Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 3 oktober 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 491
Så kommo kvinnorna själfmant %,tt hjälpa.
Deras hjärtan drefvo dem därtill. Med små
offer, men med stor enighet kunna vi dock
något göra, tänkte de. Och de slöto sig
samman. Och de hafva redan något, ja,
ganska mycket gjort.
Det säges, att kvinnan ej bör befatta sig
med slikt — som om det skulle vara okvinligt
att intressera sig för fäderneslandet! Är det
icke kvinnorna, som skola uppfostra framti-
dens män? Om en mor icke själf älskar
sitt fosterland, huru skall hon kunna lära
sin son att älska det?
Då Sverige en gång tvingas till själfför-
svar — och den stunden kommer nog förr eller
senare — då måste hustrurna offra sina män,
mödrarna sina söner, systrarna, sina bröder,
döttrarna sina fäder. De måste se dem gå ut
i striden, och om de söka hindra dem däri-
från, äro de förrädare. De skola stå vid de-
ras grafvar, de skola böja knä vid deras
plågobäddar, men de skola ej knota, trots
all sin sorg; ty de skola känna sig stolta öf-
ver, att de offrat sitt lif och underkastat sig
namnlösa lidanden, för att skydda sina hem
och friheten, och de skola lära sina barn att
vörda deras minne.
lduns redaktion har under den senare ti-
den flere gånger haft nöjet mottaga olika
skrifvelser från svenska kvinnor, som berört
den fosterländska sak, om hvilken vi här ta-
lat, och alla ha med rörande entusiasm vittnat
om, huru brinnande intresset för densamma
lefver i svenska hem. »Huru gärna, om så
fordras,» skrifver en af dessa till oss, »skola
vi ej gå med er i striden och dö vid eder
sida. Men vi vilja ej utstå allt detta förgäf-
ves, vi vilja ej sända våra älskade till slakt
bänken; om de skola dö, så måste de segra
i döden. Om fienden, sedan han tillintetgjort
de oöfvade härarne, sprider sig härjande öfver
landet, bränner våra hem och gör våra barn
till slafvar, hvad ha vi sedan att lefva för?
Är det någon som vill upplefva den stund,
då Sverige, eller en del däraf, blir ett nytt
Polen, ett nytt Slesvig-Holstein? Nej, nå-
got sådant vilja vi ej underkasta oss!»
Detta är varma, rörande kvinliga ord! Det
land, hvars kvinnor så tänka, det får icke,
kan icke gå under. Och hångrinaren borde
med blygsel vända bort sitt anlete.
Oss kan det icke synas annorledes, än att
den mäktiga, nationella rörelse, som i dessa
tider besjälar Sveriges kvinnor, och för hvil-
ken den »Svenska Kvinnoföreningen för fo-
sterlandets försvar» * gått och går i spetsen,
är förtjänt af allt erkännande och all upp-
muntran.
En gammal historia.
Skiss af Georg Nordensvan.
S
ag kan inte hjälpa det, men jag hlef lun-
gusisk, när jag träffade honom.
Yi voro gamla vänner, han och jag
— och det var han, som var den begåfvade af
oss två.
Han skref vers — det var väl egentligen
det, som gjorde, att jag beundrade honom. Han
var onekligen före sina år . . . en stillsam ung
man för öfrigt.
* Alla förfrågningar äfvensom anmälningar till
inträde i Svenska kvinnoföreningen adresseras till
Svenska kvinnoföreningens sekreterare, Stockholm.
Jag kunde bara hitta på skoj. Och jag var
så att säga hans väpnare . . . begåfvade pojkar
ha alltid en anspråkslös kamrat som beundrar
dem och gör dem inbilska — inte sannt?
Nå, inte tror jag numera precis, att han var
ämne till något snille. Men han hade en
märklig förmåga att finna ord för sina tankar,
om de också i själfva verket inte voro så
djupa och originella, som jag trodde på den
tiden. Och han hade en uppenbar smidighet
i att upptaga idéer och göra dem till sina.
Mången har blifvit en framstående man —
åtminstone en lokalstorhet — med mindre gåf-
vor än lian. Det tror jag fortfarande.
Han hade en mjukhet och en älskvärdhet i
sinnelaget, som gjorde honom omtyckt. Han
hade, med ett ord, just de egenskaper, som
fordras för att komma fram i världen — jag
vill inte säga bryta sig fram, men inte heller
krypa fram — utan snarare maka sig fram,
steg för steg, utan att anlita förkastliga me-
del, men fullt ut lika mycket genom sina per-
sonliga egenskaper som genom sina talanger.
På den tiden var han, förstås, i mina ögon
en blifvande storhet, sitt fosterlands stolthet
och ära. Hur är det det står i Rydbergs dikt
om barnen och allt hvad vi tro oss kunna
hoppas och vänta af dem?
Du vet, hvad jag menar — de där stroferna
om att barnen äro furstar, men att, när de
växa upp, bli de så sällan kungar.
De ha anlagen men inte förmågan att bli,
hvad de kunnat och bort utveckla sig till.
Nå, se’n han tagit studentexamen sågo vi
inte vidare till hvarann. Alldeles som det
plägar gå. Vi slogo in på olika vägar, fingo
skilda intressen. Han kom in i posten och
gjorde sig för öfrigt bekant genom en och an-
nan uppsats, han skref i tidningar, i sociala
och ekonomiska ämnen. Förut hade jag trott,
att han skulle bli en stor skald — det var på
den tiden, då jag själf var lyriskt anlagd —
nu väntade jag, att jag skulle få se honom i
riksdagen. Ty att han skulle bli något var
jag fortfarande säker om — notarie i posten
var han naturligtvis bara för inkomstens skull.
Jag hade inte sett honom på tio år. Då
stötte vi ihop uppe på Esplanaden tidigt
en morgon. Jag hade just kommit upp till
Stockholm, och nu hade jag gått dit för att —
nå ja, det hör inte till historien, hvarför jag
promenerade i de trakterna på morgonkvisten.
Allt nog, jag såg framför mig en figur, som
föreföll mig så hjärtans bekant, men som jag
ändå tyckte, att jag aldrig hade sett förr. En
lång, mager, litet böjd man, som gick med af-
mätta och litet trötta steg.
Han ledde en pojke i ena handen och en
liten flicka i den venstra. En annan gosse
traskade efteråt och höll honom i rockskörtet.
Att han var gift, den gamle gossen, det
visste jag. Men det var också det enda jag
visste om honom.
Jag gick efter ett stycke, och ju mer jag
såg på honom, där han vallade sina telningar
framför mig, dess mer gjorde han intryck af
en gammal man. Den långa ryggen, det ljusa
håret, som kunde vara grått lika väl som blondt,
den långsamma gången — ja, det var en gammal
herre, jag hade för mig, en som slutat lefva
för sin egen del och nu lefde för sina barns
räkning.
Han kunde inte vara äldre än ett par och
trettio år. Men han bordq vara femtio, så
som han såg ut.
Förr hade han varit en riktig liten sprätt,
noggrann, pedantisk, i sin klädsel prydlig och
fin, nästan kvinligt behagsjuk. Kulörta hals-
dukar voro hans specialitet, — han knöt dem
med en utstuderad vårdslöshet. Nu såg han
en smula sliten ut, med en rätt ålderstigen
slokhatt på hufvudet, och det var inte utan
att han hade snedgångna skor. Jag började
tro, att det låg en hel historia mellan den
gamla tiden och den närvarande . . .
Nu vände sällskapet om och kom rätt emot
mig — långsamt tågande som förut.
När jag tog den gamle gossen i hand och
fick se honom in i ögonen, fann jag honom
sig lik som förr. Samma barnögon, samma
fina leende.
Men han hade en svart smal halsduksremsa,
och den var inte ny i går.
Jag slöt mig till karavanen, och han talade,
upplifvad af att ha träffat mig.
Hans röst hade kvar den gamla tonen, han
talade lågmäldt, saktligt, i omsorgsfullt till-
svarfvade meningar, som om han stod på en
kateder och skulle föregå eleverna med godt
exempel.
Han var, som jag såg, ute och promenerade
med barnen. Detta var de tre äldsta. De
hade ännu en liten syster där hemma. Och
jag kunde förstå, hur mycket göra man hade
i ett så p^ss stort hushåll — han hade tagit
för vana att gå ut med barnen på morgnarna,
innan han gick upp på sitt ämbetsrum, — in-
gen annan hade tid med dem . . .
Gossen, som höll honom i rocken, hade ett
blekt ansikte med sin pappas milda, klara
ögon. Han gick tyst och beskedligt, höll sig
fast med ett stadigt tag och såg framför sig
med något lillgammalt i uttrycket –- det dra-
get hade han ej efter fadern.
De andra barnen voro mindre lätta att hålla
styr på. De ville gå i rännstenen eller hoppa
in på gräsmattan, öch medan han talade med
mig, måste han oupphörligt afbryta för att be-
falla eller förbjuda dem något — »låt bli,
Tage! Nej, du får inte! — Gå inte dit, Em-
ma! — Hör inte Tage? Gå beskedligt —
akta dig för hästen», och så vidare.
Ja, han var kvar i posten och avancerade
långsamt, mycket långsamt. Har väntat löneför-
höjning, men får vänta på den ännu ett par
år. Det hela går sin jämna gång som ett ur-
verk, — ingenting att säga om det — man
sitter dag efter dag på sin stol, gör livad man
skall och kvitterar sin aflöning en gång i må-
naden.
»Nå, dina literära och politiska intressen?»
frågade jag.
Han smålog, och då kom där fram en hel
mängd små rynkor kring hans ögon, så jag
med ens fick för mig, att han ändå säg gam-
mal ut. Och afmagradt var hans ansikte —
riktiga hålor i kinderna.“ Bara skinn och ben,
hela återstoden af karlen.
Han skakade på hufvudet.
(Forts.)
Hvad är bildning?
Af Ave.
JlJetta är en fråga, som ofta blifvit fram-
Gr ställd, men som torde vara mycket svär
att pä ett uttömmande sätt besvara, ty ordet
bildning äi ett uttryck för ett ytterst elastiskt
begrepp om en mycket sammansatt sak, af
hvilken väl hvarje människa eger någon del,
men högst fä, om ens någon, alla ringarne i
den gyllene kedjan.
Ej sällan läser man, att den och den
namnkunniga människan »stod på höjden af
sin tids bildning», och sä upprepas ifrågava-
rande persons kunskaper och talanger, som
om detta någon tid varit allt, hvilket kräf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
