Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 3 oktober 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I D U N 495
det till dess fulla värde. Hvem, som under-
visat barn och tagit sitt kall på allvar, har ej
varit hardt nära förtviflan mången gång, då
det synts, som om allt arbete i vissa fall vore
förgäfves? Hvem har ej haft alla sina nerver
så att säga »satta på kant», då man efter långt
och mödosamt arbete med skäl väntat litet
frukt och endast mötts af tanklöshet, likgiltig-
het, slarf och liitja? Komma därtill trilskhet,
lögnaktighet och bakslughet i uppförandet, för-
äldrars missnöje, om de anse, att barnen ingen-
ting lärt, och deras otacksamhet och fåfänga
öfver barnens gåfvor, om de verkligen inhem-
tat något, så skall hvarje människa med billig
hetskänsla medgifva, att en sådan lärarinna har
det minst lika svårt som eleverna. Den åt-
minstone, som själf med ens utbytt skolbänken
mot lärarinnekallet, lär sig fort, hvilka plikter
som äro lättast.
Jag känner ett behof att tala om denna min
lärarinna! Minnet af henne och hennes oegen-
nyttiga arbete var under långa år på lärarinne-
banan min hjälp och föresyn. Jag menar så-
dant arbete, som hon aldrig behöfde gjort för
att ändå kunna anses hafva fullgjort sin plikt,
sådant arbete, som få gåfvo akt på och ingen
tackade henne för. Jag undrar, om hon nå-
gonsin tänkte på tack eller beröm? Hon hade
en mäktigare drifkraft än världens pris. Om
henne kan sägas som Helene Nyblom säger om
sin lärarinna: »Hon var en djupt religiös män-
niska, och all hennes kraft och förmåga att
fullkomligt kunna glömma och försaka sig själf
hade sitt innersta upphof i hennes religion»;
likaså hennes outtröttliga arbetsförmåga. Under
elfva år, som jag vistats i Frankrika, Tysk-
land, Ryssland och England har jag sett goda
skolor, men i synnerhet dåliga skolor ; jag har
träffat goda och dåliga lärarinnor; men ibland
de förra aldrig en, som kunnat i kunskaper
och undervisningsskicklighet jämföras med
»mamsell Lina». Jag säger därför ej, att
sådana ej funnos. Hennes arbetsförmåga., hen-
nes ihärdighet, hennes själfförsakelse såg jag
ingenstädes. Det hände visst ingen (af dem
jag kom i beröring med) att sätta sig ned och
rätta stilar om kvällen kl. 8 och finna att nä-
sta gång hon såg på klockan, då sista boken
var rättad, denna vara 6 på morgonen — och
skolan skulle börja igen kl. 8. Jag vädjar till
alla hennes gamla elever, om de någonsin sågo
henne ointresserad eller ohågad vid en lektion?
Var hon ej alltid eld och lågor? — väl ibland för
mycket måhända — därför att hon aldrig kunde
låta någon blifva bakefter, de likgiltigaste och
lataste måste följa med, om de än knotade.
Hvem har ej hört gamla och unga klaga öf-
ver, »att tyska språket är så svårt att lära»?
Men hundradetals af hennes elever skola säga:
nej ! det var det lättaste och roligaste 1 Jag
har hört någon af dem säga: »om jag än blefve
hundra år gammal, tror jag ej, jag skulle
glömma reglerna i tyska grammatiken och de-
ras användning», och en annan: »det är ett
sannt nöje att någon gång sättas i nödvändig-
heten att skrifva ett tyskt bref, ty om än flere
år mellanligga för hvarje gång, så finner man,
då man tar pennan i hand, att grammatikens
regler stiga upp för minnet som ett pålverk
på bägge sidor, som utstakar vägen, så att
man ej kan gå vilse»; och en tredje, som var
lärarinna: »fastän vi nu hafva så många
franska grammatikor, som skola vara bättre,
så är gamle Olde, som »mamsell Lina» plug-
gade i oss, alltid min hjälp i alla tvifvel vid
undervisningen, den sitter i hufvudet, så att
om man blott nämnde paragrafens nummer,
tror jag, jag skulle kunna gifva regeln med
alla dess exempel. (Apropos! så var det genom
Lövvenhjelms franska stilöfningar, som vi fingo
Oldes grammatika i minnet. Stilen genom-
gicks i klasser, och hvarje gång en regel an-
gafs sade lärarinnan numret på paragrafen, och
vi fingo ordagrannt upprepa den jämte exem-
pel, äfven om samma regel återkom tio gånger
i samma stil.) Och hvem minnes ej hennes
villighet att erkänna, om hon ej visste en sak!
Det vet jag ej! Det förstår jag ej riktigt!
Vet någon det? Låt höral Och då någon
dristade: »tror mamsell Lina ej det är så?»
Eller: »kan ej den regeln tillämpas?» »Jahal
du torde ha rätt, låt oss se»! — »nej det går
inte» — »har någon annan en mening om sa-
ken?» Och om någon då lyckades att lösa
frågan, var hon förnöjdare, än om det varit
hon själf, eftersom det vittnade om intresse
och eftertanke hos eleven. Det föll oss där-
för aldrig in att tro, att hon var okunnig. Andra
lärarinnor i skolan försökte »blanda bort kor-
ten», då deras kunskaper kommo till korta,
men som hvar och en vet, så lyckas det al-
drig hvarken med flickor eller pojkar, och vi
trodde möjligtvis i stället, att de voro okun-
nigare, än de verkligen voro. Men i »mamsell
Lina» fanns icke ett spår af humbug. — Jag
skulle upptaga alltför mycket rum i Edra spal-
ter, om jag sade allt, hvad som med rättvisa
kan sägas om denna kvinna, som nu efter
slutadt dagsarbete — hennes skola blef vid
hennes afgång Högre elementarläroverk för
flickor i Lund, och själf är hon medlem af
styrelsen — med bruten helsa och krafter
väntar i stillhet och tålamod sin Herres kal-
lelse. När denna kommer, kunna vi alla, som
kännt henne och förstått hennes lifs gerning,
med visshet veta, om vi eljes ej hafva alltför
svårt för att »tro», att den skall ske med de
orden: »Du gode och trogne tjänare, öfver en
ringa ting hafver du varit trogen, gack in i
din Herres glädje!»
En gammal tacksam elev.
Smörgåsbordet.
Prisbelönadt svar å prisfrågan XXVIII.
J
jT tt begynna med någon slags inledning om
»smörgåsbordets» betydelse eller ursprung
kan väl knappast tjäna någon till nytta eller
nöje — allt hvad vi därom veta torde också in-
skränka sig till det faktum, att detta sätt, hvarmed
vi ha för vana att inleda våra måltider, är en
gammal svensk sed, en sed som i långa tider egt
bestånd, och som troligen också för framtiden
skall veta att behålla sin plats, trots de utrotnings
försök en och annan skulle kunna vara benägen
att däremot anställa.
Ett smörgåsbord bör vara serveradt på ett sär-
skildt och ej för litet bord, så att utrymmet kan
tillåta att flere personer samtidigt komma intill
det. Hvad dukningen beträffar, vare endast det
sagdt, att noga måste tillses, att det finnes ett
tillräckligt antal rena smörgåstallrikar, knifvar och
— framför allt — gafflar, hvaraf smörgåsborden of-
tast lida stor brist ; man bör i hvarje fall beräkna åt-
minstone en gaffel till hvarje person. Duktyget bör
naturligtvis vara hvi.lt och vackert, och särskilda små
smörgåsservietter böra gärna finnas, men någon an-
nan prydnad för detta bord än ett vackert bordställ
med hvad därtill hörer (salt, peppar, olja, ättika)
anser jag ej vara så alldeles lämpligt, för så vidt
man ej har tillgång till ett par små fina glasaskar
(kristall) i vackra ställ af nysilfver, hvilket alltid
ser parenti ut; i den ena kan man då lägga sar-
diner eller anjovis, i den andra kaviar. Ett par
små prydliga knifställ försvara ju ock sin plats.
Hufvudsaken tror jag är, att man ej har för trångt,
ulan söker ordna det så, att gästerna utan för
stort besvär kunna både se och komma åt att
taga för sig af hvad de önska — rätterna böra
därför ej heller vara för många, låt dem hellre
vara få, men utsökt goda; 5 à 6 små assietter
med kallskuret är tillräckligt, dessutom har man
några varma smårätter.
En viktig, om ej den viktigaste, sak är att alltid ha
godt och framför allt kallt bränvin, ty därpå sätta
våra herrer ofantligt stort värde; det bör vara
två slags bränvin, renadt och sött, och helst på
olika karaffer, så att de kunna skiljas från hvar-
andra, om man ej har etiketter, hvilket ju är det
trefligaste. För bekvämlighetens skull kunna brän-
vinskaraffer och därtill hörande glas placeras på
en liten bricka, hvilken då sättes på buffeten el-
ler ett särskildt litet bord nära smörgåsbordet.
Smöret bör vara färskt och godt samt — så
snart gästernas antal uppgår till 10 à 12 — läg-
gas upp på tvä assietter eller i två smöraskar, så
att ej för många personer få stå och vänta på
andra, hvilka varit nog lyckliga, att hinna före
dem, och som då högst ogärna åter lemna sina
en gång intagna platser. Jag föredrager att lägga
upp smöret på assietter framför att packa ned det
i smöraskar, ock det tager sig för öfrigt ganska
bra ut, om man med ett par smörspadar
trillar lagom stora smörbollar och lägger upp dem
i en pyramid, ett rundt torn eller dylikt. Liksom
de öfriga assietterna, pryder jag äfven dessa med
några persiljekvistar, men man bör akta sig för
att taga för mycket grönt. Smöret bredes på detta
sätt ej kring kanterna, utan bevarar längre sitt
utseende; vill man ha det upplagdt på annat sätt,
så bör man göra i ordning dubbla par smörlall-
rikar, så att de först framsatta kunna ersättas
af nya, när däraf synes vara behof, ty en hvar
vet hvilket obehagligt intryck man erfar, då man
kommer fram till ett bord, där till hälften urätna
smöraskar stå, eller tallrikar med smöret bredt
på alla kanter. En dylik syn är nog mäktig att
jaga aptiten på flykten.
Några olika sorters bröd fordras äfven såsom :
hårdt knäckebröd, surt svart bröd eller s. k an-
karstock, vanligt hvetebröd och något slags sött
bröd, skuret i ej för tjocka och ej för stora skif-
vor, samt på en särskild tallrik några skifvor ro-
stadt bröd, isynnerhet om man vill ha kaviar,
som alltid anses godt på smörgåsbordet. Kan
man ej åstadkomma rysk kaviar, är löjrom lika
bra. Till kaviar hör finhackad rödlök och citron-
skifvor, hvilket kan användas som garnityr, eljes
lägges löken i midten och några citronskifvor rundt
kring denna på en särskild liten tallrik. Äfven
till stufvad kalfhjärna passar rostadt bröd för-
träffligt.
Till smörgåsbordet hör vidare: ett eller två slags
ost, hvaraf den ena sorten bör vara stark. Jag
har ofta en sorts god potkäs, hvilken jag får
genom att taga vara på alla öfverblifna ostkanter.
Dessa rifvas sedan och arbetas i ett fat med nå-
got smör och ett vinglas konjak eller mer, tills
det blir en deg, så smidig och fast, att den släp-
per fatet, sedan formas den på en skärbräda, så
att den får utseende af en på midten afhuggen
sockertopp och viras in i staniolpapper, men den
öfversta sidan skall vara bar. Ställes på en tall-
rik i svalt rum, så att den blir riktigt fast. När
den tages in, vikes staniolen ner vid öfre kanten
och klippes ut till en frans. Anjovis, helst s. k.
ostronanjovis, sardiner, holländsk-jäger-matjes-sill
eller ock inlagd sill få ej saknas. Sillen blir bäst
sålunda inlagd. Den vattenlägges ett dygn, hvar-
under vatten bytes flere gånger, klyfves, befrias
från benen och skäres i ej för fina strimlor, som
läggas i en saladier eller på en tallrik, så att den
ser hel ut, hvarefter man skalar en rödlök och
skär den i runda skifvor, så att man kan taga ut
ringar däraf, hvilka läggas i långa rader längs
med eller snedt öfver sillen. Sedan kokar man
upp en half kaffekopp matättika; är den stark,
spädes den litet; till denna blandas några drop-
par matolja, ett stort skedblad socker samt litet
fmstött peppar, hälften hvit- och hälften krydd-
peppar. Slås varm på sillen, som är färdig efter
en halftimme och utmärkt god.
Grafvad strömming är också synnerligen om
tyckt och lätt anrättad. Klyf först strömmingen,
befria den från ben och skinn, gnid den med li-
tet salt och socker och låt den därefter ligga med
några dillkvistar mellan tvänne tallrikar. Lägg
sedan upp den på en asiett och slå öfver den
en sås af ättika, fin matolja, hvitpeppar och soc-
ker samt lägg litet färsk dill öfverst.
Vidare finnes ju en mängd saker, hvaraf man
alltid kan ha något tillhands, såsom t. ex. : kalf-,
lamm- eller annan öfverblifven stek, salt kött af
oxe eller kalf, salt tunga, inlagd lax eller ål,
graflax, rökt ål, rökt lax, rökt kött eller rökt gås-
bröst — om jag på hösten köper en gås, tager
jag undan bröstet och röker det; rökt oxkött skaf-
far jag mig också på vintern, då jag saltar ned
kött — medvurst, rökt bräckt prinskorf eller färsk
korf, halstrad böckling eller rökt sill, som befriats
från ben och skinn, kall stekt kyckling, höns eller
fågel o. s. v. Rädisor och rättika böra ju ej hel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
