Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 3 oktober 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492 IDUN 1890
des for att vara en fullständigt bildad män-
niska.
Drottning Kristina är en typ för en dylik
halfbildning; hennes far, Gustaf Adolf, där-
emot egde, utom sina kunskaper, flere andra
ringar af den gyllene kedjan. Den store
konungen, som vigde sitt lif åt själfva bild-
ningens kärna, var äfven ädel nog att kunna
inse och afbedja sina fel samt erbjuda upp-
rättelse ät den kamrat, han förfördelat. Gu-
staf Adolf räckande sina pistoler åt öfver-
ste Seaton under erkännande af sin öfveril-
ning mot honom; Kristinas befallning om sin
forne gunstling Monaldeschis’ gräsliga mord
i ett af de gemak, hon själf bebodde, se där
slående prof på äkta och falsk bildning.
Både far och dotter stodo, hvad kunskap be-
träffar, »på höjden af sin tids bildning»;
hvad var det då, som gjorde honom så ädel,
sann och god, och henne så rå, flack och
grym ?
I själfva verket är ingenting vanligare än
att höra människor förvexla bokliga kunska-
per och färdigheter i främmande språks ta-
lande med djup bildning. Ja, man uttänjer
begreppet så vidt, att det till och med om-
fattar vanlig examensläsning med ty åtföljande
betyg på att ha »gått igenom» vissa klasser i
ett högre läroverk som ett bevis på äkta
bildning.
Ku händer det mycket ofta, att de inlärda
kunskaperna falla ur minnet, och då skulle
ju den på detta sätt bildade människan lätt
kunna löpa fara att bli räknad till de »obil-
dades» klass, om ej något af bildningens fer-
nissa blifvit (under namn af sällskapsvett, ta-
langer eller takt) outplånligt inbrändt i hen-
nes väsen och sätt att skicka sig och räd-
dade henne därifrån.
Ofta får man höra, hur välmenande för-
äldrar, hvilka själfva sakna både bokliga kun-
skaper och kännedom om antagna sällskaps-
skick och bruk, tala om att sända sina barn
till städerna »för att lära sig bildning».
Ibland mena de därmed någon kunskap eller
färdighet, men oftare syfta de rent af på
sättet att helsa, tala till främmande, kläda
sig, duka ett bord, servera en gäst, sköta
knif och gaffel o. s. v., och ser man noga
efter i ett sådant hems bokförråd, skall man
där ofta finna en liten bok med titeln: »Kon-
sten att skicka sig», eller något dylikt.
För några år sedan hörde jag en berömd
dansk talare beteckna de likbetydande orden:
det svenska bildning och det danska dannelse,
såsom varande blott och bart uttryck för
yttre former, medan han betecknade själfva
sakens inre väsen med ordet upplysning. Och
han menade, att en människa kunde vara
mycket upplyst, kunskapsrik, sedlig och reli-
giös, utan att en smula vinnlägga sig om »dan-
nelse» (bildning). Därjämte betonade han
skarpt, att en människa kunde vara fint bil-
dad — i yttre mening — utan att ha en
gnista sann upplysning i sin själ.
I denna senare åsikt hade han otvifvelak-
tigt rätt; därom bär vårt eget samhällslif allt
för många sorgliga bevis, men jag tror, att
han tog fel i den förra.
Kär kunskap — »vore det så blott om
säfven» — blott om en enda liten punkt i
det mänskliga vetandets ofantliga haf — kom-
mer med anda och lif in i tanke, känsla och
fantasi, så tändes där ljus i själen, och af
andligt ljus uppkommer värme och däraf ut-
vecklas kärlek till medmänniskor, förenad med
den ödmjukhet, som en upplyst själ måste
känna, då ljuset belyser hennes okunnighet
midt i allt hennes vunna vetande; belyser
egna brister vid allt hennes sträfvande. Eu
upplyst människa vill aldrig väcka uppmärk-
samhet eller gifva anstöt genom att ringakta
det, som är förnuftigt eller oskadligt i säll-
skapslifvets antagna former och lagar. Äfven
om hon ej kan t. ex. instämma i den dom,
som i ett sällskap fälldes öfver en af våra
stora diktare, nämligen att han var obildad,
emedan han drack det heta kaffet ur tefatet,
så tror hon sig dock ej ha rättighet att väcka
ett bordssällskaps fasa eller afsmak genom
att sticka knifven i munnen, sörpla i sig sop-
pan med ett ljud, som då en spädkalf dric-
ker ur en bytta, eller vid kaffet bita af
sockret och kasta resten tillbaka i sockerskå-
len o. s. v. »Konsten att skicka sig» är
säkert ingen oäfven bok, när den studeras
vid en belysning, som visar den djupare me-
ningen, kärnan i all kunskap samt i antagna
sällskapsskick.
I fråga om vetande kommer det mindre
an på, hur mycket kunskap man eger, än på
hur denna kunskap är beskaffad ; om den för-
mörkar eller upplyser, värmer eller kyler hjär-
tat, drifver oss till en själfförsakande verk-
samhet i det godas tjänst eller gör oss till
egoister, som blott lefva för att kretsa kring
det egna jaget, likt en hundvalp efter sin
egen svans.
Det är efter kunskapens frukt, som arten
af en människas bildning skall mätas och
bedömas. Kunskapsträdet har äfven grenar,
hvilka bära onda frukter, och den yttre bild-
ningen af en människas väsen liknar tyvärr
ofta ett hvitmenande af grafvar.
En äkta bildning utan en lefvande gudstro
och ett personligt lifsförhållande till Gud kan
lika litet finnas som dagsljuset utan solens
medverkan. Det är människans lifsgemen-
skap med den Högste, som gifver ande och
lif åt den döda kunskapen; det är genom
att hängifva sig åt hans upplysande och le-
dande ande, som hon förmår pröfva allt, be-
hålla det bästa och förkasta allt falskt glit-
ter. Det är kärleken till Gud, som bildar
hennes hjärta så, att hon blir hänsynsfull,
sann och god emot nästan, och att hennes
yttre uppträdande blir ädelt, rent och natur-
ligt samt i allt harmoniserande med hennes
inre väsen.
Hvad är väl vår tids verkliga bildning an-
nat än ett verk af kristendomens anda? Är
det väl de hedniska eller de kristna folken,
som afskaffat och afskaffa slafveriet, gifvit
kvinnan mänskliga rättigheter, skapat fattig-
vård, hospital och alla våra öfriga barmher-
tighetsinrättningar ? Är det ej genom kri-
stenheten, som det arbetas på att förekomma
krig? Är det ur hedningarnes eller de krist-
nes leder, som de stora vetenskapsmännen
och uppfinnarne utgått?
Det vore lätt att ur folkens historia, lik-
som af enskilda personers lefnadslopp, fram-
draga prof på och följder af en bildning utan
kristlig tro och upplysning, men det torde
här vara tillräckligt att påpeka, hurusom en
till vansinne gränsande fåfänga, en djurisk
råhet eller en förtviflan, som drifver till själf-
mord, så ofta känneteckna högtbegåfvade na-
turer, hvilka i högmod velat vara sig själf-
va nog, velat taga allt af sig själfva och
i sorglig själfförblindelse sträfvat att afstänga
sig från hvarje tillflöde från krafternas källa.
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
Iduns panoptikon.
dmjukaste tjänare, min nådiga!
Jaså — jag har inte äran vara igen-
känd? Kå, uppriktigt sagdt, så förvånar det
mig inte. Det är ju länge, mycket länge se-
dan vi sist träffades. I vår tid glömmer man
fort, och jag har inga särskilda anspråk på
att varda ihågkommen.
Ah, verkligen, Ki erinrar er det! Mycket
smickrad.
Ja, uuder pingsten var det, som vi sist träf-
fades. Minns Ki ett så förskräckligt väder
det var, hur orkanen tjöt, hur den bräckte
Kaknässkogens stolta granar som tandpetare,
blåste seglare i sank och krossade stora skepp
som nötskal? Kommer Ki ihåg, hur snön
gloppade ned och gömde pingstliljorna under
sitt frostiga täcke?
Se’n dess har en hel lång sommar förflutit.
Tycker inte Ni, att den varit lång? Så myc-
ket bättre, ty det bevisar, att Ki haft trefligt.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
