Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 38. 19 september 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464 I DU N 1890
Damer i spårvagn och omnibus.
En välmenande sparlakanslexa.
kall jag våga?
Jag känner, att det är djärft, oerhördt.
I damernas egen tidning, en sparlakanslexa åt
damerna!
Jag ser i andanom 100,000 par ögon, bruna
och blå, svarta och grå, kasta mildt förebrå-
ende blickar på mig.
Jag ser, hur mången förtjusande öfverläpp
spotskt krökes, och jag hör, huru isynnerhet de
yngsta damerna —■ unga äro vi ju alla ! — för-
smädligt läspa fram: »Det är naturligtvis en
gammal knarrig ungkarl, en gubbstut, som är
framme och gnatar!»
Men, gudskelof! Det skall man då ej säga
om mig. Min annars så ridderlige vän »Nom
de plume» har med en indiskretion, som är
fördömlig, men som här händelsevis vafit till
nytta, afslöjat mitt kön. Han vet, den stygge,
att jag är en kvinna och ieke en elak karl,
en manstackare, en »Pebersvend» eller en af
Strindbergianism angripen »rödhalsduk».
Och nu kanske jag kan våga mig fram med
min lilla välmenta sparlakanslexa åt enkanner-
ligen Stockholms damer, men äfven åt damerna
öfver allt i hela världen, där det finnes spår-
vagnar och omnibusar, ty — icke sannt? —
vi äro oss alltid lika, alltid och öfverallt.
* *
*
De små söta fröknarna Klara Trippensteg
oöh Anna Wippenström ha gjort sin lilla mid-
dagspromenad. De ha gått ända från Sture-
gatan till Hellbachers kafé vid »torget». Där
ha de hvilat sig vid ett par tårtor. Se’n ha
de gjort ett par slag i östra allén, å Arsenals-
gatan och fram till Norrbro; de ha kanske
också »gått» i ett par bodar och köpt sig
biljetter till kvällens opera, och nu skola de
återvända hem där borta vid Sturegatan, där
mammorna vänta med middagen.
Men de små söta fröknarna äro trötta efter
dagens mödor.
»Vi ta’ väl spårvagnen?» säger Klara.
»Ja, visst göra vi det!» svarar Anna, och
så drifva de i sakta mak ner åt Kungsträd-
gårdsgatan,
»O, så’n stilig plym!» säger Anna och stan-
nar utanför fru Ahnfelts vackra butik.
»O, ja, låt oss titta! Vi vänta här på spår-
vagnen ! »
Och så titta de och prata och beundra.
De tänka ej på, att spårvagnen har sitt mö-
tesspår borta vid »Dramaten» och ett annat
på Norrmalmstorg. De stanna, där de äro.
Vagnen får stanna hos dem.
Och vagnen kommer, det är middagstid, och
vagnen är nästan fullsatt af personer, som från
sitt mödosamma arbete nu vända hemåt. Hä-
starne ha med ansträngning nyss satt den tunga
vagnen i gång efter uppehållet vid mötesspåret.
Men när Anna och Klara vifta med sina pa-
rasoller, får vagnen stanna igen, och hästarnes
arbete försvåras.
Men mamma har sagt, att man måste vara
försiktig: aldrig stiga af eller på vagnen, me-
dan den är i gång!
Men kunde då inte de söta små ha gått de
få stegen till mötesspåret?
Jag är icke med i Djurskyddsföreningen och
är icke vän af det klemiga pjunk, som ofta
drifves med djuren, under det så litet göres
för människan. Men jag är ännu mindre vän
af onödigt djurplågeri och hycklande djurvän-
lighet.
Flickornas mamma är naturligtvis med i
Djurskyddsföreningen !
* *
*
Och huru göra damerna ofta, då de anropa
omnibussarne på Drottninggatan?
Det är en smal sak att i en enda blick
öfverskåda den öppna Omnibussen och se, om
där finnes en enda plats ledig.
Men huru många tusen gånger har jag ej
sett damer — unga och gamla — ställa sig
och vifta åt kusken att stanna, fastän Omni-
bussen är fylld till sista plats.
Kusken, som vänder ryggen åt vagnen, stan-
nar, ty han tror, att någon plats är ledig,
fastän så ej är.
Nu är det en brist å både omnibussar och
spårvagnar att de ej ha ett märke, en signal-
flagga eller dylikt, hvarmed kunde tillkänna-
gifvas, när alla platser äro upptagna, såsom
bruket är nästan öfverallt i utlandet. Men
när sådant icke finnes, skulle icke damerna
själfva kunna se efter dylikt, innan de stanna
den tunga vagnen?
* %
*
Är det nog nu?
Ack, nej, inte än! Det värsta kommer nu.
Jag vill inte tala om den märkliga erfaren-
het jag gjort, att damerna ha så obegripligt
svårt att lära sig stiga framåt, när de stiga
ur en gående spårvagn eller omnibus.
Jag hörde visserligen en knarrig gubbe vid
ett dylikt tillfälle, då en dam steg bakåt från
Omnibussen och naturligtvis föll i gatan, gor-
ma för sig själf: »Och åt dem vill man ge
rösträtt!» Men jag fäste mig inte vid den oar-
tigheten. Den var för grof. Nog skulle vi
duga i politiken, fastän vi ej kunna lära oss
stiga riktigt ur en spårvagn. Det förra är
mycket lättare.
Nej —- jag kommer nu till den stora ankla-
gelsepunkten : våra anspråk på männens »ar-
tighet» — isynnerhet i omnibussar och spår-
vagnar.
Omnibussens alla sittplatser äro upptagna.
Längst in sitter ett par gamla gubbar. Så ett
par äldre damer. Vidare en arbetare, ett par unga
herrar och slutligen ett par unga flicksnärtor.
De senare sitta ytterst vid ingången.
Vagnen stannar, men flickorna stanna ej sitt
oskyldiga lifliga prat. En äldre dam stiger in.
Flickorna ge ej akt därpå strax. Så se de upp
— och kasta en blick öfver vagnen.
Så stiger en af dem upp — tror ni? Visst
inte! De kasta i stället en tydlig blick på ar-
betaren där framme i midten af vagnen. Han
skall naturligtvis stiga upp.
Och han har redan gjort det! Äfven de
båda unga männen stiga upp, och den gamla
damen tar en af platserna under ett vänligt tack.
Hvarför skulle nu just männen stiga upp?
De komma sannolikt från sitt kanske an-
strängande arbete och hafva tagit plats i Om-
nibussen just för att hvila sig på hemvägen.
Kunde icke lika gärna någon af de unga da-
merna ha stigit upp ?
Kommer aldrig i fråga ! De ha pretention på
att få sitta.
Ännu mera obehagligt verkar det att se —
såsom man tyvärr ofta får — unga damer
komma in i en fylld vagn och med blick och
gest pretendera det gamla män lemna sina
platser åt dem.
Och hvilka blickar, om de ej göra det ! Om
ingen herre reser sig för unga hennes nåd!
Och hur ofta får den herre, som reser sig,
ett tack för sin uppoffring? Mycket, mycket
sällan! Det är som vore det en afgjord rättighet!
Vi vilja i så mycket likställighet med man-
nen i rättigheter, må vi då ej glömma att vi
också böra ha likställiga skyldigheter. Och
må vi framför allt aldrig pocka på mannens
uppmärksamhet mot oss, hvilken endast får sitt
värde, där den visas frivilligt!
Det hela är en bagatell, kan det synas. Men
damernas — isynnerhet de mycket ungas —
uppträdande i omnibussar och spårvagnar tyder
hän på en brist i uppfostran, som är bedröflig
— brist på den dygd, som kallas ödmjukhet,
anspråkslöshet. En dygd, som annars är så
skön, icke minst när den pryder de unga!
Masque de Fer.
Ettnyttkvartalståricrfen
och alla våra kvartalsprenumeranter
påminnas att nu ofördröjligen förnya
prenumerationen, på det att intet afhrott
i tidningens ordentliga expedition må be-
höfva ega rum. Sent anJeommande pre-
numeranter löpa risk att gå miste om ett
eller annat af de första numren i det nya
kvartalet, alldenstund upplagans storlek
bestämmes efter antalet abonnenter, som
tecknat sig vid utgången af näst föregå-
ende kvartal. Idun med Iduns Mode-
oeh. Mönstertidning kostar för kvar-
talet endast 1 kr. 65 öre.
Om någon af edra bekanta, ärade lä-
sarinnor, ännu ej hafva Idun, förmån dem
att försöka ett kvartal, och vi hoppas, att
de skola finna sig nöjda och komma åter.
Allt efter upplagans stigning kan redak-
tionen än ytterligare öka sina bemödan-
den att i alla hänseenden göra tidningen
omvexlande och underhållande. Arbeten
alltså hand i hand med oss för eder egen
tidning.
Redaktionen.
En kinesisk kärleksroman.
ft|Sönerna af det himmelska riket utmärka
sig öfverallt, hvar de uppträda, genom
alldeles särskilda bizarrerier, som ofta nog
ådraga dem ätlöje och hän. På samma sätt
gick det nyligen med en ung kines i Paris.
Hans väg förde honom dagligen förbi en stor
symaskinsaffär, i hvars jättefönster 6 unga
flickor sutto vid lika mänga maskiner för att
genom förfärdigandet af allehanda vackra ar-
beten visa för de förbigånde maskinernas för-
träffliga egenskaper. En af de unga damerna,
en graciös och pikant blondin, gjorde frän
första åsynen ett sådant intryck pä den lätt-
antändlige kinesen, att han ljudlöst trädde
in i affären och hviskade till den herre, som
kom emot honom: »Jag älskar den blonda
fröken!», hvarpå han försvann lika ljudlöst,
som han kommit.
Två timmar senare kom till den unga söm-
merskan ett paket, i hvilket hon fann en
mycket vacker lackerad ask med sötsaker, in-
höljd i en med guld inväfd kinesisk duk.
Dagligen upprepades dessa söta sändningar,
men åtföljdes snart af vackra broderier, por-
slinssaker etc., utan att den förälskade kine-
sen vann något annat därmed, än att han som
vanligt beundrade sin utvalda i butikfönstret.
Slutligen hade han väl fattat mod till ett af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0472.html
