Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 24 oktober 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
538 I DUN 1890
Alchemilla vulgaris.
^BÈn blomma Könner jug i nordens vår,
gp hvars enkla Kalk af mången vardt
förgäten,
ty andras fägring hennes öfvergår
i mängdens smak, en flärdfull och förmäten.
\fDock sedan tyckans skötebarn dött ut,
hon doftar ännu btygsam där och stilla,
fast sommarljumma dagar nått sitt slut...
jSn tyg af skönhet syns mig ^Älchemitta,
den tvp af skönhet uti floras värld
hvars inre vänhet yttre öfverlefver,
som skänker anspråkslös sin blomstergärd,
ännu när höst de andras fägring kräfver.
H. Ö.
Hvarför?
(Ifrån norskan.)
är så tyst i villan, där vid slutet af gatan.
I ett rum i andra våningen har man dragit
för de mörka gardinerna för att dämpa dags-
ljuset. Det är också mycket mörkt i rummet; en-
dast en ljusstrimma ifrån den hvita fajancekake-
lugnen faller på sängen med de hvita sänggardi-
nerna, som står i hörnet.
Då öppnas sakta och försiktigt en dörr. Den
kommande håller en lampa i ena handen, med
den andra skuggar hon oroligt för lågan, så att
icke 5en minsta ljusstråle skall falla på sängen.
Lampan sättes ned, och den, som bar den, går
sakta öfver golfvet.
»Månntro hon sofver?»
»Nej, Karin, jag sofver icke.» Rösten är matt
och skälfver som af undertryckt gråt. »Åh, herre
Gud, å herre Gud,» och den starka medelålders
kvinnan vaggar långsamt med sitt hufvud, som
om hon kände någon djup smärta.
»Barnet?» hviskas det åter, ännu mer skälfvande
än förut.
»Han sofver så sött som en liten Guds ängel.
Vill frun se honom ?»
»Nej, nej, väck inte upp honom.»
Det blir åter tyst i rummet. Karin sätter sig
att sticka med ryggen vänd emot ljuset.
Kvinnan i sängen ligger där, matt och slö.
Hennes ögon skåda stirrande omkring i rummet,
munnen är halföppen, så att de hvita länderna
lysa fram, och kindernas ännu barnsliga rund-
ning aftecknar sig skarp emot hufvudkudden, på
hvilken det krusiga, blonda håret ligger utslaget.
Blott händerna, som oupphörligt fara fram och
tillbaka öfver täcket, visa, att de tillhöra ett väsen,
som tänker och kämpar. Hon tänker på allt, som
hon ägt, på alla de härliga dagar hon upplefvat,
ifrån det hon som ett lekande barn sprang om-
kring i fars och mors stuga, tills hon som vuxen
kvinna för första gången såg honom, som skulle
blifva hennes allt i världen. Ja, den gången —
och nu. Det förefaller henne, som om det skulle
ligga ett helt människolif emellan dessa båda tid-
punkter, och dock är det blott ett år, ett år upp-
fyidt af glädje och lycka, af vakna drömmar och
tillfredsställda önskningar.
Ja, det var dö., men så kommer nu, dof smärta,
tryckande, förkrossande sorg. Hon kan icke gråta,
hon kan icke bedja, känner blott, huru krafterna
aftaga för hvarje timme, hvarje minut. Och hon
kan icke göra någonting däråt, blott ligga stilla
och vänta, vänta. — Och på hvad? Hon är ju
kristen och har nyligen bekräftat sitt döpelseför-
bund. Men tror hon då verkligen på Gud. Har
hon lärt att sätta sin tillit till honom i sorg, så
väl som i glädje, har hon någonsin kännt, huru
tryggt man kan vända sig till honom uti motgång
och bekymmer? — Sorg, motgång, bekymmer.
Hur litet känner ej hon till det! Far och mor
hafva ju jämnat hvarje steg för henne, aflägsnat
hvarje sten, så att ej hennes fot skulle såras.
Och sedan blef allt detta öfverlemnadt till »honom»,
och han tog fars och mors arbete och utförde
det kärleksfullt och gladt : det var ju för henne,
som han älskade.
Tror hon då ej på Gud? Jo, hon tror på ho-
nom såsom den milde, kärleksfulle Guden, som
skapar ljus och gläder och gifver henne allt, hon
beder honom om, men som aldrig skickar sorg
och smärta. Och hvarför skulle han väl det ? Är
hon då icke god? Och det är ju blott som ett
straff, som sorgen och smärtan komma? — Nej,
hon kan inte förstå det. Blott ett, det svåraste,
det tyngsta, står klart för henne: hon skall dö.
Finns det då ingen utväg? Kan ingenting frälsa
henne? Och hon beder vildt, bönfallande, poc-
kande, Gud måste hjälpa. Han har icke rätt att
att taga bort henne ännu. Hvarför har hon just
nu fått så mycket att Iefva för? Hvarför gaf väl
Gud henne barnet, om hon ej skulle få leda det
igenom lifvet? Det bör ledas så försiktigt, och
det kan ju blott en mor.
Så komma tårarna ocb med dem mera ljus. Om
hon blott icke vore så ensam, om hon blott hade
någon, som följde henne för att visa vägen, men
det har hon ju icke. Alla, som hon älskar, stanna
här nere, ingen kommer och möter henne där
uppe. Och så barnet, hennes egen, söta lilla
gosse och hans fader. Hvad de skola bli ensamma!
Tårarne falla långsamt ned för hennes bleka
kinder, och hon ber, än för sina kära, än för sig
själf, att hon måtte få Iefva, och än åter Gud
om förlåtelse, för att hon ej vill underkasta sig
hans vilja. Hon påminner sig därvid den bön,
som hennes moder lärde henne, då hon låg i sin
lilla säng med sina barnahänder sammanknäppta
öfver täcket. Huru lätt föll det sig icke då för
henne att säga: »Ske din vilja».
Hon känner sig lugnare efter bönen, och frid
och förtröstan lysa uti hennes stora, milda ögon.
Och hon inslumrar lugnt och tryggt såsom ett
barn, hviiket ej kan tänka sig annat, än att det
skall uppvakna till en härlig morgondag ...
Timmarne gå långsamt, den ena efter den an-
dra. Ännu sofver hon. Hennes man och Karin
stå vid sängen, ängsligt lyssnande till hvarje ande-
drag ... Om hon ändå ville vakna! Nej, det är
bättre, att hon sofver ... De både önska och frukta,
att hon skall slå upp ögonen. Mannen står böjd
öfver sängen, hans ögon hvila som fastnaglade
vid de älskade dragen. Skall han mista henne,
eller skall hon Iefva? Lif-död-lif-död, säger någon-
ting inom honom regelbundet såsom ett urverk.
Lif-död-lif? Hon har slagit upp ögonen och ser
upp i hans ansikte samt småler. Han faller på
knä och beder, såsom han aldrig förr gjort.
»Barnet», hviskar en röst så sakta, så bäfvan-
de, men han hör det ändå, ilar in i nästa rum
och kommer tillbaka med en liten varelse med
stora, mörka ögon. Han lägger gossen i moderns
armar. Hon förmår icke att trycka honom intill
sig, har icke ens kraft till att lyfta upp handen
för att smeka hans röda kinder, men hon 1er i
alla fall så fridfullt och lycksaligt, under det hon
än ser på sin lille gosse och än på sin man .. .
Läkaren kommer långsamt och högtidligt in,
såsom den som har förmåga att bestämma öfver
lif eller död. Han böjer sig ned öfver den sjuka.
Då han åter lyfter upp hufvudet, möter han man-
nens blick, som med outsäglig ångest är fästad
på honom. Läkaren skakar sorgset på hufvudet:
»Det finns intet hopp, intet hopp.» Han hviskar
det så tyst, men det är ändock en, som hör hans
ord, och som emottager underrättelsen med ett
strålande leende.
»Jo, doktor, det finns hopp, ett stort, stort hopp,
som snart skall uppfyllas.»
Det kommer ny kraft i de svaga armarna, den
lille lyftes högt upp, öfver ett blekt, barnsligt an-
sikte, så iiögt, att ett par glada, strålande ögon
kunna se honom. Det är en lång blick — det är,
som om modern med denna blick sökte prägla in
sitt barns bild så djupt i sin själ, att hon skall
kunna känna igen det, om hon också ej skall få
återse det förrän efter många år ; det är en blick,
hvari gömmes en moders hela kärlek till det barn,
som kostat henne allt, men som hon ändock ej
får äga. Armarne sjunka åter ned, tunga och
trötta som förut. »Han blir nog god, min lille
gosse.»
En askgrå skugga utbreder sig öfver den döen-
des ansikte. Tanken arbetar dock ännu. Dröjer
den i forntiden eller i framtiden? Tankarne äro
ljusa, det säger det fridfulla leendet, men hvari
från hemta de väl sitt ljus? — Andedräkten går
nu allt tyngre; ännu en svag, darrande rörelse,
och allt är öfver.
Läkaren böjer sig ned och tillsluter sakta den
dödas ögon. Vid munnen dröjer ännu det glada,
barnsliga leendet, omkring kudden böljar det blonda
håret, men på den hvita pannan ligger det allvar,
som blott den äger, som har kämpat och lidit,
men till slut vunnit seger.
»Lif utaf döden», säger läkaren, i det han räc-
ker fadern den lille moderlöse. Och mannen
böjer sig ned öfver sin hustru och trycker kyss
efter kyss på hennes bleka läppar.
Småländsk prestost
är en delikatess, hvilken i vår, äfven på det
kulinariska området nivellerande tid börjar räk-
nas till dem, som hålla på att försvinna, för
att snart kanske Iefva endast i Samuel öd-
manns (»Hågkomster från hembygden och sko-
lan») och Wendela Hebbes (»Brudarne») idyl-
liska målningar af de gamla småländska prest-
gårdarnas ystefester.
Men detta förvinnande är oberättigadi, och
för bibehållandet af denna gamla äkta svenska
läckerhet vill äfven Idun draga ett strå till
stacken.
Är 1742 utfärdade själfvaste Kongl. Veten-
skaps-Akademien ett upprop att insända be-
skrifning om det bästa och nationellaste sättet
att tillverka s. k. Småländsk prestosl. Bland
de inkomna beskrifningarna intogs i akademi-
ens Handlingar följande året nedanstående, af
signaturen A. H. W. [en prostinna Widebeck ?]
författade recept;
Man tager så mycken söt mjölk, som man
vill hafva osten stor till, och låter den uti eu
stor kittel värmas något mer än ljum ; då tages
löpet utur skinnet, i hviiket det ligger, lägges
i ett rent kläde och kramas uti mjölken, me-
dan denna ännu står pä elden ; strax därpå
lyftas kittelen af. Nu tar man små söta och
färska plock-ostar, hvilka rifvas rätt små och
läggas uti en annan kittel, den man med an-
nan söt mjölk påsatt att värmas. När nu
mjölken uti den stora kittelen är väl löpen,
röres den omkring, öses uti en korg och kra-
mas däruti väl vid botten och brädaarne. Midt
uti läggas de sönderrifna små plock-ostarne ;
dock måste man noga iakttaga, att intet af
dem kommer på bräddarne. Man kan äfven
taga utur den stora kittelen och blanda med
plockorna. Sedan nu plockorna äro lagda
midt uti osten, lägges lock ofvan uppå af den
söta, lupna mjölken, När osten på detta vät-
tet är väl tillagad, krystes och vändes han säl,
att ingen vassla är inuti kvar, hvilken kunde
förorsaka mögel o. d. Osten sättes sedan uti
ett kallt rum, där ingen sol skiner på honom,
ty annars spricker han sönder. Han vändes
afton och morgon. Tre dygn saltas han rätt
väl med godt fint salt och bestrykes äfven all-
tid med ren salt lake, då han intet blifver
slemmig. Är osten stor, så vändes han en
eller två veckor uti sin korg, men lägges se-
dan på ett iämnt bord och vändes morgon och
aftön till dess han blifver genomstadig.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Dödsfall. Den 15 dennes afled helt hastigt
af hjärtslag innehafvarinnan af det för stockhol-
marne välkända kaféet i huset n:r 18 Regerings-
gatan, fröken Erika Gustafva Hidman, i en ålder
af 54 år. Född i Upsala har hon allt sedan 1874
idkat kaférörelse i hufvudstaden, däraf 11 år i n:r
24 Regeringsgatan och 3 år i den lokal, hon inne-
hade vid sin död. Under denna tid har hon ge-
nom god behandling och reela varor tillvunnit sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
