Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 31 oktober 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
556 I DUN 1800
nare, som tillhör teaterns yngre förmågor, visar
omisskänliga anlag för det komiska facket. —
Stycket är förträffligt uppsatt och inöfvadt.
Till efterpjäs gifves den skrattretande 1-akts-
komedien »En bengalisk tiger», där hr Hedin i sin
gamla roll som apotekaren framkallar högtider af
skratt i salongen. Han understödes godt af fru
Rundberg, fröken Behrens och hr Rydgren.
Svenska teatern. Vid denna scen har norr-
mannen Berndt Johannessen nu afslutat sitt gäst-
spel. Hans sista roll var som badaren Grégoire
i »Niniehe». Enligt vår åsikt räckte han ej till i
denna uppgift. Den enda, som håller måttet i
denna uppsluppna komedi, är hr Holmquist, hvil-
ken som grefve Corniski är alltigenom dråplig.
Fru Lundberg är en täck Niniehe, men når ej upp
mot sina föregångerskor i denna roll. Hr Olson
förtjänar äfven att omnämnas för sitt utförande
af Anatole. — Stycket gifves fortfarande hvarje
afton, nu med hr Engelbrecht i badarens roll.
Denna teaters nästa nyhet blir »Fernande», som
gifves första gången någon dag i nästa vecka.
Karlars blyghet ligger blott i uppfostran och
förhållandena i lifvet; kvinnors i naturen.
Mannen har ursprungligen ett inre mod, ehuru
ofta en yttre tafatthet ; kvinnan har icke den
sednare, men är dock skygg. Den förre ytt-
rar sin respekt genom avancerande, denna ge-
nom retirerande. A. Törneros
Rättvisa är mera en manlig, människokärlek
mera en kvinlig dygd. Tanken att se kvinnor
förvalta dommareembeten uppväcker löje ; men
barmhertighetssystrarna öfverträffa till och med
de barmhertiga bröderne.
A. Schopenhauer.
Hennes arbetsfält.
Berättelse för Idun
af
Amanda Leffler.
(Forts.).
/Tljn ny resdräkt är jag emellertid tvungen alt
rç/jrj skaffa mig, men som jag ej tycker så bra om
’t Stockholms sömmerskor som fröken Petters-
son, så, käraste, gör mig den stora tjänsten och
tag min gamla röda klädning, som jag lemnade
kvar på Lillåker, den har Pettersson sytt, och res
in till staden. Helsa fröken P. från mig och hed
henne efter samma modell sy en resdräkt. Du
vet, jag bryr mig ej om att vara så splitter mo-
dern. Slå sedan edra kloka hufvuden i hop, och
köp mig ett riktigt vackert tyg i grått eller blått.
Förlåt allt besvär! Du har skämt bort mig med
din tjänstaktighet; därför, Lisa, får du nu som all-
tid, när det gäller garderoben, vara min lilla goda
fe, ty du förstår sådana saker mycket bättre än
jag-
llelsa tant"! Skrämmer Erik henne fortfarande
för katten? O, livad jag ser dem väl i den tref-
liga salen, de stora, gamla barnen. Hvad det
är härligt att länka, alt man ännu, när hjässan
grånat, kan vara så ung till sinnet som tant.
Helsa äfven Erik, och tack ännu en gång för din
hjälpsamhet mot
Märta.»
Erik läste ett par gånger om brefvet, stoppade
det sedan i bröstfickan och gick ut i förstugan.
Här tog han pä sig hatt och rock och öppnade,
för att ej störa tant Anna, som hade sitt rum
midt emot hans sängkammare, försiktigt dörren
till trappan. Den gamla hade dock hört hvarje
ljud, och då det var ovanligt, att Erik gick ut om
kvällen, öppnade hon hastigt sin dörr och frågade
oroligt: »Hvad står på, du är väl icke sjuk?»
»Nej, visst inte.»
Ute lyste månen öfver det snöiga landskapet.
Den lilla landskyrkan, hvars torn höjde sig öfver
trätopparne på kullen, aftecknade sig tydligt mot
den klara natthimlen. Denna var konsul Hjälms
tempelhvalf. Här tilltalades han af naturens mäk-
tiga språk, och det hade större inflytande på ho-
nom än gudstjänsten i den skönaste kyrka, ty de
toner, som här ljödo, dem förstod han. Högko-
ret i detta tempel var kyrkogården, och hans lilla
altare där moderns graf. På denna förrättade
han sin andakt, och hit drog han sig tillbaka om
sorg eller glädje i rikare mått fyllde hans hjärta,
eller om han som nu stod inför ett afgörande
ögonblick.
Hit styrde han nu ock sina steg. Det prass-
lade i det frusna löfvet, och de öfversnöade vur-
darne reste sig spöklika mellan trädstammarne.
Det var för kallt att sitta ned på bänken inom
järnstaketet. Han nöjde sig därför med att låta
sina sammanknäppta händer hvila på marmor-
korset. Så stod han några ögonblick försänkt i
bön, och gick sedan med raska steg hemåt.
Dagen därpå tillsade han husjungfrun, som kom
in med hans skodon, att ställa kaffebrickan i för-
maket. Han ville ej ha någon lagad frukost, och
innan tant Anna hunnit kläda sig, skyndade han
ner till tåget och for ett par limmar timmar ti-
digare än vanligt in till staden.
Med sin vanliga hänförelse för folkundervisnin-
ningen hade Märta gått till föreläsningarna vid
det kvinliga arbetareinstitutet. Religion och poli-
tik voro naturligtvis där neutralt område, och då
Märtas ämnen voro litteratur och geografi, borde
hon väl ej frestas att komma på förbjuden mark.
Men hon var en subjektiv natur, och sin egen
känslostämning lade hon in i sitt arbete. Här
särskildt den religiösa. Hon hade i folkhögsko-
lan, företrädesvis den danska, sett, huru lätt före-
läsaren, hvilket ämne han än behandlade, kun-
de få fram de idéer, som just då sysselsatte ho-
nonrisjälf. Föreståndaren vid institutet hade rådt
Märta att i sina skildringar försöka blifva mera
objektiv, men härigenom hade han kommit på
spänd fot med henne. Han var en smula hän-
synslös, hon till ytterlighet finkänslig, och detta
gjorde, att hon anförtrodde tant Anna, att
hennes arbetsfält var ganska törnbeströdt.
Hon kände sig stundom vemodigt ensam, och
hade i sådana ögonblick någon af de män, som
gåfvo henne en varmare hyllning, kommit i hen-
nes väg, hade de visst ej behöft beklaga sig öfver
någon köld.
Märta hade åter haft en konflikt med förestån-
daren. Hon föreläste om Mindre Asien och skil-
drade utförligt Efesus svunna härlighet. Härvid
föll talet naturligtvis på Paulus, och då förestån-
daren kom in, gaf hon en öfversikt af brefvet till
Efesierna. Efter föreläsningens slut bad han hen-
ne stiga in i hans mottagningsrum.
Det var slaskigt väder och tungt att gå. Trött
kom hon hem, slängde af sig kappan och sjönk
ner på en stol vid skrifbordet. Ett tjockt konvo-
lut låg framför henne. Det var hennes sista ma-
nuskript, som återsändes. Förargad kastade hon
ner det i skrifbordslådan.
Hvarför hade hon någonsin gripit till pennan
om gift kvinnas eganderätt. Det var ju ett ämne,
som ej låg inom hennes område. Gifte hon sig,
men det komme hon naturligtvis aldrig att göra, så
skulle det ske utan vilkor, ty antingen gåfve hon
sig helt, eller ock stode bon fortfarande ensam.
Ensam, denna förfärliga tanke, som så ofta
kom för henne ! Hvad ville hon ej i detta ögon-
blick gifva för att ha en enda själ att meddela
sig åt. Hon skulle vara nöjd med den ringaste
plats i världen, bara hon hade ett eget hem.
Bilden af ett sådant stod lefvande framför henne,
och sakta smög sig bönen: »Gud, låt mig icke
vara så ensam», öfver hennes läppar.
Färgen gick och kom på hennes fina kinder,
och utan att tänka på hvad hon gjorde, började
hon lägga i ordning på skrifbordet. Härunder
föll något ner. Hon böjde sig för att taga upp
det. Det var ett bref med Lillåkers poststämpel.
Från tant Anna tänkte hon glad, och tyckte sig
se den vänliga gumman. Erik brukade alltid skrifva
utanskriften på tants bref. »Kråkfötterna inuti för-
låter nog den, som får dem, men jag skäms för
posttjänstemännen.» Därför skulle Erik skrifva.
Han hade så vacker stil.
Märta öppnade brefvet. Det var från Erik själf.
Han frågade, om hon ville blifva hans hustru.
Var detta svaret på hennes bön? Hon var van
att i allt hvad som hände se Guds styrelse. Erik
och hon hade ju också mycket gemensamt, och
hennes fostermor hade önskat deras förening.
Hon visste det instinktmässigt, fastän konsulinnan
aldrig därom sagt ett ord. Det var därför hon
efter hennes död ej ville bo på Lillåker. Nu pröf-
vade hon sin ställning till Erik, och profvet ut-
föll så, att han dagen därpå fick mottaga ett ef-
terlängtadt ja.
När brefvet var afsändt, hängaf Märta sig åt
framtidsplaner.
Hon tänkte icke befatta sig med hushållet, det
skulle Elise fortfarande sköta. I det hela skulle
icke något förändras på Lillåker, men Erik var
ju alla förmiddagar i staden och ofta ute på affärs-
resor. Hon kunde därför mycket lätt förverkliga
sin älsklingsplan, en folkhögskola på Lillåker.
Det stora magasinet strax utanför trädgården hade
hon för länge sedan utsett till lokal. Det kunde
myckel lätt förändras till detta ändamål. Bjälk-
laget i taket skulle synas, fönster ville hon ha
på ryggåsen, väggarna fernissade, sä att trädets egen
färg lyste igenom. Porträtt af framstående sven-
ska män och kvinnor skulle hon skaffa, och här
komme de historiska målningar af Hellquist och
Cederström, hon vunnit på kostlotteriet, riktigt
till heders. De voro för stora i vanliga rum.
Folkhögskolan skulle hon icke själf sköta, endast
öfvervaka och leda, samt då och då, när hennes
andra plikter tilläte det, hålla ett föredrag.
Erik hade varit så länge i staden, att tant och
Elise började blifva oroliga, men i dag hade de
fått bref med bud, att kusken vid stationen med
packvagn skulle hemta familjens gamla linnesöm-
merska Lena. Hvad betydde detta?
Lena hade en hel packning af lakan, handduks-
väf och duktyger. Hvad i all världen tänkte kon
suln taga sig till?
Då ljöd ett muntert »goddag».
Tant Anna spratt till. Så glad hade hon ej hört
sin gosse på mycket länge. »Men Erik, hvar har
du varit och hvad tänker du göra?» frågade hon
i ett andetag.
»Sakta, sakta tant och låt mig svara på en fråga
i sender. Litet vin, fröken Elise, om jag får be.»
»Bevara mig väll Konsuln kommer ut midt på
blanka förmiddagen och begär vin. Hvad skall
detta betyda?»
».Ta, går det ej an?»
* »Jo bevars, och när konsuln befaller, så lyder
jag. Hvad behagas för vin?»
»Ha vi hemma något renskt?»
»Tant, vi gå in i ditt rum.»
»Nå Erik, då vi nu äro ensamma, så svara mig.
Du har väl aldrig gått och förlofvat dig?»
Han räckte fram sin venstra hand. Gumman
betraktade uppmärksamt ringen. »Gifve Gud, den
kommit dit i en god stund!»
»Du frågar icke, hvem som satt dit den.»
»Det har naturligtvis Märta, jag har alltid tänkt,
att det skulle gå så.»
»Och det har du ingenting emot. Märta vill,
att allt skall blifva i hushållet, som det är. Elise
stannar fortfarande och sköter sin plats.»
»Du vet, hur mycket jag håller af Märta, och
därför önskar jag er den största lycka, men du
hade gjort klokare, om du valt en sådan flicka,
som Elise. Hon skulle förslå och passa dig bättre
än —»
»Se så tant, om den saken talar du aldrig mer,»
sade Erik mycket bestämdt. »Här ha vi fröken
Elise med vinet, nu får tant hålla tal.»
Hon reste sig. Mössan satt litet på sned öfver
det tunna håret, glasögonen voro dimmiga och
rösten och handen darrade, då hon tog glaset och
sade: »Skål, Gud välsigne er, Erik och Märta!
Du har varit en god son, må du nu också bli en
snäll man!»
Elise såg öfverraskad ut. »Nå fröken Elise, tän-
ker ni ej gratulera oss?»
»Jo visst — af hela mitt hjärta!»
Erik klingade med henne. »Tack för hvad ni
hitintills varit för mitt hem. Märta och jag hop-
pas att också hädanefter få behålla er. Hon är
ju er gamla vän.
(Forts.)
Från Iduns läsekrets.
Eleonora. Tack för edert hjärtliga bref! Det
är godt alt veta, det man ej slår ensam, när man,
för en god saks skull, kännt sig manad att säga
mindre behagliga sanningar.
Min adress är Helsingborg.
Ave.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
