Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 10 oktober 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890
508
nas dock ej, att växterna för hvarje gång
blott skola erhålla helt litet vatten, så att
blott jordytan fuktas af detsamma. Nej,
hvarje gång vattning verkställes, gifves så
mycket vatten, att jordklimpen helt och hål-
let genomfuktas, men sedan får man dröja
med att vattna, till dess jorden blifvit till
en viss grad uttorkad, eller så att det öfre
jordlagret nått den torrhet, att en nypa där-
af, tagen och sammanpressad mellan fingrarna,
ej längre vill häfta samman. I större kru-
kor bör jorden på detta sätt vara uttorkad
till 2 à 3 centimeters djup, innan vatten till-
föres dem. Hålles jorden under denna tid
allt för fuktig, blir följden den, att rötterna
ruttna, något som vanligen ger sig tillkänna
genom att bladen gullna och affalla, i hvil-
ket fall man måste gifva akt på växterna
och undersöka, huruvida rötterna äro angripna
af röta, hvilket lätt utrönes genom att taga
växterna ur krukan.
Men lika litet som man under denna tid
får slösa med vatten, bör man vara allt
för njugg på detsamma. Växter, stående i
varma rum, kräfva äfven under vintern rätt
ofta vatten.
Dagligen bör man vid en något större sam-
ling efterse, huruvida någon växt är i behof
af att vattnas. Under förra delen af vintern
vattnas helst om morgnarne, längre fram på
våren om aftnarne. Vattnet, som begagnas,
bör, såvidt möjligt, vara af samma tempera-
tur som värmen i rummet, hvarest växterna
stå, till och med några grader varmare. ^ Sär-
deles fördelaktigt är att vid vattning af pal-
mer, ormbunkar, dractenor och en del andra
varmhusväxter nyttja vatten af 25 à 30 gra-
ders temperatur.
Till de mera kinkiga i afseende på vatt-
ningen höra kaktéerna, hvilka under vintern
måste vattnas med den största försiktighet.
Under mulna dagar få de ej alls vattnas,
utan bör därmed uppskjutas, tills soliga dagar
inträffa. Många kunna under denna tid lefva
utan vatten i månader, och hellre må man
låta dem lida af brist än öfverflöd på vat-
ten. Ljungväxter och ormbunkar böra äfven
under denna tid hållas vid någorlunda jämn
fuktighet; fä de blott en gång för starkt ut-
torka, äro de så godt som förlorade. Rot-
knölar af Begonia, Canna, Funkia, Gloxinia,
m. fl., som under denna tid befinna sig i
hvila, få ej alls vattnas. 1 .ökar af Liliumar-
ter blott helt litet någon gång vid kanten af
krukan, då jorden blir allt för torr. Då dessa
om våren på nytt börja växa, måste vid vatt-
ningen iakttagas mycken försiktighet, ty af
för mycken fuktighet ruttna de lätt i jorden,
innan nya rötter och stjälkar vuxit fram.
Att med en s. k. rafraichisseur emellanåt
öfverspruta växterna i de varma rummen med
rent, kylslaget vatten för att i någon mån
tillföra dem den fuktighet i atmosferen, som
är så välgörande för dem, är af mycket
gagn; särdeles torde detta vara att rekom-
mendera för de rum, hvarest nödig värme
åstadkommes medels kaminer, enär luften där
mera än eljes blir torr och ohelsosam för
växterna.
Sprutningen verkställes under den mörka-
ste tiden af vintern endast under klara da-
gar före soluppgången, längre fram på våren
morgon och afton, alltid före soluppgången,
så länge växterna ej äro beskuggade, för att
undvika brandfläckar på bladen. Växter,
stående i kalla rum, få ej sprutas; luften
måste där hållas så torr som möjligt för att
förekomma mögel och röta.
Under vintern behöfva växterna ej skug-
I DU N
gas, utan böra få åtnjuta allt solljus, som
under denna tid så sparsamt erbjudes dem.
På våren, i slutet af mars eller början af
april, måste dock åtgärder vidtagas för att
skydda dem, som däraf äro i behof, för de
då ofta brännande solstrålarne.
Frisk luft bör under denna tid som all-
tid så mycket som möjligt komma växterna
till godo; dragluft och allt för häftiga tem-
peraturförväxlingar måste dock undvikas.
Den största renlighet är ock af nöden.
Växterna böra tidt och ofta genom tvättning
med mjuka svampar, doppade i varmt vatten,
eller öfversprutningar befrias från damm och
orenlighet. Härigenom förekommes till stor
del uppkomsten af ohyra. Krukorna böra
litet emellan genom skurning med sand och
vatten befrias från mögel, som under denna
tid af året mera än eljes afsätter sig på de-
ras väggar; jordytan uppluckras med en liten
träspade eller dylikt, gulnade blad aflägsnas
o. s. v. Detta såväl af helsoskäl som snygg-
hetsskäl.
I sina krukor väl rotade växter äro lät-
tare att öfvervintra än andra, hvarför som
allmän regel torde få gälla, att växterna ej
böra omplanteras sent på hösten. Då man
har för afsigt att genom frösådd eller stick-
lingar uppdraga nya växter, bör detta verk-
ställas i god tid om våren, så att plantorna
till vintern blifva något försigkomna. Af
några, såsom Toffelblommor, arter af Trade-
scantia samt några andra, kunna dock stick-
lingar med nästan samma framgång sättas
hvilken tid som helst af året.
Ofvanstående torde i korthet utgöra grund-
vilkoren för ett lyckligt resultat vid öfver-
vintring af krukväxter i boningsrum.
Viola.
En gammal historia.
Skiss af Georg Nordensvan.
(Slut fr. föreg. n:r.)
» Mag har, tyvärr, ingen tid att sysselsätta mig
med annat än mitt dagliga arbete. När
jag har ledigt om kvällarne, tar jag skrifgöra
med mig hem. Jag måste skaffa mig så stor
inkomst som möjligt. Du kan förstå, att hus-
hållet drar. Pengarne gå ögonblickligen som
de komma — ofta nog gå de, innan de kommit.»
Det var intet spår af ironi i tonfallet vid
de sista orden. Han sade dem helt lugnt och
betänsamt — det var ett faktum han talade
om, och han drog inga slutsatser.
»Det är när man är ung, man har dylika
planer,» fortfor han, »planer att verka för det
allmänna eller att själf intaga en framstående
plats i samhället eller i det andliga lifvet.
Dessa tankar höja blicken och vidga ens in-
tressen; de ha sin nytta och ska’ ha sin tid.
Det är när den första ungdomen är öfver,
man finner sin rätta uppgift, sin verkliga plats
i lifvet, sin bestämda stol att sitta på.
Tage, ser du inte, att där är vått? — Man
ville lefva för idéerna, ja, det är godt och väl,
men det är inte allom gifvet. Det vill lyck-
liga omständigheter till, för att man skall kun-
na egna sig åt realiserandet af ungdomsillu3io-
nerna.»
»Det fordras först och främst, att man ärligt
vill och ärligt försöker,» sade jag.
Naturligtvis; det medgaf han gärna.. »Men
man har ochså andra plikter. — Nej, Emma
då, kan inte Emma stå på benen? — Man
måste först och sist skaffa bröd åt de sina.
Och den omsorgen upptar det stora flertalets
lif. Man har ersättning i att se sina barn
växa upp och att glädjas med dem och hoppas
på deras framtid.»
»Ja,» sade jag, »ett lyckligt hemlif ger na-
turligtvis kraft och helsa.»
Han yttrade sig ej i den frågan. Och jag
började nu få hans ställning klar för mig. Det
lät så inlärdt, det han sade, och det lät allt
för resigneradt.
Det var, som hade han velat säga, att det
är endast i ungdomen vi ha råd att vara hvar
och eu en personlighet för sig. Lifvet flyttar
oss sedan öfver till kören, och då sjunga vi
beskedligt med efter den gemensamma texten.
Men då händer det också, att vi komma
att se en smula malätna ut, som min vän
gjorde.
Han kom in på penningfrågan igen. Det
var tydligen familjefaderns första och sista tanke.
Det förslog ingenting, alls ingenting. »Och
ibland, vet du» — han tog mig under armen
och sänkte rösten, då ban med en skygg ton
förtrodde mig, att han kunde vara barnslig och
obillig nog att tycka, att han inte hade något
nöje af alla pengar han arbetade ihop. An-
tingen han förtjänade mycket eller litet, var
det alltid sak samma. Det förslog inte, det
rann bort som vatten i sand.
»Min hustru», fortfor han, »är mycket prak-
tisk och håller vårt hem så ordentligt någon
kan begära. Man får sina små vanor, när
man har satt bo och inte längre lefver som
löshäst. Man vill inte ha det sämre än andra.
Det förstås, jag kan inte neka till, att jag tyc-
ker det vore roligt, om hon en liten smula
delade mina intressen. Det var egentligen förr
jag gick och nära nog längtade efter det,
den tid, då iag hvar ledig stund sysselsatte
mig med studier i de ämnen, som mest roade
mig. Då hade jag bra gärna velat ha henne
med. Men det fick jag inte, som jag velat.
För öfrigt var hon mer praktisk än jag.
Och jag insåg mycket snart, att jag inte kunde
dela mina intressen, utan måste samla dem på
ett enda. Man skulle ju lefva först och främst.
Och, som sagdt, jag har ju barnen, jag
sysselsätter mig mycket med dem ...»
Då han talade om barnen, var det ingen
resignation i tonfallet. Det var alldeles af-
gjordt inte bara därför att hustrun eller barn-
jungfrun hade annat att göra, som han gick
och vallade dem om morgnarna. Det märktes
af det sätt, hvarpå han höll dem i handen, af
det sätt, hvarpå han talade med dem, hur allt
det där roade honom.
Men jag kunde ändå inte komma ifrån mina
tankar om saken.
För resten, hvad rörde det mig? Min gamle
vän var ju nöjd, åtminstone var han alls inte
olycklig. Han talade ej om något förfeladt
lif. Och han var kanske inte mera ensam i
sina tankar han än vi andra.
När vi skilts åt, vände jag mig om ett par
gånger och såg efter honom, där han gick ga-
tan framåt med sina tre arftagare — de båda
ostyriga, som ville ut i vattenpussarna eller in
på gräsmattan, och den lille bleke gossen, som
hängde honom i rockskörtet. Ju längre bort
han kom, dess äldre såg han ut. Inte mera
den gamle kamrat, jag lefvat ett drömmande
ungdomslif tillsamman med, utan den stadgade
familjefadern, som hade fullt med oroande siff-
ror i hufvudet och inte fann tid att tänka på
något annat.
»Det är världens gång,» sade jag till mig
själf. Naturligtvis är det världens gång.
Då kom hon emot mig, den jag gått ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
