Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 24 oktober 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1800 I DU N 537
Och det vidgades i mitt bröst, och det kom
en förunderlig ro i mitt sinne, och jag började
helft ofrivilligt att tänka pä naturen, männi-
skan och konsten.
Jag tänkte på den gamla italienska skolan,
på det heroiska landskapet — på realismen i
konsten och på »opponenternas» friska grepp i
penslar och färgpytsar.
Men jag tänkte ännu längre. Jag började
grunda öfver natur och konst i människans
fysiska lif. Jag tänkte efter, om läkarens
»konst» var gammal italiensk skola eller ur-
sprungsfrisk natur.
Och jag måste jaka till den förra och neka
till den senare frågan — det senare dock ej
alldeles utan protest.
Ty — hygienen — detta moderna ord, som
sväfvar på alla läppar, hvad är väl denna hy-
gien annat än ett uttryck för realismen inom
läkekonsten?
Sannt! Men denna realism sträcker sig ännu
ej längre än till förebyggandet af sjukdomar,
ej till deras botande. Då står den gamla äkta,
oförfalskade italienska skolan vid hufvudgärden
och målar med bred pensel dödens färger öf-
ver den sjukes ansiktsdrag.
Men på denna härliga vårdag, när allt an-
dades lif, lust och fullhet, gick denna italien-
ska skolas sol för alltid ned för mig; och jag
såg i andanom opponenternas friska färger på
sjuklingens kinder i stället för det bleka döds-
sminket ur apotekets färgskala —jag fann, att
steget måste tagas fullt ut; att hygienen ej
längre får blifva, livad den är: en helsans hy-
gien, utan att den äfven måste blifva en sjuk-
domens hygien. Först då träder den ut i det
lefvande praktiska lifvet och blifver en be-
ståndsdel af detta lif själft.
Det är damernas uppgift att så att säga
lefva in denna beståndsdel i vårt dagliga lif,
så att den till sist blifver en del af oss själfva,
som vi ej längre kunna efter behag bjuda far-
väl, för att i fall af nöd åter taga till nåder
igen.
Först när vi kommit därhän, hafva vi funnit
den sanna realismen i vårt fysiska lif, ty då
står det i samklang och ej i strid med orubb-
liga lagar, som intet mänuiskosnille förmår
ändra.
Här har kvinnan ett rikt och tacksamt ar-
betsfält, men utan hennes bistånd bär det fältet
aldiig mognad skörd.
Farbror Örn.
Skiss
Af Anna Wahlenberg.
(Slut fr. föreg. n:r.)
f
ur hon kommit dit, och hvad hon tänkt på
under vägen, hade hon inte klart för sig.
Men det var, som om hon vaknat till full
besinning, när hon tryckt på knappen och
hörde dörrklockan ringa. Ett ögonblick vände
hon sig om och höll på att rusa nedför trap-
pan, men en mäktig drift höll henne kvar.
Steg hördes innanför, och dörren öppnades
af en snygg jungfru.
»Är kamrern hemma?»
Ja, han var hemma. Hon blef ombedd
att stiga in och tillfrågad om, hvem man fick
helsa ifrån. Så lemnades hon ensam igen,
men salsdörren stod öppen, och det skar till
i henne, när hon plötsligt hörde farbror Örns
pipiga stämma från något rum innanför.
»Hva . . . hva ...» upprepade han på gam-
malt folks maner; »hva’ vill hon för något ?»
Hon visste knappt, hvar hon gick, när hon
fördes in öfver den stora salen, och inte ett
ord kom hon ihåg, af hvad hon tänkt öfver,
att hon skulle säga. Jungfrun visade på en
dörr till höger, bad henne stiga på och för-
försvann. Och nu stod hon på tröskeln.
Därinne satt farbror Örn i en stor, ombo-
nad länstol med pall under fotterna och pläd
öfver knäna. Han var hvitare än förut och
ännu mera hopsjunken.
»Har man sett, har man nâ’nsin sett,»
började han; »hvad blåser det för vind i dag.»
Hon måste komma fram och sitta bredvid
honom, och när hon drog stolen litet tillbaka,
var det inte bra. Han makade den tätt in-
till sig och vred på den, så hon kom riktigt
i lampljuset.
Ingeborg satt och tittade ned på paketet i
sitt knä. Hon fick inte fram ett ord.
»Det var något till rart,» fortsatte han.
»En så’n gammal stackare som jag får min-
sann inte alla dar visiter af små, vackra
fröknar. Jaså, hon kommer ihåg gamla far-
bror Örn ännu och tycker om honom litet.
Hva’.. . ? Hm ... ?»
Han tog henne under hakan med två fin-
grar för att lyfta upp hennes nedböjda hufvud.
»Jag ville bara ...» stammade Ingeborg.
»Ja, det var snällt. Det var snällt, att
du tänker på gamla farbror.»
Det var alldeles tydligt, att han satt och
dref med henne, och det gjorde henne ännu
mera förvirrad.
Så klappade han henne sakta på handen.
»Nå, hvad vill pappa för något?»
»Det är inte pappa, som skickat mig,»
sade Ingeborg skyggt.
Han fortsatte att klappa henne på handen.
»Nå, hvad vill mamma då?»
Ingeborg såg upp. Den halfhviskande to-
nen, de plirande ögonen under de samman-
dragna, hvita brynen och det mystiska smi-
let kring de tunna läpparna sade henne ha-
stigt, att han trodde henne vara där i och
för någon hjälpsökning, som föräldrarne icke
själfva ville andraga. Hon visste, att han en
gång haft någon penningaffär med hennes far,
och att det ledt till osämja.
Denna misstanke frammanade med ens hen-
nes stolthet. Hon reste sig plötsligt och lade
sitt lilla paket på bordet.
»Jag ville bara lemna igen farbror någon-
ting som . . . som är farbrors.»
Han såg öfverraskad ut, tog upp papperet
och lyfte på asklocket, men tycktes ändå inte
fatta meningen med alltihop, utan stirrade på
henne och så på asken igen.
Ingeborg hade blifvit alldeles röd i ansik-
tet och gjorde sina förklaringar i brådskande
hast.
»Det var på Gerdas bröllop, och farbror
hade tagit den där, men så ställde farbror
ifrån sig den på en hylla, och jag böt ut
den, för jag tyckte den var vackrare än min.
Och nu vill jag inte ha den längre, inte för
jag tror farbror bryr sig om den, men ändå .. .
Och så . . . och så .. . Snälla farbror förlåt
mig ... !»
Det blef för mycket för henne. Hon brast
i gråt, och stora tårar droppade ned på skrif-
bordet.
»Så, så, så,» sade farbror Örn, sedan han
sett på henne en liten stund, och så klap-
pade han henne på handen igen. »Så, så,
så ... »
Han kom sig inte för att säga något annat.
»Adjö,» hviskade Ingeborg mellan två snyft-
ningar.
»Nej, nej, vänta litet, vänta litet, ett glas
vin lilla vännen. Ett glas vin, det gör godt
i kylan. Tio grader kallt i morse. Husch,
husch !»
Och utan att bry sig om sin lilla gästs
protester ringde han på jungfrun, trugade ner
Ingeborg i stolen, men vände på lampskärmen,
så att hennes ansikte kom i skuggan. Och
medan jungfrun gick ut och in, visade han
henne fotografier på ett bord längst bort i
hörnet vid soffan.
Så kom vinet. Hon måste klinga med
honom, dricka i botten och så ett halft glas
till. Först därefter fick hon ändtligen lof att
stiga upp. Han tog hennes hand mellan
bägge sina och klappade den då och då, me-
dan han mätte henne med ögonen från huf-
vud till fot.
»Ja, de ränner upp de barnen. Hm,
hm . . . 1 Tänk på gamla farbror ibland ! »
De gamla knotiga, skrynkliga händerna
släppte henne icke på en god stund.
Slutligen blef hon lös. Ut genom salen
och ner på gatan! Det gick med lätta steg.
Och lätt var hon om hjärtat. Så lycklig
hade hon inte kännt sig på länge, länge.
Hon höll af hela världen, alla människor och
farbror Örn med. Ja, de måtte säga hvad
de ville om honom, hon höll af honom med.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
