Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 39. 26 september 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890
sten till den framtidens byggnad, föräldrarne
uppförde ät sina barn
Barnen märkte tidigt, att de misstänktes,
och att föräldrarne ej trodde dem mer än
jämnt. Barn ha skarp blick för sådant. De
lärde sig att genom en liten nödlögn komma
undan de besvärliga frågorna, om hvar de
varit, då de sprungit ute och lekt — na-
turligtvis med stränga förhållningsregler
om, hur långt de skulle få springa — eller
hvem de lekt med, eller om de gjort några
»odygder».
Naturligtvis föll det dem ej in att be-
rätta, om de hade några dylika på sitt sam-
vete.
»Du får inte lära Tom några odygder»,
varnades familjens son, när en liten kusin
kom i huset.
Nej, den sålunda varnade lofvade att ej
lära bort några odygder och medgaf däri-
genom, att han hade dylika att dela med
sig af.
Huruvida han efterkom tillsägelsen, skall
jag ej kunna säga. Men jag tror, att han
åtminstone ej kom fast — och det var för
honom hufvudsaken.
Han lefde under polisuppsikt, han lärde
att slingra sig undan, att akta sig för att
bli upptäckt.
När barnen växte upp, kände de sig fort-
farande misstänkta från föräldrarnes sida.
Svaret på dessas frågor »hvar har du va-
rit?» följdes af en misstrogen blick eller
en ny fråga: »Har du inte varit någon
ann’ stans?»
Med ett ord: man trodde dem ej. Men
man frågade dem fortfarande i tid och otid
om det de gjort eller ämnade göra. Och
följden af denna delvis rent af omedvetna
misstänksamhet var, att barnen hade Inånga
hemligheter för föräldrarne, och att de små-
ningom blefvo främmande för dem.
Någon gång kunde modern förebrående
yttra till barnen, att det var orätt af dem
att ej möta henne med förtroende. Hvad
skulle de svara på det?
Väninnan, till hvilken modern sade, att
»man borde hysa intresse för sina barn»,
kunde kanske upplysa henne om orsaken
till det bristande förtroendet. Barn rätta
sig efter föräldrarne; bemöt dem som kam-
rater, som tänkande varelser, förfölj dem
ej med frågor i otid, utan låt dem ha sina
små hemligheter för sig. — Och framför
allt: vänj dem att betrakta sina föräldrar
som vänner, men ej som spioner, vänner
som förstå, men som ej misstänka.
Då skulle förtroende ej saknas.
G. N—n.
Strödda drag
ur Ida Welhavens föredrag i Stockholm
den 16 dennes.
YTMe två decennier, som senast gått, ha be-
2J vittnat, hur snart sagdt öfver hela den
»2» civiliserade världen kvinnans ställning
helt förändrats, och ej minst har den omfat-
tande sociala frigörelse, som kännetecknat den
moderna kvinnorörelsen, sträckt sina verknin-
gar öfver de skandinaviska landen.
Ett så pass hastigt och totalt »genombrott»
har som nödvändig följd fört med sig på sam-
ma gång ett skarpt ljus och skarpa skuggor,
som lätt blända och förvirra äfven de ögon,
som med oväld vilja se på och bedöma saken.
I DU N
Och så blir ofta både kvinnornas egen och
männens dom öfver densamma skef.
Har då kvinnan verkligen vunnit något på
den omhvälfning, som den nya tiden medfört ?
Och hur delade sig skugga och ljus öfver hen-
nes ställning i den »gamla goda tiden», då
hon ännu uteslutande var hänvisad till famil-
jens och hemmets trånga krets.
Erkännas måste, att fordomdags de kvinnor
voro Here än nu, som fingo lefva ett helt och
harmoniskt lif i den lilla krets, det hem de
voro satta. Det var helt visst mera frid öf-
ver deras ställning, och många af lifvets hår-
da kantigheter, som nu, då de dragit ut i den
stora striden, slita dem, kände de då icke till.
Men ack, begynner man så räkna sig till,
huru många kvinnor, som midt i denna stora,
tysta, förslöande frid dock innerst blefvo bot-
tenlöst olyckliga, olyckliga för sig själfva och
sin omgifning, som blefvo ’ till ingen nytta, till
en öfverloppsbörda —- hur ställer sig ej då
saken i ett helt annat, ett fruktansvärdt ljus !
Och dock — hade de den gången kunnat
draga ut i lifvet och taga upp ett arbete, eg-
nadt för deras begåfning och krafter, skulle
de ha kunnat blifva till rik välsignelse.
Ty det tjänar till intet att förneka det: i
ett hem, där främst och innerligast man och
hustru ensamma, med enigt koncentrerade kraf-
ter, hafva att arbeta på och för hvarandra
och barnen, där blir alltid en tredje person
till opass, det må nu vara hans eller hennes
syster eller hvem helst annan, vi vilja nämna.
* *
*
Både förr och nu har mycket bilfvit taladt
om kvinlighet och hvad därmed egentligen me-
nas. Få ord ha blifvit så missbrukade som
detta.
Det finns en kvinlighet, som männen dyrka,
som de prisa i sina klingande skåltal och i
rimmadt smicker. Enhvar sann kvinna borde
känna sitt hjärta upprördt inför slikt lof. Den
kvinlighet, som ryser tillbaka för lifvets all-
var och strid, som intet vågar och intet ut-
rättar, den är falsk.
Den äkta kvinligheten vill blott vara kvin-
na och intet annat, men just därför vill den
ej ha något med låghet att göra. Som sen-
sitivan vänder sina blad från den smutsiga
hand, som sträckes efter henne, så skall den-
na kvinlighet veta att hålla sig obesmittad i
hög renhet inför allt lumpet och orent. Den
blir till ett exempel, hvars värde och inflytan-
de öfver mannen, i hemmet, ej kunna mätas.
Den kan offra sig, den kan vandra de mör-
kaste stigar, ty den bär själf sitt ljus inom
sig. Men den behöfver ej frukta att gå för-
lorad i lifvets kamp. Vår tid behöfver mer
än något annat af denna kvinlighet.
En gammal kyrkofader berättas en gång
hafva sagt: »För att världen skall bli, sådan
den borde vara, måste kvinnan bli stark och
mannen ren».
»Hvarför icke så gärna mannen stark och
kvinnan ren?» — frågade man honom.
»Kvinnan är född att mycket pröfvas och
lida», svarade han, »därför måste hon vara
stark, och därför måste hon ha vid sin sida
en ren man».
Styrka och renhet — ja, väl behöfver den
äkta kvinligheten af dem bägge; och när den
ädla kvinnan är beskärd en sådan förunderlig
upphöjelsens makt genom sin föresyn och sitt
inflytande, måste hon se till, att hon själf
skaffar sig rena män.
* *
*
Det gifves ingen härligare, mera upphöjd,
mera strålande verkningskrets för kvinnan än
475
i hemmets värld. Dit hör hon främst, först,
innerligast. Hvilket oöfverskådligt och rikt
arbetsfält eger ej modern i midten af den
barnakrets, som hon skall bilda. I sanning
en uppgift, tillräckligt stor och maktpåliggan-
de att helt fylla upp ett lif.
Är då också i våra tider denna hemmets
kvinna, modern, den samlande kraft, hon måste
vara för att verka till välsignelse? Ack, ty-
värr, vi måste svara: icke alltid. Ofta nog
är hon den, som splittrar i stället för att
förena.
Det finnes, sorgligt att bekänna, många mo-
derna hem, som sakna hemmets inre styrka
och frid, som upplösas i ett kaotiskt virrvarr,
därför att den kvinna, som skulle vara dess
medelpunkt, i stället löper ifrån det för att
ute i det yttre, offentliga lifvet ta upp flere
plikter, än hon förmår sköta. Hon ser sig
sjuk, man kan bokstafligen säga det, på alla
tidens rörelser; hon vill vara med, taga sin
del och bära den af de moderna fordringar-
nes kraf, och hon glömmer för sina nya plik-
ter därute den, som i hemmet ligger för hen-
nes fot.
Huru skall den dotter bli, som danas efter
exemplet af en sådan moder, hvilken hon
dagligdags ser försumma sina närmaste skyl-
digheter? Få vi förundra oss, om äfven hon
snart kommer bort från hemmet och under
främmande inflytelser, som äro så mycket mera
fruktansvärda, som vi ej kunna följa dem, ej
räkna dem? Och skola vi anklaga henne,
om vi till sist en dag med förskräckelse vakna
upp och finna, att hon vandrar på mörka vä-
gar, från hvilka det kanske redan är för sent
att leda henne åter?
* *
*
Men icke alla kvinnor beskäres ett eget
hem. De måste gå ut i lifvet och taga upp
den hårda kampen för sin existens. Huru
göra de då det?
Det finnes en stor mängd af dessa ogifta,
i det offentliga lifvet arbetande kvinnor, dem
våra dagars frigjorda förhållanden allt län-
gre och vidare släppt fram på alla områden,
det finns en mängd, som tror sig bäst häfda
sin oafhängighet och sin jämlikhet med män-
nen genom att efterhärma just deras ovanor
och fel. De röka och dricka i deras lag, de
taga upp deras lättsinniga, »fria» ton, de bli
karlavulna och förlora sin kvinlighet. Just
denna kvinlighet, som är den äkta.
Besinna de då icke, huru oerhördt de där-
med skada, ej blott sig själfva, utan ock de
män, med hvilka de komma i beröring! Ty
äfven den kvinna, som ej har ett eget hem,
är därmed ej beröfvad både rikt tillfälle och
plikt att genom renheten af sitt inflytande
och exempel verka höjande och uppfostrande
på männen.
Hvar och en af oss sår hvarje dag en god
eller ond säd, drar till eller ifrån. Kvinnan
måste ha det sanna modet att alltid, oberörd
af ett falt bifall eller de vrångsyntes gyckel,
så den goda säden. Kvinnan har detta mod
af naturen, blott hon ammar det, närer det
och ej låter det förkväfvas.
Det finns två slags feghet och två slags
mod. Det finns en feghet hos kvinnan, som
mannen icke känner, men det finns ock ett
mod hos henne, som han saknar. Så är det
af naturen själf tydligt utpekadt, att de skola
supplera och utfylla hvarandra. De må ej
söka gå hvarandra i vägen. De behöfva det
ej. Låt mannen vara man och kvinnan
kvinna.
* *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0483.html
