slagvidd in-
gåtts, isynnerhet med afseende på Afrika, där hädan-
efter måhända Tyskland kommer att gå hand i
hand med England vid utbredandet af europeiskt
kulturherradöme. Det därpå följande besöket i
Ryssland bar så till vida en militärisk prägel, att
det närmast gällde bevistandet af den stora trupp-
revyen vid Narva. Att en uppgörelse äfven här
varit på tal, antydes; den skulle då hafva gällt
Bulgarien, där Tyskland då lär gifvit utsikt till
större medgörlighet för Rysslands önskningar be-
träffande furst Ferdinand. Någon förstämning sy-
nes här ändå hafva efterlemnats. Det ser ut,
som om kejsar Wilhelm icke varit i allo nöjd med
mottagandet, och i den tyska pressen har en och
annan spetsig anmärkning framförts.
Visserligen har i Sydamerika återigen en revolu-
tion egt rum, men den har varit af oblodig, nästan
idyllisk art. I Buenos-Ayres har nämligen presi-
denten Celman, som i själfviskt syfte missbrukade
sin maktställning, tvungits att afgå, och under
befolkningens jubel tillträdde den nye presidenten
Pellegrini som representant af ett bättre regerings-
system.
Den internationella arbetarrörelsen är ännu allt-
jämt verksam i olika länder, äfven om den ej
framträder revolutionärt hotande. Under den gångna
månaden hafva den stora kolarbetarestrejken i Bel-
gien och sjömansstrejken i Australien på sitt sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0459.html
