Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 43. 24 oktober 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 ! DU N 539
allmän aktning, och hennes kafé, som torde kunna
anses såsom ett af hufvudstadens allra förnämsta,
har städse varit talrikt besökt, särskildt af perso-
ner ur artistiska och litterära kretsar. Begåfvad
med ett synnerligen älskvärdt väsen och mycket
välgörande, kvarlemnar den aflidna ett aktadt och
älskadt minne hos alla, som stodo henne nära.
*
Frühen Antonia Borg, dotter till kontrakts-
prosten och kyrkoherden i Mora, A. D. Borg och
hans aflidna maka, född Norlin, har i London
eklaterat sin förlofning med hr John Johnson från
Stockholm, som är anställd i Suez-kanalbolagets
tjänst som fyrmästare å en af fyrarne vid Röda
hafvet. Fröken Borg, som en tid haft anställning
vid Skandinaviska sjömanshemmet i London, ge-
nomgår för närvarande därstädes en teoretisk och
praktisk kurs i sjukvård m. m.
«
Ett nytt arbete af Cecilia Holmberg.
Om några dagar utkommer på Fahlcrantz & komp:s
förlag första häftet af ett större arbete, som utan
tvifvel har att påräkna intresse från allmänhetens
sida. Arbetet, som vi i ldun förebådade redan i
sammanhang med fru Holmbergs biografi och por-
trätt, är nämligen en af den bekanta författarin-
nan tecknad lifsbild med titel: Carl XV som en-
skild människa, konung och konstnär.
Den här ifrågavarande minnesbilden har ett sär-
skildt intresse, utom det som innefattas i själfva
ämnet, och det är det rika material, som stått
till förf:s förfogande. Genom att erhålla tillgång
Iill bland annat konungens egenhändiga dagboks-
anteckningar, förda allt från hans studenttid, ge-
nom muntliga och skriftliga meddelanden af per-
soner, hvilka tillhört hans närmaste omgifning,
har förf. kunnat gifva sin skildring en lefvande
åskådlighet och ett nyhetens behag, som det eljes
svårligen kunnat erhålla.
Arbetet lär, utan att framträda med anspråk på
att vara ett illustrationsverk, komma att rikt för-
ses med afbildningar af porträtt och taflor, hvilka
till en stor del ej förut varit allmännare kända,
samt af platser, där konungen företrädesvis äl-
skade att vistas m. m.
Kvinnans anställning à apotek. Ytterli-
gare två kvinnor, fröknarna Olivia Magnusson
och Agnes Sellström, ha gjort ansökning hos rege-
ringen att utan hinder af sitt kön få antagas till
elever å apotek.
Ansökningarna äro remitterade till medicinal-
styrelsen för utlåtande.
Några råd till ögonens skydd.
Att se upp hvilar ögonen.
Man bör alltid sörja för, att man bar tillräckligt
ljust, men undvika allt bländande sken.
Man skall alltid sitta rak, men först och främst
då man läser, hvilket man aldrig borde göra i böjd
eller lutande ställning.
Efter hvarje sjukdom skonar man ögonen och bör
då aldrig läsa själf, utan låta andra läsa högt.
Man bör aldrig låta solljuset falla i den bok, man
läser i, eller på papperet, hvarpå man skrifver.
Kragar och kravatter böra aldrig sitta hårdt om
halsen.
Varma och alltid torra fötter bidraga äfven till
synnervernas bevarande.
Ljuset bör alltid falla från venster på arbetet, al-
drig från höger.
Allt arbete eller läsning i skymningen, bör absolut
undvikas.
Minst 6 timmars sömn är nödvändig.
Teater och musik.
Kungl. operan. Uppförandet af »Mignon» under
den gångna veckan har varit af särskildt intresse
dels genom den nu från en längre tids sjukdom
återställde hr Ödmanns återinträde i Vilhelm
Meisters roll, som han utför bättre än någonsin,
men kanske ännu mera genom det rent af genia-
liska utförande, som dr Bottero förlänar åt Lotha-
rios här vanligen så stereotypt återgifna parti. Den
präktiga och klangfulla stämman i förening med
den gripande och ädla tolkning af den förkrossade
gamles såväl sorg öfver dotterns förlust som hans
glädje öfver hennes återfinnande hör till det bästa,
som på länge bjudits från vår operascen. Fru
Edlings Mignon vinner, tyckes det, för hvarje gång
i både uppfattning och utförande. Fröken Karl-
sohn är likaledes en utmärkt Philine. Hr Rund-
bergs Laertes måste däremot betecknas som af-
gjordt underhaltig. Att hr Henrikson ej på långt
när kommer upp mot aflidne hr Olssons utfö-
rande af Fredriks roll är likaledes otvifvelaktigt.
Dr Botteros tredje gästroll är Melistofeles i
Gounods »Faust», som gifves på onsdagen och
fredagen denna vecka med hr Ödmann som
Faust och fröken Petrini som Margareta. - »Troll-
flöjten» blir nästa repris.
K. Dramatiska teatern gifver fortfarande med
god framgång och för fulla hus Frans Hedbergs
»Hårda sinnen». Det är också ett stycke, som
ingen teatervän bör underlåta att se-
Hennes arbetsfält.
Berättelse för Idun
af
Amanda Leffler.
f
agnen höll nedanför trappan till den stora,
prydliga herrgårdsbyggnaden. En medelålders
undersätsig man med gråsprängdt hår och mu-
stascher steg ur. Det var konsul Erik Hjelm,
égaré till Lillåker.
Oktobervinden for med en klagande suck genom
parken, och konsuln kände sig så ensam, då han
trädde in genom den med växter och statyer smak-
fullt ordnade förstugan och öppnade dörren till
salen. Här brann redan elden på den gammal-
modiga spiseln, men det kändes ändå kallt. Han
lade därför på mera ved och gick sedan, som han
brukade göra, med händerna på ryggen upp och
ned i det stora rummet. Detta var möbleradt i
gammaldags stil och, liksom hela huset, bibehållet
så, som hans mor, gamla konsulinnan, lemnat det.
Hon var sedan några år tillbaka död, och Eriks
båda systrar, Emilia och Lina hade för länge se-
dan gift sig. Han var därför ensam herre på Lill-
åker, men systrar och systerbarn ansågo det dock
fortfarande som sitt hem och tillbragte där alla
högtider och sommarferierna. Hushållet sköttes
af fröken Elise, som i flere år varit i konsulin-
nans tjänst och efter hennes död ansåg sig som
värdinna; detta var dock tant Anna, en gammal
vän och släkting till familjen.
Erik öppnade dörren till förmaket. Öfver sof-
fan hängde föräldrarnes porträtter. Framför dem
brukade han vanligen stanna och återväcka flydda
minnen. Nu fästes i stället hans blick vid det
framför fönstret stående skrifbordet, på hvilket
lågo kringströdda papper. Samma oordning rådde
i hela rummet. En dit inflyttad säng stod tom
och färdig att bäras ut, och på soffa och stolar
lågo sängkläder och filtar.
Erik satte sig vid skrifbordet och stödde huf-
vudet i handen. Bakom trädgården framhvirflade
lokomotivets rökmoln. Han följde dem, tills de
försvunno, då drog han en suck.
Den gällde hans kusin, Märta, som en tid varit
hemma på besök, och hvilken han nyss följt till
stationen.
Märta stod mera ensam i världen än han, men
hon hade en idé att lefva för, det kroppsarbetan-
de folkets upplysning, och dessutom var hon rik
och oberoende och hade en verksamhet, som
roade henne. Detta gjorde, att hon ej tycktes
sakna några familjeband. Det kändes nu så tomt
efter henne, ty hon var så liflig och fick så lätt
sin omgifning med sig i sina intressen. Erik
tänkte på, hur ofta hon under dessa veckor gått
honom till mötes, när han kom från stationen,
tagit hans arm ocli språkat om hvarjehanda. De
voro så olika i mycket, men uppfostrade i samma
hem och lifligt intresserade för dagens sociala
frågor, hade de ingen brist på samtalsämnen.
»Sitter du där Erik, och ej kommer oth berättar
oss, hur det gick med Märtas afresa. Kom hon
i rätt tid till tåget?»
Erik spratt till och vände sig om.
»Ser du inte katten, tant Anna?»
Hon tog förskräckt ett steg tillbaka, ty hon var
nära att sätta sig på kisse, som i maklig ro låg
på stolen och sof. Skrattande följdes de ut i
salen, där Elise tändt lampan och framsatt en skål
med frukt.
Erik tog sin tidning och damerna sina hand-
arbeten; och efter hand kom man in i vinterva-
norna.
Alla förmiddagar far Erik till staden, där han
hade sitt kontor och sin lilla ungkarlsvåning.
Med fyratåget återvänder han vanligen till Lill-
åker, såvida ej affärerna tvinga honom att stanna
kvar i staden. Detta är dock ganska ovanligt.
Om förmiddagarne, sedan Elise gjort sin rond
i hushållet, sutlo hon och tant Anna tillsammans.
Elise sydde, tant stickade och läste högt. När
hon höll på med hälen till en strumpa eller hen-
nes stickning var af sådant slag, att den fordrade
odelad uppmärksamhet, berättade hon sina ung-
domsminnen och framför allt om sin vän, »gamla
konsulinnan».
»Hennes man efterlemnade ingen förmögenhet,
säger du, var då ej Lillåker hennes enkesäte?»
frågade Elise.
»Samma dag Erik kom hem från exercisen, jag
minns det som om det varit i går, fick hans mor
bref från Märtas förmyndare. Hennes mor, kon-
sulinnans syster, hade dött medan Märta var späd,
och fadern var just då död. Förmyndaren skref,
att konsulinnans svåger hade testamenterat henne
Lillåker med vilkor, att hon skulle flytta dit och
uppfostra Märta som sitt eget barn. Hon var då
sex år och precis van att göra, hvad hon ville.
För alla de gånger jag var ute och letade efter
henne. Hon hade godt hufvud och lärde sig för-
träffligt hvad, hon hade lust till; i andra ämnen
däremot gick det dåligt. Kusinerna skämde na-
turligtvis bort henne, isynnerhet Erik. När
Emilie blef förlofvad med baronen, Märta kunde
då vara en fjorton år, blef hon med ens så be-
synnerlig. Det var hennes lust att springa ut i
stormen, med håret omkring öronen och med andan
i halsen kämpa sig fram. Hon kom vanligen hem
med glödande kinder, bultande pulsar och kläd-
ningen illa medfaren, ty hon frågade ej efter, hvart
hon sprang. Naturligtvis fick hon bannor, men ej
hjälpte det. Konsulinnan blef till slut orolig och
undrade, om hon var sjuk, men jag tröstade henne
med, att flickan var i vårbrytningen. Man skulle
ej bry sig om henne, så blef hon nog förståndig.
Märta var en natur, som ej tålde några hårda
band. Emilie och hennes man kunde dock ej
sätta sig in i en sådan uppfostringsmetod, och de
öfvertalade min gamla vän alt, när Märta blifvit
konfirmerad, skicka henne i pension till Geneve.
»Jo, jag tackar, sådan flicka vi fingo igen. En
blek, hopsnörd pensionsfröken. Det första jag
sade till henne var: Märta, tag af dig det
där otäcka snörlifvet. Hon skrattade åt mig, men
se’n började hon gråta. Hon hade förlorat all
lifslust. Lydig var hon, så det var en glädje att
se, gjorde allt, hvad man tillsade henne, men me-
kaniskt. Erik var ond på Emilie och påstod, att
hon hade förstört Märta, och konsulinnan skickade
efter doktorn för att fråga honom, hvilken utländsk
brunns- eller badort han tillrådde. Men då var
det jag, som lade mig i saken och sade: ingen
badort alls, Märta skall i vei:ksamliet. Samma
kväll skref jag till doktor Vide i Kumla och frå-
gade, om han ej trodde det skulle vara bra för
Märta att komma till folkhögskolan. Jag berättade
naturligtvis, hurudan flicka det var.
»Du skulle sett Märta, när jag frågade, om hon
ville resa dit. Hon kramade mig, så jag trodde,
jag hade blifvit förderfvad, och sade, att jag var
hennes bästa vän på jorden, den enda som för-
stod henne.
»I folkhögskolan fann hon sig bra, blef frisk och
glad igen. På doktor Vides råd reste hon sedan
till Askov i Danmark, stannade där ett par år
och gjorde sedan en lång utländsk resa. Under
tiden dog konsulinnan, och när Märta kom hem,
inackorderade hon sig därpå hos Emilie.
»Jag ville hon skulle bo här, men hon tordes
icke för Erik. Det var väl inte fritt för, att man
gjorde upp parti mellan dem.»
»Men på senare tiden,» inföll Elise, »bor han
ju alltid här, då hon kommer till trakten.»
»Naturligtvis, det är ju hennes eget barndoms-
hem, och så säger Märta nu, att hon blifvit så
själfständig, att männen ej ha lust att närma sig
henne. Vi få väl se.
»Emellertid trifdes hon ej hos Emilie, utan reste
öfver till England, där hon stannade, tills platsen
vid institutet erbjöd sig. Nu undrar jag, när bo
ken hon skref här, kommer ut. Det är besynner-
ligt att vår lilla yrhätta skulle komma att skrifva
i arbetarefrågan, men nog har hennes böcker för-
ändrat mina gamla åsikter, och jag tackar Gud
hvar dag, för att kvinnan också kan få bryta sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0545.html
