Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 40. 3 oktober 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 493
den var genomgående flau, för deras del åt-
minstone. Sä prckade familjen in och reste
till Strömstad på sensommaren. Inte ett enda
allvarsamt napp, trots de mänga fisketurerna
och båtfärderna. Pä sin höjd litet flirtation.
Nog ä’ sådant hårdt. Gubben har säkert en
smula på kistbotten — åhja inte så lite —
men de äro ju en så förskräcklig svärm, som
ska’ dela prisen. Det förslår ingenting.
*
*
Ja, på det här sättet få vi, som gått här
hemma och »vaktat staden», i oss sommarens
krönika bit för bit. Den ena scenen har ut-
spelats här, den andra där, men i hufvudsak
äro de hvarandra tämligen lika. En smula
kärlek, en smula poesi, mycket allvar och
icke obetydligt fåfänga — se där inslaget i
lifvets väf. Mönstret kan bli helt olika, kvali-
teten också, men det må vara siden eller
blaggarn, så saknas icke penningfrågans röda
rand i någondera.
* *
*
Och här i Stockholm, hvad har händt här ?
Äh, just ingenting ovanligt. Rollafebern och
Lagerlundens stängning äro kanhända som-
marens mest märkvärdiga tilldragelser.
Den förra ska* vi alldeles låta bli att tala
om, ty farsoter äro i allmänhet intet ange-
nämt samtalsämne, och hvad särskildt denna
beträffar, så föreställer jag mig nu, att den
måste förefalla en smula genant för dem,
som varit mest angripna. Och som den hade
en alldeles ovanligt stark utbredning inom
den kvinliga världen, så vill jag inte riskera
den lilla smula popularitet, som jag möjligen
kan ha (eller få) hos Iduns läsarinnor, genom
att krafsa upp den där gamla genanta hi-
storien.
Däremot föreställer jag mig, att Lagerlun-
dens stängning för alltid är ett behagligare
kapitel för mina läsarinnor. Ty hur det är,
så kan man icke förneka, att denna lokal
varit ett slags rival, som mången gång lockat
»gubben» bort från sin lilla fru och kaval-
jeren från den unga dam, som haft anspråk
på hans uppvaktning. Den djupa sucken,
som förnams ibland herrarnes led, när detta
favoritställe stängde sina portar — jag borde
egentligen sagt grindar, men det låter så
ohyggligt platt — vann därför ingen genklang
hos damerna. Tvärtom, hos dem kunde man
i stället förnimma ett stilla jubel.
Men —- nu skall jag glänta litet på en
stor hemlighet, som visserligen i första hand
angår oss karlar, men som, om jag ej miss-
tager mig allt för mycket, icke därför skall
vara ointresannt för damerna heller — men
det är möjligt, att både sorgesången och jublet
höjts en smula för tidigt.
Lagerlunden är död. Ja, för närvarande
visserligen, ty det följer med nödvändighet af
årstiden. Men det är därför icke absolut sä-
kert, att den icke, när våren kommer och
lindarna löfvas, kan stå upp igen. Jag åsyf-
tar nu icke denna uppståndelse »i förklarad
lekamen», som operakonsortiet lofvat ombe-
styra åt oss, när en gång det nya operapa-
latset blir färdigt, utan jag menar, att den
gamla, kära Lagerlunden, icke är död, utan
blott sofver.
Förklaring?
Nej, min nådiga, Ni får förlåta mig, att
jag icke lemnar Er någon sådan. Men om
ni lefver till våren, får Ni väl se, om jag
icke haft rätt.
* *
*
För närvarande är det en öfvergångens tid.
Sommaren håller på att säga oss farväl, och
det är, som om den ville samla all sin älsk-
värdhet och koncentrera hela sin återstående
tjuskraft i själfva afskedet för att rätt låta
oss se, hvad vi förlora. Kan Ni erinra er
en sådan september, som den vi haft i år?
Knappast.
Men ändå vänder Ni Er från den sjunkande
solen och spejar mot den uppgående. Det
är icke vackert, man skulle rent af kunna
misstänka, att Ni vore en smula lycksöker-
ska. Sommaren står ännu i rik, grön skrud,
solen drifver upp termometern till 20° och
däröfver, men Ni går ändå beh funderar på,
hur Ni skall kunna taga emot den gamle
Bore i en så bedårande dräkt som möjligt,
när gubben en gång kommer norr ifrån och
trycker sin isande helsningskyss på edra fri-
ska kinder.
Eli bien! Toaletten är en viktig sak,
och det kan icke falla mig in att under-
känna dess betydelse. Tvärtom, vore jag för-
faren i den stora konst, som har till uppgift
att insvepa skapelsens härligaste konstverk i
ett modernt och tilltalande »fodral» — för-
låt, men jag hittar för ögonblicket intet bättre
ord — så skulle jag så ytterst gärna gif-
va praktiska vinkar och råd. Nu finns
det gudskelof andra, som göra den saken
bättre, och jag får lita till den gamla be-
kanta tröstegrunden att — »alla kunna väl
inte vara skräddare heller!»
Bara en enda liten sak skall jag taga mig
friheten erinra om. Nämligen den, att hur
viktig toalettfrågan än är, så finns det ändå
något, som är betydelsefullare. Det är en
utmärkt sak att ha en förtjusande kappa,
men det är ändå bättre att ha ett godt
hjärta, och hur hatten än ser ut, så beror
det i alla fall mest på, hvad hatt sitter på
för ett hufvud.
»I fjol en hatt —
i år en tratt,
så skiftar ständigt smaken.
Men hatten är,
hur än den klär,
likväl ej hufvudsciken»,
kvad en gång en skämtare.
Det må nu vara, att maximen kan synas
en smula trivial, men det kan ändå icke skada
att inskärpa den.
Au revoir!
Scœvo/a
En »samvetsfråga».
Medicinskt kåseri.
För Idun, af van Nord.
t
a, ärade läsarinna, det är verkligen en
»samvetsfråga», jag tar mig friheten upp-
vakta dig med — och därtill en så öm-
tålig sådan, att jag behöfver allt mitt kurage
för att våga framställa den. Men jag hoppas,
att du ej upptar den allt för illa, då du ju
slipper att personligen besvara den.
»Har du ofta badat i sommar?» Så låter
den i all sin förskräcklighet, och dock — enkel
och oskyldig, icke sannt?
Att du pliktskyldigast en och annan gång
tvagit din lekamen — ej blott händer, fotter
och ansikte, utan »ifrån ofvan till nedan och
allt igenom» — tviflar jag ej på. Men frå-
gan är, om du tillräckligt ofta, exempelvis
dagligen, begagnat dig af de friska, helsobrin-
gandc kallbaden under denna nu snart till-
ändalupna sommar — den årstid, då de stå
alla så godt som gratis till buds.
Jag misstänker starkt, att du måste med
det onda samvetets rodnad på dina kinder
svara nej. Och om jag frågade dig om orsa-
keD, så sade du helt visst: »Därför att jag
anser baden vara hufvudsakligen för nöjes
skull; men då jag för min egen enskilda del
tycker detta ’nöje’ med därmed förknippade
biomständigheter — den besvärliga afklädnin-
gen, den ruskiga ’neddoppningen’, den ännu
besvärligare påklädningen etc. etc. — vara gan-
ska ’måttligt’, så försakar jag det helt enkelt!
Det är den naturligaste sak i världen ! » menar
du, och så tänka många, många med dig —
det vare dock sagdt icke till tröst, utan till
varning och väckelse.
Men har du tilläfventyrs hört baden prisas
för deras välgörande verkningar, så ha nog
dina tankar, i full öfvereusstämmelse med ditt
förra resonnemang, genast format sig ungefär
sålunda: »Nonsens! kr ej jag själf ett lefvande
bevis på, att man kan ha god helsa, utan att
behöfva vara ’badare ex professo’!» Och så
har du fortfarande med lätt hjärta ’försakat
nöjet’.
God helsa — ja, visserligen, d. v. s. täm-
ligen god, ty nog är väl äfven du, bästa läsa-
rinna, likasom de flesta andra dödlige, under-
stundom ’krasslig’ eller ’lindrigt opasslig’, som
det heter; du är, menar jag, väl en och an-
nan gång besvärad af sådana obetydliga små
krämpor, hvilka i regeln gå öfver af sig själfva,
och som du därför ej tillmäter någon vidare
betydelse än den af ’ett nödvändigt ondt’, hvil-
ket ej står att ändra, och hvari du alltså må-
ste med största möjliga undergifvenhet söka
foga dig. Men då vill jag påminna dig om ett
ordspråk, som säger: ’Ingen rök utan eld’.
Ty lika träffande som detta i och för sig
själft är, lika säkert hafva dina krämpor sina
orsaker, hvilka det borde vara dig angeläget
att upptäcka och undanrödja. Och hvem vet,
om ej vid anställd razzia efter dem just din
försummelse af baden blefve funnen som den
största syndabocken — ja, jag vågar nästan
påstå, att så blefve följden.
Men är du tilläfventyrs att räkna bland de
lycklige, som aldrig hafva lärt, hvad sjukdom
vill säga, så kasta skulden härför på hvad
som helst, på din lycka eller din goda tur,
men ej på din återhållsamhet från baden, ty
denna är, om någon, oskyldig. Snarare kan
du af henne vänta att få bekantskapen med
ohelsa inledd. Naturen, visserligen tålmodig,
är dock en herrskarinna, som ej i längden
låter leka med sig; hon blidkas ofta för stun-
den och förlåter lätt, men hon glömmer aldrig
— hvad tiden lider så hämnas hon på ena
eller andra sättet alla öfverträdelser af sina
sundhetslagar, och en sådan är just badet, det
ofta förnyade badet.
Ja, nu, ärade läsarinna, antar jag, att jag
tillräckligt skrämt upp dig för att ditt hårdt
medtagna förråd af uppmärksamhet skall räcka
till äfven för den återstående, mera vetenskap-
liga delen — d. v. s. slutet — af förelig-
gande sparlakansopus. Slut måste ju all bör-
jan hafva och vetenskapligt specielt detta kå-
seri, på det att dess sinnes- och samvetsoro-
ande ’insinuationer’ ej mätte blifva teser, utan
bevis, och du ej vädra humbug eller åtminstone
raljeri, hvilket vore till skada för båda par-
terna — dig och mig.
V %
*
Om vi närmare skärskåda badets verkningar,
så finna vi dem vara af två slag, direkta och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0501.html
