Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 26 september 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
476 I DU N 1890
Det var helt nyligen ett följe af turister,
som skulle bestiga Galdöpiggen. De voro
sju män och en enda kvinna. Detta är en
vågsam, en lifsfarlig färd, och de deltagande
pläga med ett rep binda sig tillsammans till
en läng kedja för att uppehålla och bistå
hvarandra, om någon skulle sjunka ned i
snön. För den, som går främst, är risken till
lif och lem störst ; det kan lätt vara, att han
får offra sig för de andra.
Bland dessa sju män fanns nu ingen, som
vågade gå den främste. Men kvinnan lät
länka sig främst i kedjan, och hon gick före
dem upp för snöfjällets brant. Nåväl färden
lyckades, och de kommo alla välbehållna upp
på toppen.
Men när de kommo dit upp, hvad fingo
de då se? Jo, de fingo se, hvad de skönast
skådat i sitt lif, livad som fördunklade deras
herrligaste drömmar! I strålande solglans och
renhet bredde sig för deras ögon oändliga
vidder, och de måste hänryckta medgifva i
sina hjärtan, att dock det målet var deras
mod och sträfvan värdt.
Så, just så, skall kvinnan ock i lifvet ha
det rätta modet att gå först i offervillig kär-
lek, i den kärlek, som glömmer sig själf,
partier, allt för att göra sin plikt.
Gå vi i den andan före, då skall förvisso
ofvanefter gifvas oss kraft och hjälp att draga
många vikande män efter. J. N—g.
◄e*
H e m 1 i f.
Af Lisseg.
V.
Jjföära barn, jag är sä rädd för de där evinnerliga
(JïT’ remsorna, de alldeles förstöra dig. Om de bli
färdiga ett par dagar förr eller senare är väl just det
samma, pengarna ä’ ju alltid goda att ha; se så, hejda
dig en smula nu Hicka; du har ju riktig feber af
ifver.»
»Hejda mig, säger mamma. Nej då, det tänker
jag visst inte. Hörde du inte, att fröken i Bikupan
sa’, att en förnäm dam köpt mina förra remsor och
ville ha mer, därför att de voro så väl broderade.
Tänk, om vi kunde få de där styfrarne just nu, så
kanske de räckte till en hel hop och lustresan också
på din födelsedag. Femtio alnar, femtio öre aln,
ja, ja, meter skulle det väl vara förstås; det blir
tjugufem kronor det, tänk bara ! Och om så Lina
får linnesömmen färdig med, så går nog den till sina
tio kronor, då bli vi ju riktigt rika. Bli vi inte
kanske?»
»Du är så barnslig, kära flicka; räkna nu icke ut
på förhand igen; om det se’n inte blir, som du
tänker, så blir det bara dubbel missräkning.»
»Åja, så får jag väl lugna mig igen då och börja
räkna på nytt; det går an, att jag inte är ovan vid det.»
Det var i ett litet och enkelt rum med utsikt åt
gården långt upp på Norr i Stockholm, som detta
samtal fördes mellan enkefru Ström och hennes yngsta
dotter Elin. Fru Ström och hennes tre barn, Lina,
Elin och Sven, bodde i Stockholm i mycket knappa
omständigheter. Flickorna »förtjänade med hand-
arbeten», hvilka hade ytterst klen afsättning. De
voro sjukliga och svaga, så att det trägna stillasit-
tandet var mycket skadligt för dem och gjorde mo-
dern stor oro, men livad var att göra — man måste
dock lefva, och hennes lilla inkomst om året räckte
ej till allt. Den adertonårige sonen Sven måste sluta
i skolan af brist på medel, fastän han hade högsta
betygen i klassen. Nu slet han ut sig på ett kontor
och förbrukade sina krafter, innan de ännu voro
utvecklade, dock utan lön tills vidare. Modern skötte
hushållet och var sin egen tjänarinna, då flickorna
någon gång hade arbete, så att de ej hunno hjälpa
henne. Hon skurade, tvättade, med ett ord
gjorde allt, hvad hon icke förmådde. Fint och ordent-
ligt såg det ut i alla fall i det lilla hemmet; fru
»Ströms stoppade och lappade klädning va.r så väl
lagad, så att det var en fröjd att se.
»Nu sprättar jag af sista spänningen,» sade Elin
glad. »Söta mamma räck mig saxen, så att jag får
klippa ur. Se’n nystar jag strax i väg, jag är så
rysligt nyfiken att höra, om friherrinnan varit i Bi-
kupan, hon måtte väl inte ha väntat, det vore för-
argligt. Lina sitter och väntar på mig i Kungs-
trädgården, när jag kommer tillbaka.»
Om en liten stund var hatten på, remsorna upp-
mätta och allt i ordning. Förgäfves ^sökte flickan
hejda den korta, skarpa hackhostan, så att modern
ej skulle få höra den, nu lät den ej hejda sig .mer.
»Söta barn, har den där stygga hostan börjat igen,
jag trodde den skulle varit borta nu,» sade modern
ängsligt.
»Hvad är det att tala om, litet bleksot bara,» log
Elin. Och så skyndade hon ut.
Då hon kom tillbaka, satt redan systern väntande
i Kungsträdgården. Hon var ett par år äldre, om-
kring 25 år, mager och blek äfven hon, men med
samma prydliga, behagliga utseende som Elin.
»Nå—å—» ropade de nyfiket emot hvarandra, sa
fort de möttes, men det missmodiga uttrycket i an-
siktet, som den ena sökte dölja för den andra, skvall-
rade tillräckligt om svikna förhoppningar.
»Jag fick två och femtio för spetsarna,» sade Elin,
»soffdynan ligger kvar. Den var för dyr, de ha lika
vackra för lialfva priset. Friherrinnan, som ville
ha remsor, ha de inte hört ett ord af. Nu. ä de
väl utresta till sitt sommarnöje, så nu blir det ingen-
ting af förstås. Än du då?»
»Jo, jag kunde inte få pengar nu,^ kamrerskan
var borta. Nu vet jag inte, när jag får dem. De
andra linnena vill de inte ha sydda förr än frain-
. deles, och då får jag sätta ned priset, de kunna få
det mycket billigare.»
»Och lika väl gjordt också?» frågade Elin bittert.
»Det hör inte hit, kära du,» svarade systern, »men
hur kunna de sälja en sådan soffdyna billigare, det
kan jag ej förstå?»
»Jo bevars, det kan jag,» svarade Elin litet häf-
tigt, »det är rika, förnäma damer, som roa sig att
sy och lemna in till försäljning. De sälja naturligt-
vis för hvad som helst, inte förstå de tidens och
arbetets värde. Dessa pengar, som de själfva för-
tjäna, skola de använda till något särskildt ändamål,
det är så pikant, t. ex. till ett välgörande ändamål,
en basar eller så.»
»Ack hvarför gå de så där i vägen för den, som
behöfver, nog är det obeskedligt,» suckade Lina.
»Det är tanklöst, kära du, ingenting annat, inte
vilja de skada de behöfvande, men — de tänka ej
på saken. Fröken i Bikupan är rysligt snäll och
vänlig, men hvad kan hon göra vid det där — in-
genting alls! Hon måste naturligtvis ta emot, hvad
som lemnas in.»
»Jaa det vet jag väl,» svarade Lina. Efter en
stunds tystnad sade hon hastigt —- »Ja, lustresan fa
vi förstås slå ur hågen nu.»
»Jaa, det få vi,» medgaf Elin, och rösten var litet
sväfvande, »mamma har ingenting att taj. pa sig,
annars ginge det väl an, och inte resa vi ifran henne
på själfva hennes födelsedag.»
»Nej det förstås,» — Linas ögon voro litet dimmiga
— »Usch det är så varmt, så jag tror att ögonen
börja rinna på mig,» sade hon.
»Ja, det är rysligt varmt,» medgaf Elin.
Så sutto de tysta en stund igen.
»Hör du,» sade Elin, »hur tror du det skulle kän-
nas att vara rik?»
»Ja, det vet jag inte, det kan jag inte riktigt tänka
mig,» svarade systern med ett bittert leende.
»Inte jag heller,» svarade Elin, »men nu få vi lof
att gå hem. Jag undrar, hvad mamma ska’ säga.»
På gatan mötte de Sven, en lång yngling med
ståtlig hållning och ännu barnsliga drag. Det bästa
var dock, att uttrycket var så friskt och ungdomligt
såväl i hans ansikte som hela hans gestalt. Han
tycktes vara riktigt ung och ej en blaserad aderton-
årig gubbe med rik erfarenhet och den stora världs-
smärtan på sina smala axlar.
»Tjänare, mina damer,» helsade han och sprättade
elegant med en fin promenadkäpp, som han höll i
handen.
»Tjänare, monsieur Snobb,» skrattade systrarna.
»Hvar har du fått tag i den där gentila snobbstickan?
Har du lånat den af någon af kamraterra?»
»Köpt den för mina egna pengar, ska’ jag just
säga fröknarna Frågvis.»
»Dina egna pengar, kära barn, hvar har du fått
dem ifrån ?»
Och nu berättade brodern under stormande för-
tjusning, att han skulle få trettio kronors lön i må-
naden med förhoppning om snar påökning. Hans
principal hade sagt honom det i dag och lemnat
honom nittio kronor, således för alla dessa tre mana-
der han varit på kontoret.
»Det första jag kom ut, så köpte jag den här
käppen ; jag visste nog, att ni skulle skoja med mig,
men det rör mig inte. Ni tycker kanske, att det var
dumt gjordt, när vi ha så ondt om styfrarna?»
»Nej, kära du, det var det visst inte, det är ju
dina egna pengar,» svarade systrarna, både skrattande
och gråtande i sin glada öfverraskning.
»Hör ni systrar, behöfver inte mamma något nytt
att ha på sig» frågade han plötsligt och stannade
midt på Malmskilnadsgatan.
»Jo det behöfver hon visst det, en promenad-
kappa allra bäst; men hvarför frågar du det?»
»Hvad ni göra er dumma, flickor, det är vådligt,»
utbrast han, »hon. skall ha nagot af min första för-
tjänst, det är klart. Vi gå in här då, men en rik-
tigt stilig en skall det vara, så mycket ni vet det.
Inte något knussel, när jag själf består.»
Köpet var snart uppgjordt, och stolta och seger-
glada anträdde de hemfärden efter att ha prutat af
ungefär halfva priset.
»Tjugu kronor, det var ett riktigt röfvarpris ni,
var det inte bra billigt? Kappan är väl ordentlig;
jag vill, att gumman mor skall se stilig ut, förstas,»
pratade Sven.
Hemkommen rusade han direkt in i köket, där
modern höll på att grädda pannkakor till middagen.
»Sluta nu, min kära, lilla gumma,» skrek han och
slukade i hastigheten ett par, tre stycken af de fre-
stande, doftande läckerheterna. Därefter fattade han
henne om lifvet och dansade in i salen med henne.
»Lina får ta vid där ute, nu skall du profva din
nya kappa, som du skall ha på lustresan om fredag.
Vi köpte den i förbifarten och min nya promenad-
käpp, och jag får ledigt på kontoret, och.Ake och
hans syster komma med, och jag får trettio kronor
i månaden, hedersgumma, trettic kronor du, det
duger kanske till dess jag får mer? Och vofftor
ska vi ha i matsäcken, och en vinbutelj köper jag
själf, och lifvadt blir det värre, eller hur lilla mors-
grisen? Jag är rysligt hungrig, har ni maten fär-
dig, och musik på båten.»
»Kära pojke, hvad är.det åt dig,» utropade mo-
dern, halft glad, halft förskräckt. »Tala då, så folk
kan förstå, hvad du menar.»
Och nu satte han sig ned och berättade sin lycka
i någorlunda begripliga ordalag. Därefter profvades
kappan, som befanns vara alldeles ypperlig. Modern,
som var van att uppoffra allt för barnen, tyckte
endast att det var synd, att han skulle kosta på
henne så mycket ; den gamla kappan dugde ganska
bra ännu.
Den lilla lustresan upplifvade hela familjen, och
Sven drömde blott om den tid, da han skulle för-
tjäna så mycket, att mamma och systrarna ej mera
behöfde slita ut sig som nu. Men innan dess gick
mången förhoppning i kvaf.
En mystère,
Herr Redaktör!
Tror Ni på modersmjölkens inflytande på
barnets tycken, känslor och karaktär? Jag
vet, att många göra det. Men jag vet också,
att det finnes andra, hvilka påstå, att hypo-
tesen är lika litet afsevärd som den ganska
gängse fördomen, att vaccin skulle hafva nå-
gon annan inverkan på människokroppen än
att göra den mindre mottaglig för smittkop-
por. Likväl finnas många mödrar, hvilka
bedyra, att deras små älsklingar, som före
ympningen varit friska som nötkärnor, efter
densamma icke haft en frisk dag. Läkarne
säga dem, att just vid den åldern hafva bar-
nen många svåra kriser att genomgå, därvid
några rent af stryka med, andra bekajas med
långvariga sjukdomar, men de flesta gå se-
grande igenom. Dock, när vill en öm moder
lyssna till dylikt? Hvarför gick då inte hen-
nes lilla rosenknopp fri ; han hade ju inga
sjukliga anlag! Se, det är däri det ligger.
Tron på att genom ympningen från främmande
håll en sjukdom bibringats barnet är en tröst,
som befriar från den gnagande misstanken:
degeneration eller oaktsamhet!
Och hvilken läkare har väl hjärta att, då
han märker detta, vidhålla sitt påstående om
vaccinens oskadlighet?
Jag vill nu berätta, hvarför jag kommit att
framställa det första spörsmålet härofvan till
Eder, herr redaktör.
En afton voro vi, ett litet intimt sällskap,
samlade hos fru G., enka efter den för några
år sedan aflidne berömde vetenskapsmannen,
professor G. Närvaron af några unga fruar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
