Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 31 oktober 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 553
eu strumpa till hands för att dâ och då, i
skymningen eller annars, när tillfälle gifves,
sticka några hvarf. Naturligtvis undskylla de
sig med, »att man nu får stickadt så billigt på
maskin, att det ej är mödan värdt att sitta
och sticka för hand o. s. v.» Dock borde
man åtminstone hafva för princip att aldrig
låta sticka yllestrumpor på maskin. I en stor
familj kan det möjligen ursäktas, men kan
strumpstickning ej medhinnas, så låt hellre
någon gammal gumma , som stickar bra, få
den förtjänsten, och ni skall vinna därpå, ty
maskinarbete har aldrig samma värde som ett
väl och omsorgsfullt utfördt handarbete.
Hvartill användes då det öfverflöd af tid,
som naturligtvis skall uppstå? För det första
tagas stunderna ej så väl i akt, man känner
ej eller låtsar ej om det engelska ordspråket:
»tid är pengar». Och där tiden verkligen
användes, der användes den dock icke väl.
Man ser nu ofta döttrarna i sina hem, vare
sig i staden eller på landet, sysselsatta med
att förfärdiga, efter hvars och ens vilkor, lyx-
artiklar, som blifva till liten eller ingen nytta.
Allt möjligt krimskrams (ungefär liktydigt
med skräp) stöter man på i hemmen, äfven
i de tarfligaste. Spån- och degarbeten, lamp-
skärmar, pappersbiommor i de mest onatur-
liga och skrikande färger äro alla alster, som
bära syn för sagen och för mitt påstående.
I de mer bildade hemmen utvecklas kanske
i en del fall en oättre smak i fråga om hand-
arbeten, men smak för att tillverka enklare
och nyttigare sådana saknas oftast helt och
hållet.
Man hör ock en allmän klagan öfver, att
det numera är stor brist på tjänstefolk. Hvart
taga de vägen? Jo, till Amerika och till —
fabrikerna! Tjänstflickorna hafva så att säga
upptagit emancipationsidén; de vilja med ett
ord ej vara »i tjänst», de vilja blifva »själf-
ständiga» arbeterskor i denna myllrande män-
niskohop, där hvar på sitt sätt sträfvar att
komma fram till allas önskningsmål, hjärn-
spöket som förhexat så månget människobarn,
till »frihet och oberoende». Det förefaller de
unga tjänarinnorna lockande att få arbeta på
en fabrik bestämda timmar och att sedan
hafva ledigt morgon och afton. Därom vore
icke något ondt att säga, blott det icke i
moraliskt och sanitärt hänsäende verkligen
vore så illa stäldt bland alla dessa unga, o-
erfarna kvinnor.
Måtte därför alla husmödrar, hvar på sitt
håll och så mycket som i deras förmåga står,
befrämja all sorts hemslöjd, som kan medföra
hemmets skyddande välsignelse för så många.
Må den icke alldeles förkväfvas af det fa-
briksmässiga, som hotar att öfverfiygla och
tillintetgöra allt kvinligl, ärligt och godt hand-
arbete!
Frida N. N.
hade vi hoppats kunna tillkånnagifva i
detta nummer. Opåräknade hinder ha
dock i sista stund fördröjt afslutandet
af prisdomarnes mödosamma arbete.
Emellertid, hunna oi nu ined- bestämd-
het utlofva att få det slutliga afgörandet
klart att meddela i nästa veckas nummer.
Redaktionen.
» Generalskan» Booth.
■■t+VRZP/s
- ’.’j. »
Den egendomliga, på många håll omtvistade,
men i hvarje fall beaktansvärda och mäktiga
rörelse, som representeras af »frälsningsarmen »,
har äfven hemma hos oss vunnit sådan ge-
nomträngande utbredning, att vi sannerligen
icke inför någon af våra läsarinnor här be-
höfva • orda öfver dess natur och innebörd.
Då nu den ryktbara hustrun till den man,
som gifvit det ursprungliga upphofvet till ar-
mén och nu är dess högste chef, nyligen än-
dat sitt lif, som, ehvad man må tänka högt
eller lågt om frälsningsarmen i allmänhet,
dock ej kan bestridas ha varit egnadt åt väl-
signelsebringande kärlekstjänst i brinnande tro
och nit, har Idun velat presentera sina läsa-
rinnor hennes bild.
Hennes man var ursprunglingen metodist-
predikant i en landsortsstad, och det var i hans
kyrka hon först uppträdde och predikade,hvilket
då för tiden ansågs som något högst ovanligt
för en kvinna. Under en långvarig sjukdom,
som hennes man genomgick, öfvertog hon ej
blott predikobefattningen, utan ledde hela guds-
tjänsten och ämbetet i sin helhet. Hon hade
då 4 små barn, hvaraf det äldsta 4 år 3
månader, och ofta brukade hon, medan hon
skötte sina små, göra anteckningar på en bit
papper för sin predikan nästföljande söndag.
År 1864 flyttade familjen till London, och
året därpå stiftades frälsningsarmén, hvilken
nu sträcker sina grenar öfver hela jorden, så
att stiftarne med drottning Victoria kunde sä-
ga, att solen ej går ned i deras välde.
Af deras 8 barn äro alla fastade vid för-
äldrarnes lifsarbete; äldsta dottern, »la Ma-
réchale de France», är öfverbefälhafvare för
de franska »trupperna», och redan vid 15
års ålder började hon predika offentligt. En
har befälet i Indien, en dotter är f. n. i Ame-
rika och kunde således ej närvara vid begraf-
ningen o. s. v.
Efter ett långvarigt lidande afled mrs Booth
den 4 dennes i Clacton-on-Sea. Hennes lik
fördes till London och var där först utstäldt
flere dagar i en af arméns »quaters» i East
End och beskådadt af hundratusentals män-
niskor. Midt på golfvet stod likkistan; loc-
kets öfre del var af glas, så att man kunde
se likets ansikte och händer; i den högra han-
den höll hon generalens porträtt, i den venstra
några vissnade blommor. På kistan lågo hen-
nes hatt, hennes blå kappa med härens va-
pen och hennes bibel. Öfver kistan vajade
det banér, som hängde öfver hennes säng, då
hon dog, och man läste därpå hennes sista
ord: »Ålsken hvarandra; vi mötas, när mor-
gonen gryr».
Därifrån fördes hon till det i den yttersta
vestern belägna amfiteatern Olympia, där en
högtidlig sorgefest firades, i hvilken deltogo
ej mindre än 40,000 personer.
Själfva begrafningen var en af de mest im-
ponerande den stora världsstaden någonsin be-
vittnat. Deltagarne i processionen utgjordes
af 15 bataljoner »officerare» af alla grader
samt deras musikkårer.
En intensiv dimma hvilade öfver City, men
denna tycktes ej ha afskräckt några af den
aflidnas trogna följeslagare att infinna sig för
att offra en sista hedersbetygelse åt deras äl-
skade »moder», som hon kallades af alla.
Ej heller lät Londons skådelystna medborgare
afskräcka sig från att tåligt under 7 à 8
timmar i djupa massor fylla trottoarerna hela
den långa vägen, prossessionen skulle gå fram.
Närmast efter likvagnen, som är draperad
i »arméns» färger: rödt, gult och ljusblått,
kommer general Booths vagn, där den vörd-
nadsvärde åldringen sitter ensam med aftäckt
hufvud — liksom äfven söner och manliga
släktingar. Oaktadt sin »glada» tro tyckes
han dock bruten och tryckt af djup sorg.
Processionen, 4 à 5 i bredd, har en längd af
mer än en tredjedels svensk mil. Här och
där bäras stora silkesbanér med inskriptioner,
såsom »Mother of nations» (moder af natio-
ner), »More than Conqueror» (mer än eröfra-
re), »Meat me in Heaven» (möt mig i him-
]eu — Jen dödas sista ord) m. fl. andra.
En egendomlig och högst imponerande be-
grafningsceremoni följer: körsånger, böner, solo-
sånger samt flere tal, däribland ett af genera!
Booth, i vackra och värdiga ordalag tolkan-
de, hvad den aflidna under ett lyckligt, nära
40-årigt äktenskap varit för honom. Stäm-
ningen är nu ej längre den glada, exalterade,
som förut rådt, och i synnerhet synas dött-
rarna öfverväldigade af den bittra förlusten;
dödens närhet och den sorgbrutna maken, knä-
böjande vid den älskade makans kista, tyckes
verka på alla närvarande, hvarjämte det på-
fallande mörkret trycker en tung stämning
öfver det hela.
Kistan nedsänkes sakta af söner och när-
maste vänner, därefter en kort begrafningsakt
och en högtidlig trosbekännelse, eller rättare
löftesed, upprepad af alla närvarande tillhö-
rande frälsningsarmén — och det hela är till
ända. Jorden sluter sig öfver ännu en af
sina svaga döttrar, hvilkens lefnadsgärning
dock varit af mäktigare och mera omfattande
art, än hvad som kommer på de flestes lott.
Om dess anda varit af godo — därom skola
icke människor döma.
“©V
Gås.
f
id inköp af gås mäste man se till, att den
är fet och icke blå eller full af blodpinnar
hvilket är ett tecken, att den är mager.
Stekt gås. Vid rengöringen borttages allt fett,
hvilket smältes och användes som flott. Kräfvan,
hjärtat och lefvern rensas noga, och man får vara
mycket försiktig vid borttagandet af gallan, så att
den ej går sönder, hvilket förstör lefvern. Huf-
vud, hals, fötter och vingben afhuggas, för att
användas till svartsoppan, för så vida man ej vill
steka gåsen hel med hufvud och allt, då man låter
det sitta kvar och regör det på samma gång som
djuret i öfrigt samt sedan binder upp hufvudet
med halsen under ena vingen, så att det kommer
uppåt bröstet med näbben framåt. Om man vill,
kan man sticka in ett litet äpple i näbben, hvilket
ser mycket trefligt ut, när gåsen serveras.
Jag brukar först, då den är väl tvättad, gnida
den inuti med malen ingefära och salt och där-
efter fylla den med katrinplommon och små halfva
rensade äpplen, som ej böra skalas. Härefter
antingen syr eller fäster man gåsen tillsammans
med en träpinne, hvarefter den lägges på en med
litet smör (en bit så stor som en valnöt) struken
långpanna och insättes i stekugnen; öfvergjutes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
